 Two finishers Last Friday I ran Paavo Nurmi Marathon 10 k for the third year in a row. I feel that my shape has getting better and better during the summer, but unfortunately, I had a real setback 2 weeks before the race. I still managed to keep running although with modified sessions. I tried to keep the faster ones and took away the longer ones, because I felt that these were more important to be able to perform. During the last weeks before the setback, I had been having some longer thresholds, and I have really felt that I have performed better when I haven’t started so fast, so I decided to try to go for a negative split this time. My thought was to start at between 4.40 and 4.45, depending on the feeling. On the warm-up it felt quite okay, which I not always the case for me, so I went into the race with quite a nice feeling. It was a bit messy in the start but still everything went well. I looked at my watch after maybe 400 meter and saw that the pace was quite a lot faster than I had planned (4.33), so even though it felt quite good I decided to slow down to not start too tough (hard to say if it was a good or a bad decision, but I stack to my plan). After that I ran quite constantly around 4.40. The race consists of two 5 km loops, and the first 2k is a bit up and down, with gentle uphills, and quite fast downhills, so I decided to not go too fast in the uphills, but still try to not lose too much time, and to go fast, but still with control in the downhills, to not get too much lactic acid. The next two kilometers are flat, so there I just tried to keep a good pace, but to not go over the lactate threshold (Since on my last interval session, I did one interval a bit too fast, and even though that interval felt good, I suffered from it on the last two). After 3,5 k Marcus and Chiara stood and I got some liquid. The last kilometer is also quite flat, but with some cobble stones and a gentle uphill just before the end of the lap. The first lap went well, and my thought was to continue in the same pace, to see if I was able to speed up a bit the last 3k. The 7th kilometer went around 5s faster, but I felt that the lactic acid was coming, and I didn’t dare to continue in that pace if I would get too stiff. From the first kilometer I had a woman around maybe 40 meters in front of me, and I saw that on the second lap I was getting closer and closer to her, which was inspiring, and when it was around 1 kilometer left, she was maybe around 15 meter in front of me, and I felt that I had a good chance to take her (she seemed to be quite strong, but I got closer and I was quite sure that she didn’t know that another woman was close behind her). I had the feeling that she would maybe be a better sprinter than me, and since I also think she looked quite strong, I thought that my best chance was to stay not too close behind her and just surprise her when we were very close to the finish line, so she wouldn’t have time to accelerate. The last 400 meters consist of a gentle uphill of 300 meter, a 90-degree corner and a 100-meter flat finish. When I saw that she didn’t take the corner so tight I took the chance to take a shorter way and pass her, and then I managed to keep her behind me. Altogether I was quite pleased with my race when I saw that the pace was 4.38 on my watch, and not so pleased when the official pace was 4.41. I think I paced my race very well, and I am not sure that I would have managed to keep the pace if I would have gone any faster, since my thighs were quite tired. At the same time, I felt that the race was maybe a bit too comfortable, and my heart rate was just 172/186. I finished 17 of 307 (2025: 17 of 237, och 2024: 17 of 250). Conditions: appr.19-20 degrees, partly cloudly, a light southerly wind of 3 m/s. Förra fredagen sprang jag Paavo Nurmi Marathon 10 km för tredje året i rad. Jag känner att formen har blivit bättre och bättre under sommaren, men tyvärr fick jag ett rejält bakslag två veckor före loppet. Jag lyckades ändå fortsätta springa, men med anpassade pass. Jag försökte behålla de snabbare passen och tog bort de längre, eftersom jag kände att de snabbare var viktigare för att kunna prestera på loppet. Under de sista veckorna före bakslaget hade jag kört några längre tröskelpass, och jag har verkligen känt att jag presterar bättre när jag inte öppnar så snabbt. Därför bestämde jag mig för att försöka springa med negativ split den här gången. Planen var att börja någonstans mellan 4.40 och 4.45 min/km, beroende på känslan. Under uppvärmningen kändes det ganska bra, vilket inte alltid är fallet för mig, så jag gick in i loppet med en rätt bra känsla. Det var lite rörigt i starten, men allt gick ändå bra. Efter kanske 400 meter tittade jag på klockan och såg att tempot var betydligt snabbare än jag hade planerat (4.33 min/km). Trots att det kändes ganska bra bestämde jag mig därför för att slå av lite på farten för att inte öppna för hårt. Det är svårt att säga om det var rätt eller fel beslut, men jag höll mig till planen. Efter det sprang jag ganska jämnt kring 4.40-tempo. Loppet består av två varv på 5 km och de första två kilometrarna går lite upp och ner, med svaga uppförsbackar och ganska snabba nedförsbackar. Jag bestämde mig för att inte springa för hårt uppför, men samtidigt försöka att inte tappa för mycket tid. I nedförsbackarna försökte jag springa snabbt men ändå kontrollerat för att inte dra på mig för mycket mjölksyra. De följande två kilometrarna är flacka, så där försökte jag bara hålla ett bra tempo utan att gå över mjölksyratröskeln. På mitt senaste intervallpass sprang jag nämligen en intervall lite för snabbt, och även om just den intervallen kändes bra fick jag betala för det under de två sista. Efter 3,5 km stod Marcus och Chiara längs banan och jag fick lite vätska. Den sista kilometern på varvet är också ganska flack, men innehåller en del kullersten och en svag uppförsbacke precis före varvningen. Det första varvet gick bra och planen var att fortsätta i samma tempo för att sedan se om jag kunde öka lite under de sista tre kilometrarna. Den sjunde kilometern gick ungefär fem sekunder snabbare, men jag började känna att mjölksyran kom och vågade inte fortsätta i samma tempo eftersom jag var rädd för att bli för stum. Redan från den första kilometern hade jag en kvinna ungefär 40 meter framför mig. Under det andra varvet märkte jag att jag kom närmare och närmare henne, vilket var inspirerande. Med ungefär en kilometer kvar var hon kanske 15 meter framför mig och jag kände att jag hade en bra chans att komma ikapp henne. Hon verkade ganska stark, men jag närmade mig hela tiden och var rätt säker på att hon inte visste att hon hade en annan kvinna tätt bakom sig. Jag hade en känsla av att hon kanske var en bättre spurtare än jag, och eftersom hon dessutom såg stark ut tänkte jag att min bästa chans var att inte lägga mig alltför nära bakom henne. I stället ville jag överraska henne så nära mållinjen som möjligt, så att hon inte skulle hinna svara och öka farten. De sista 400 meterna består av cirka 300 meter svag uppförsbacke, följt av en 90-graderskurva och ett 100 meter långt, flackt upplopp. När jag såg att hon inte tog kurvan särskilt snävt tog jag chansen att välja en kortare linje och passera henne. Sedan lyckades jag hålla henne bakom mig hela vägen in i mål. Sammanfattningsvis var jag ganska nöjd med loppet när jag såg att min klocka visade ett snittempo på 4.38 min/km – och lite mindre nöjd när det officiella tempot visade sig vara 4.41. Jag tycker att jag disponerade loppet väldigt bra och är inte säker på att jag hade klarat av att hålla tempot hela vägen om jag hade sprungit snabbare, eftersom låren var ganska trötta. Samtidigt kändes loppet kanske lite för bekvämt, och min puls var bara 172/186. Jag slutade på 17:e plats av 307 deltagare (2025: 17 av 237, och 2024: 17 av 250). Förhållanden: cirka 19–20 grader, halvklart och en lätt sydlig vind på 3 m/s 
0 评论
 On 6th July Marcus and Chiara (together with me) participated in Hova Riddarsprånget 10k and 2k. It felt like a familiar race where also the organizer himself did the race. Riddarsprånget is also a part of Hova Medieval Week with handicraft, food, different activities and a jousting tournament, so it was lots of people there. Riddarsprånget 10k consisted of two laps on a flat 5k loop with quite a lot of turns. Marcus did a good race and finished 2nd in M45 on 40.51 and was rewarded with a coffee package. Den 6 juli deltog Marcus och Chiara (tillsammans med mig) i Hova Riddarsprånget,10 km respektive 2 km. Det kändes som ett familjärt lopp, där till och med arrangören själv stod på startlinjen. Riddarsprånget är en del av Hova Riddarvecka, med hantverk, mat, olika aktiviteter och ett tornerspel, så det var mycket folk på plats. 10-kilometerslopp bestod av två varv på en platt 5-kilometersslinga med ganska många svängar. Marcus gjorde ett bra lopp, slutade tvåa i H45 på 40,51 och belönades med ett kaffepaket.           On June 7, Marcus and I ran Västerås Stadslopp 10k, while Chiara was at home with her grandparents. I didn't feel that I was in my best shape, but I was hoping that I still would be able to do an okay race. I started out a little too fast, but decided to keep the pace as long as it still felt manageable. Unfortunately, the demanding opening section — with a gentle uphill, followed by an extra loop featuring a steeper climb, a steep downhill on cobblestones, several sharp 90-degree turns, and then another gradual uphill over the first 3 km — combined with sunshine and a temperature of 23°C, took its toll sooner than I had hoped. The remaining 7 km turned into a real struggle. Overall, it was quite a challenging course. In addition to the demanding start, there was another fairly steep climb followed by a downhill around the 5–6 km mark, sections on gravel paths and trails, and about 1.5 km of running into a strong headwind on a slight incline between 7 and 8 km. For me, it felt like my legs simply ran out of energy during this race, and at the same time I just didn't have another gear to push into. After crossing the finish line, I checked my watch and realized that I had recorded one of my highest heart rates in many years. Looking back, I probably didn't have much more to give. Conditions: 24 degrees, sun and 6-7 m/s (gust of winds of 9-10 m/s) Shoes: asics Magic Speed 4 Den 7 juni var Marcus och jag och sprang Västerås stadslopp tillsammans, och Chiara var hemma med mormor och morfar. Formen kändes väl inte på topp, men jag hoppades att jag ända skulle kunna gör ett okej lopp. Jag startade lite för tufft, men bestämde dock ändå att köra på så länge det kändes ok. Men den tuffa starten med lite lätt uppför och en extra sväng lite brantare uppför, brant nerför på kullersten och flera 90 graders kurvor och sen lätt uppför igen i 3 km i tillägg med sol och 23 grader tog tyvärr ut sin rätt lite för snabbt, och resterande 7 km blev tuffa. Banan var överlag rätt tuff med den relativt tuffa början och sen dessutom en rätt brant uppförsbacke och därefter nedförsbacke vid runt 5-6 km, en del löpning på grus och stig, samt runt 1,5 km löpning i rätt hård motvind med en slakmota vid 7-8 km. Det var benen som tog slut i det här loppet, men det kändes också som att det inte riktigt fanns något mer att trycka på med helt enkelt. Efter målgång kollade jag klockan och det visade sig att jag haft en av mina högsta uppmätta pulser på många år, så det fanns nog inte så mycket mer att ge. Förhållanden: 24 grader, sol och 6-7 m/s (vindbyar på 9-10 m/s) Shoes: asics Magic Speed 4       On January 17th, I did Dolomitenlauf 20 km in free technique in Obertilliach, Austria, about 40 minutes from Toblach. The original plan was to go Toblach–Cortina (which this year was changed to Toblach–Toblach due to the Olympics in Cortina), but when that course was changed because of snow conditions and ended up being quite similar to the race I had done the week before, I felt it would be more fun to go to Obertilliach and race the Dolomitenlauf, which I’ve done every year since 2023. The course there has been a bit different over the years as well, and this year it was a loop course: two laps on a 10 km loop for the 20 km race, and four laps for the long 40 km race. This time, the longest downhills and descents had been removed, resulting instead in a course that was easier but instead made you have to push almost all the time. After the race the previous weekend, I really only had one goal: to go as hard as possible the entire race. We were there a couple of days beforehand to check out the course, and during those sessions I tested pushing hard in certain sections and decided that was something I wanted to bring into the race—constantly thinking about power. We came to the race appr. 1.5 hours before the start and first I got to the registration. For the first time, I got to start in start group 1, just behind the elite skiers, and I had a really good start. I felt okay during the race, but I never quite found any real flow. I really tried to keep pushing the whole time and use V2 alternate more than I usually do (I normally use V2 a lot). What was tough, though, was that I couldn’t quite manage to take the back of skiers who passed me — it worked for a short while, but then they eventually pulled away anyway. I finished 7th among the women, 1st in my age group, and 47th overall. Fun to finish first for once, even if the race itself didn’t quite feel that great ;) Conditions: –2°C and clear skies Clothing: race suit, short-sleeve base layer, buff, thin headband, heated socks Skis: Madshus F3 Co1, Long Distance: 0 to –5 Star, dark (to better absorb moisture), structure: Foam V Den 17 januari körde jag Dolomitenlauf 20 km fri teknik i Obertilliach, Österrike, 40 minuter från Toblach. Tanken från början var att jag skulle åka Toblach-Cortina, (som i år skulle vara Toblach-Toblach på grund av OS i Cortina), men då banan ändrades (på grund av snöförhållandena) till att vara rätt så lika den jag körde veckan innan tyckte jag att det var roligare att åka till Obertilliach och köra Domolitenlauf som jag gjort alla år sen 2023. Banan har sett lite olika ut där också under åren, och i år var det en varvbana, med två varv på en 10 km slinga för tävlingen på 20 km, och fyra varv för den långa tävlingen på 40 km. Den här gången var de längsta nedförsbackarna och utförsbackarna borttagna, så istället blev det en bana som var lättare men där man fick ligga på rätt mycket hela tiden. Efter loppet helgen före, hade jag egentligen bara ett mål, att gå så hårt som möjligt hela tiden. Vi var där och kollade in banan ett par dagar innan, och testade då att jag på hårt i vissa partier och tänkte att det ska jag försöka ta med mig till loppet - att hela tiden tänka kraft. Vi kom till tävlingen ca 1,5 h innan start och gick först och anmälde mig. För första gången fick jag starta i stargrupp 1, efter eliten, och jag fick en riktigt bra start. Jag tycker att det kändes ok under loppet, men kände inte riktigt att jag fick något flow. Jag försökte verkligen att hela tiden trycka på, ha kraftigare stavtag och benskär och försöka använda 4:ans växel lite mer än vanligt (annars trycker jag rätt ofta på på 3:ans växel). Jobbigt var dock att jag inte klarade av att riktigt ta rygg på åkare som passerade, det gick en liten stund men sen gled de ändå ifrån mig. Jag slutade 7:a bland damerna, 1:a i min åldersklass och 47:a totalt. Kul att en gång komma först, även om loppet inte riktigt kändes så;) Förhållanden: -2 grader och klart Kläder: tävlingsdräkt, kortärmat underställ, buff, tunt pannband, elsockor Skidor: Madshus F3 Co1, Long distance: 0--5 Star, mörk för att bättre ta upp vatten, rill: Foam V       On January 11th, I raced the Prato Piazza Mountain Challenge. It was a race I hadn’t originally planned to do, but since the course was completely changed (normally it’s a 30 km race with a climb from about 1,100 m to 2,000 m), it ended up being a 23 km race on a more hilly course. The start was the same, but the new course included two laps on the World Cup track in Toblach, a loop towards Cortina, and a finish at the Nordic Arena in Toblach. Because of this change, I decided to take the opportunity to do one more race. I didn’t feel particularly well prepared, but I saw it as a good tough workout ahead of Toblach–Cortina the following weekend. My plan for this year has been to simply ski as much as possible, since we are spending less time in the Alps than usual, and therefore not doing the most optimal race-specific preparations. During the race itself, I struggled to get my heart rate up and I felt like I couldn’t really push myself to the limit—it felt a bit flat throughout the entire race. I also found it quite difficult to know how to pace the race and how hard I dared to go early on, since the course was fairly tough and also finished with a lap on the World Cup track. One positive takeaway, however, was the downhills, where I feel that I’ve improved a lot. I finished 2nd in my age group and 11th among the women. A big bonus was that, as 2nd won 2 kg of cheese and a box of apples 🙂 Conditions: –4°C and clear skies Clothing: race suit, short-sleeve base layer, buff, headband, heated socks Skis: Madshus F3 Co1 , Long Distance: –3 to –8 Den 11 januari körde jag Prato Piazza Mountain Challenge. Det var en tävling som jag inte hade planerat att köra men då bansträckningen ändrades helt och hållet (normalt sätt är det 30 km som går från ca 1100 m till 2000 m), till att nu bli 23 km på en mer kuperad bana, med samma startplats men med två varv på världscupbanan in Toblach och en sväng upp mot Cortina och med avslutning på Nordic Arena i Toblach, passade jag på att få ett till lopp. Jag kände mig inte så förberedd men tänkte att det är bra med en genomkörare inför Toblach-Cortina som skulle komma helgen efter. Mina planer för det här året har varit och bara skida så myket so möjligt, eftersom vi tillbringar mindre tid i Alperna än normalt, och inte köra de mest optimala förberedelserna inför tävlingarna. Under själva loppet hade jag svårt att komma upp i puls, och kände att jag inte riktigt kunde ta ut mig – det kändes rätt segt hela loppet igenom. Jag tyckte också att det var rätt svårt att veta hur jag skulle lägga upp loppet och hur hårt jag skulle våga gå tidigt då banan var rätt tuff och också avslutades med ett varv på världscupbanan. Ett plus var dock nedförsbackarna, i vilka jag tycker att jag blivit mycket bättre. Jag slutade 2:a i min ålderskategori och 11:a bland damerna. Ett stort plus var att jag som 2:a vann 2 kg ost och en låda med äpplen 🙂' Förhållanden: - 4 grader och klart. Kläder: tävlingsdräkt, kortärmat underställ, buff, pannband, elstrumpor. Skidor: Madshus F3 Co1, Long distance: -3–8.         The driving to Marcialonga took place in not the best weather, and sometimes it didn't feel so good to be going up and down several passes. But luckily, everything went good and we came to Val di Fassa in the morning around 10. Bilresan till Marcialonga skedde inte i det bästa vädret, och ibland kändes det inte riktigt bra att köra upp och ner för flera bergspass. Men som tur var gick allt bra och vi kom fram till Val di Fassa på förmiddagen runt 10-tiden.   Ski test in snowy conditions Skidtest i snöiga förhållanden  After the ski test Marcus went skiing for a round 30 minutes, while Chiara and I had lunch in the car. Efter skidtestet åkte Marcus skidor i ungefär 30 minuter, medan Chiara och jag åt lunch i bilen. And just in time for my training session, the sun came out and the weather turned really beautiful. For several years, I had been eager to try the final climb again, Cascatan, and this year it fit quite well into the schedule, so I went up it. I was using skate skis, so it became a mix of skating and double poling on the way up, since in some places it was really narrow. Steep, but still fairly easy when I had only been skiing for about 30 minutes beforehand :) On the way up I met Thele and Waaler from Team Burger King Northug. Had a very nice chat with Waaler, but when he started to ask me how the climb was I felt as I am not good enough to really give him an answer on that:) Och lagom tills det var dags för mig att köra ett pass tittade solen fram och det blev väldigt fint. Jag har flera år varit sugen på att testa sista backen igen, Cascatan, och i år passade det rätt bra i tidsschemat så det blev en tir uppför den. Jag hade skateskidor på mig så blev en blandning av skate och stakning uppför, då det på vissa sällen var riktigt smalt. Brant, men ändå rätt lätt när man bara åkt cirka 30 minuter före:) På vägen upp mötte jag också Thele och Waaler från Team Burger King Northug. Jag hade en trevlit pratstund med Waaler, men när han började fråga mig hur backen var kände jag att jag nog inte riktigt är tillräckligt bra för att kunna ge honom ett bra svar på det :)          Last Saturday on 1st November Marcus and I participated in Åland Marathon & ½ Marathon 10km and finally, a performance that I can say that I am satisfied with. I had decided that I should take the final decision if I should compete or not after my intervals on the Tuesday before the race. Since my shape and my results have been so bad pretty much the whole year, I felt that I should only participate if I felt that I had something to do on the starting line. Since the feeling (and the speed) was quite okay on Tuesday I decided to race and hope that I would finally be able to perform. On Thursday when we were collecting our bibs, we unexpectedly came home with two pairs of carbon plate running shoes. We always thought it would be interesting to run in those shoes, and now Team Sportia had the Asics Magi Speed 4 on offer for the competition for an extremely good price. Åland Marathon & ½ Marathon 10k takes place only 1,5k from our house, and takes place on the track we train on several times a week, so it is a course we know back to front. The 10k course is two loops on a 5k track, and it is a very flat course, with only two small uphills of around 200 meters. The weather on the race day was perfect, no wind, cloudy and around 7-8 degrees. The warmup felt anything but good, so I was a bit disappointed and felt that: oh, no, not another bad race, but I know that the warmup often can be feeling bad and still the race can be good. The start went well, although I got a bit in traffic, but after around 300-400 meters I was able to run in my own pace. I felt that the pace felt quite good (but a bit slow) in the beginning, and when I checked my watch, I saw that the pace was very slow and got a bit stressed. It turned out that my watch didn’t show the right pace, because when I checked it next time the pace was a lot faster. I felt a bit unsure if I would dare to keep the pace that was a lot faster than I thought I could run. I slowed down a bit, but then I saw that my pace “automatically” was getter faster again, and then it was just to go with the flow and hope it would last for the whole race. After a while I recognized another runner in front of me, who I had also run a race with before, so I thought I would try to keep up with him (I was maybe 5-10 meters behind him for almost the entire race, but it didn't matter since there was basically no wind). When it felt a bit tougher during the race, it was quite nice to just be able to concentrate on trying to follow him. I had a good feeling the whole race and was very consistent in my pace during the whole race and even managed to have a positive split. I had hoped for a faster finish (last kilometre) and that I could have overtaken the other runner, but my legs were unfortunately very tired. I finished second in the competition class and third in ÅM. Of course, it is always fun to be on the podium, but the best part was that finally I had a better feeling during the race, and the time was also much faster than before this year. It is of course impossible to say how much the shoes affected the pace, but at least with some percent. Still, I was 2 min 38 s faster this race than at Tjejmilen, so it could probably not have been just the shoes.😊 I really have a mixed feeling about carbon plate running shoes; in a way I would just like to go out running in my old shoes to see how fast I can be now on 10k compared to before, but at the same time a part of me feel: how many persons in front of me have been running in carbon plate running shoes on competitions before? I don’t know if I think these shoes are a good solution or not, but still, you want to race with the same prerequisites as the competitors around you. Another factor that I am sure affected the time, is that the last three weeks gave been a lot less hectic than the first part of the autumn, and then it is also a lot easier to perform on a higher level. Förra lördagen, den 1 november, deltog Marcus och jag i Åland Marathon & ½ Marathon 10 km, och äntligen en prestation som jag kan säga att jag är nöjd med. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta det slutgiltiga beslutet om jag skulle tävla eller inte efter mina intervaller på tisdagen före loppet. Eftersom min form och mina resultat har varit så dåliga i stort sett hela året, kände jag att jag bara skulle delta om jag kände att jag hade något att göra på startlinjen. Eftersom känslan (och farten) var helt okej på tisdagen bestämde jag mig för att tävla och hoppas att jag äntligen skulle kunna prestera. På torsdagen när vi hämtade våra nummerlappar kom vi oväntat hem med två par kolfierskor. Vi har alltid tänkt att det skulle vara intressant att prova kolfiberskor, och nu hade Team Sportia ett riktigt bra kampanjpris inför tävlingen på Asics Magi Speed 4. Åland Marathon & ½ Marathon går av stapeln bara 1,5 km från vårt hus och på vägen vi tränar på flera gånger i veckan, så det är en bana vi känner till utan och innan. 10 km-banan är två varv på en 5 km-bana, och det är en väldigt platt bana, med bara två små stigningar på runt 200 meter. Vädret på tävlingsdagen var perfekt, ingen vind, molnigt och runt 7-8 grader. Uppvärmningen kändes allt annat än bra, så jag blev lite besviken och kände att: åh nej, inte ännu ett dåligt lopp, men jag vet att uppvärmningen ofta kan kännas dålig och loppet ändå kan gå bra. Starten gick bra, även om jag hamnade lite i "trafik", men efter runt 300-400 meter kunde jag springa i mitt eget tempo. Jag tyckte att tempot kändes rätt bra (om än lite långsamt) i början, och när jag kollade på klockan såg jag att tempot var väldigt långsamt och blev lite stressad. Det visade sig dok att min klocka inte visade rätt tempo, för när jag kollade den nästa gång var tempot mycket snabbare. Jag kände mig lite osäker på om jag skulle våga hålla det tempot som var mycket snabbare än jag trodde att jag skulle kunna springa loppet på, så jag saktade ner lite, men sedan såg jag att min fart "automatiskt" blev snabbare igen, och då var det bara att "go with the flow" och hoppas att det skulle hålla hela loppet. Efter ett litet tag kände jag igen en annan löpare framför mig, som jag även tidigare sprungit ett lopp med, så jag tänkte att jag försöker hålla hans rygg (jag låg dock kanske 5-10 meter efter honom nästan hela loppet, men spelade ingen roll då det vari princip ingen vind). När det kändes lite tuffare under loppet, var det rätt skönt att bara kunna koncentrera sig på att försöka följa honom. Jag hade en bra känsla hela loppet och var väldigt jämn i mitt tempo under hela loppet och lyckades till och med få en positiv split. Jag hade hoppats på en snabbare avslutning (sista kilometern) och att jag skulle ha kunnat spurta om löparen jag följt, men mina ben var tyvärr väldigt trötta. Jag slutade tvåa i tävlingsklassen och trea i ÅM. Det är förstås alltid kul att stå på pallen, men det bästa var att jag äntligen hade en bättre känsla under loppet, och tiden var också mycket snabbare än tidigare i år. Det är förstås omöjligt att säga hur mycket skorna påverkade tempot, men garanterat med någon procent. Ändå var jag 2 minuter och 38 sekunder snabbare i det här loppet än på Tjejmilen, så det kan nog inte bara ha varit skorna.😊 Jag har verkligen blandade känslor om kolfiberskor, på sätt och vis skulle jag bara vilja ge mig ut och springa i mina gamla skor för att se hur snabbt jag springer 10 km nu jämfört med tidigare, men samtidigt känner en del av mig: hur många personer framför mig har sprungit i kolfiberskor på tävlingar tidigare? Jag vet inte om jag tycker att de här skorna är en bra lösning eller inte, men man vill ju ändå tävla med samma förutsättningar som konkurrenterna runt omkring en. En annan faktor som jag är säker på att påverkade tiden är att de senaste tre veckorna har varit mycket mindre hektiska än den första delen av hösten, och då är det också mycket lättare att prestera på en högre nivå.  Foto: Niclas Nordlund Photography     Foto: Niclas Nordlund Photography  Foto: Niclas Nordlund Photography |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
Augusti 2026
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde