|
One of the best things with having this job is the possibility to work whenever you want wherever you want to be! Till det bästa med detta jobb hör möjligheten att jobba när du vill, var du vill!             
0 Kommentarer
Yesterday didn't come up with any appointment to the doctor as I wrote before, instead I went rollerskiing 35 km today. It's all or nothing:) My physio and doctor had a meeting last Monday and they decided that there is not really much to do for me other than continue with the strength exercises. So now I gonna try to train as much as my body fix (not 35 km skiing everyday though), continue with the core- and back-exercises and hope that it's only the herniated disc that is the problem, and that it will heal as my core getting stronger. Anyway, today's training was so much fun, so even though I might feel a bit stiff/some pain tomorrow it was still worth it. Loved the training and the feeling afterwards, and the best thing is that it didn't feel that bad during the skiing and I don't feel any worse right now. Still it is a bit laughable that even though I had faster skis and did less kilometers my pulse was between 20-40 beats higher than the ones I was skiing with and I didn't manage to keep up with them. It's quite a long way back to something called "feeling in great shape";) Thanks a lot that you were waiting for me, it made it a lot easier in the headwind! Finishing the day with a lecture with Aron Anderson, a Swedish adventurer who really proves that everything is possible, really made today a great day! /Anna  A great thing to remember (In English: The journey is the joy) Gårdagen förde inte med sig någon tid till läkaren som jag skrev om tidigare, utan istället gjorde jag ett rullskidpass på 35 km idag. Det är allt eller inget:)
Min fysioterapeut och läkare hade ett möte i måndags och de kom fram till att det inte finns så mycket att göra annat än att fortsätta med styrkeövningarna jag fått. Så nu ska jag försöka träna så mycket som min kropp fixar, fortsätta med core- och ryggövningarna och hoppas att det bara är diskbråcket som krånglar, och att det kommer att läka när min core blir allt starkare. Hur som helst, det var verkligen superkul att vara igång lite mer på riktigt igen, så trots att jag kanske känner lite imorgon var det fortfarande värt det. Njöt av både träningen och känslan efteråt! Det bästa var ändå att det inte kändes så illa under passet och inte nu efteråt heller! Ändå är det lite skrattretande att trots att jag hade snabbare skidor och skidade färre kilometer var min puls mellan 20-40 slag högre än de jag skidade med, och jag lyckades inte inte hålla rygg på dem. Det är ganska långt kvar till något som kan kallas form;) Tack så mycket att ni väntade in mig idag, det gjorde det mycket lättare i motvinden! Dagens avslut med en föreläsning med Aron Anderson, en svensk äventyrare som bevisar att allting är möjligt, gjorde detta till en riktigt bra dag! /Anna We did a very short stop in Berlin on our way to the Aland Islands in May; we were only there for around six hours. From the beginning we weren’t at all planning to visit Berlin, but since we were passing very close by, we thought that a break there would be fun. Even though we didn’t have that many hours we had time to see many sights, the DDR Museum, the Berlin Wall, Checkpoint Charlie, Reichstagsgebäude, Brandenburger Tor, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Museuminsel and have a culinary currywurst in front of Brandenburger Tor:) Our most important stop during our visit was the DDR Museum, and there we spent most of our time. Here you really got a great insight in how the life was for private persons during the DDR-era. The museum consisted of interactive exhibitions, where you for example could drive a trabant, visit a typical DDR-apartment and take a look at a kindergarten, as well as lots of pictures and texts. Vi gjorde ett mycket kort stopp i Berlin på vägen till Åland i maj, ungefär sex timmar spenderade vi där. Från början var egentligen tanken inte alls att besöka staden, men när vi ändå åkte precis förbi tänkte vi att ett kort stopp skulle vara skoj. Trots att vi inte hade så många timmar hann vi med mycket, DDR-museet, Berlinmuren, Checkpoint Charlie, Reichstagsgebäude, Brandenburger Tor, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Museuminsel och en kulinarisk currywurst framför Brandenburger Tor:) Vårt viktigaste stopp under Berlinbesöket var DDR-museet, och där spenderade vi den mesta tiden. Här fick man en ordentlig inblick i ur det var för privatpersoner i Berlin under DDR-tiden. Museet bestod av både interaktiva utställningar där man bland annat fick prova på att köra en trabant, besöka en lägenhet som den såg ut under DDR-tiden, titta in i en kindergarten och massor av bilder och texter.   Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche - a surreal sight  Checkpoint Charlie  The Berlin Wall  Museuminsel with the DDR Museum  Brandenburger Tor  Just a street in Berlin  Currywurst with Brandenburger Tor in the distance  Our visit in Berlin was, as already written, very short, and with hindsight it could have been a bit longer;) But you cannot spend that much time at every place, and luckily, Berlin is still there waiting to be explored:) Vårt besök i Berlin var som sagt väldigt kort, och såhär i efterhand kunde det nog ha varit lite längre;) Men man kan inte tillbringa hur mycket tid som helst på alla platser, och som tur finns ju Berlin kvar:)
 Skiing is just wonderful This last year has been a rollercoaster when it comes to my back/hips. I have been able to train the whole year, but without setting up any goals, following any programs and with no maximum performances. Since we came back to the Aland Islands in the beginning of June I have been to two different doctors. One is a back specialist and the other one the doctor I also went to last summer, who I have great confidence in. The MR showed a herniated disc also in March this year, so there is no doubt that I still have that problem. The only question is if I also have something else that bothers me. Since the beginning of July I have also seen a physio and worked a lot with different core- and back exercises. I also got an okay from both doctors to practice rollerskiing which was great news for me, so these couple of weeks have been a mixture of strength exercises and rollerskiing. But still I am not feeling very good:( I can practice, but I don’t feel 100 %, some days are better and some are worse. Last Tuesday I saw my physio again, and since he’s also a naprapath he started some treatment to my back and hopefully that will make me better. He also made me do different tests/exercises which showed “great results”, except for the fact that I have very tight and stiff front thighs, so now I have some exercises for that too:). But in one way I am lucky, since at least I can train in some way, many people are in so much pain or are so affected that they cannot train at all. But this wasn’t really what the post should be about from the beginning, but instead of how this year really has showed me how much I love to train and how much I love skiing. Some people would maybe figure out that the extra time you get when you cannot train the way you want is great, or that you really like it better just to train a bit less and maybe not that hard. But this has not happen to me. I just want it as much, or maybe even more than before. The last couple of weeks, Marcus has been competing in two rollerski competitions, and even though I of course would have loved to compete too, I still have found, being a part of the competition, passing water, hanging around with the other skiiers and following the competitors by car so much fun. Then you realize how much joy something gives you and how much you want to be a part of it! Hopefully I am back soon and will be able to live my dream to the fullest!  Can't wait to be standing on the starting line again, and next time hopefully to be able to for full Att verkligen brinna för något - bland den bästa känslan man kan ha
Det här året har varit en riktig berg-och-dal-bana vad gäller min rygg/mina höfter. Jag har kunnat träna hela året, men utan några mål, utan att följa något träningsprogram och utan maximala prestationer. Sedan vi kom tillbaka till Åland i början av juni har jag varit till två olika läkare. En ryggspecialist och den andra läkaren är samma läkare jag också gick till förra sommaren, som jag har stort förtroende för. Magnetröntgen jag var på i mars i år visade fortfarande ett diskbråck, så det råder ingen tvekan om att jag fortfarande har det problemet. Den enda frågan är om det är något annat som också orsakar mina problem. Sedan början av juli har jag också varit till en fysioterapeut och jobbat mycket med olika core- och ryggövningar. Jag fick också okej från båda läkarna att träna rullskidor vilket ju var fantastiska nyheter för mig, så de här veckorna har varit en blandning av styrketräning och rullskidor. Men jag känner mig fortfarande inte bra:(, jag kan träna, men jag känner mig inte 100 %, och vissa dagar är bättre och vissa är sämre. I tisdags var jag till min fysioterapeut igen, och eftersom han också är naprapat började han behandla min rygg och förhoppningsvis kommer det att göra mig bättre. Jag fick också utföra vissa tester/övningar som i princip alla visade "bra resultat", förutom att framsida lår är väldigt styva, så nu har jag några övningar för det också:). Men på ett sätt är jag ändå lyckligt lottad, jag kan i alla fall träna, många människor har så stora smärtor eller är så påverkade att de inte kan träna alls. Men det här var inte riktigt vad inlägget skulle handla om från början, utan istället tänkte jag bara skriva om hur det här året verkligen fått mig att förstå hur mycket jag älskar att träna och hur mycket jag älskar att åka skidor. Vissa människor kanske kommer fram till att den extra tid du får när du inte kan träna som du vill är bra, eller att de kanske gillar bättre att träna lite mindre eller lite mindre hårt. Men det har inte hänt mig. Jag vill det lika mycket som förut, om inte till och med mer! De senaste veckorna har Marcus varit med i två rullskidtävlingar, och även om jag självklart skulle ha velat stått på startlinjen och tävlat, har jag ändå tyckt att bara vara en del av hela grejen, langa vätska, hänga med de andra skidåkarna och följa de tävlande med bil varit så kul. Det är då du inser hur mycket glädje någonting ger dig och hur mycket du vill vara en del av det! Förhoppningsvis är jag snart tillbaka och kommer att kunna leva min dröm till fullo! One month ago I sent in my letter of resignation, and this week has been my first week ”as being only my own”. And it is such a great feeling! It’s a day I’ve been longing for, and for the time this feeling will continue I will enjoy it. I still know that the time as a freelancer can be though, and that it can come times when our business may not be as successful as today. But I’m also prepared to do other things if the future acquires it, and having two different degrees gives a feel of confidence. But having this feeling and also the opportunities right now makes all the hard work during the years worth it! Just remember the true statement: If you want something you never had, then you got to do something you’ve never done! /Anna  The sky is the limit Det är nu en månad sen jag skickade in min avskedsansökan, och detta har varit min första vecka ”som bara min egen”. Och det är en fantastisk känsla! Det är en dag jag väntat på och så länge känslan är densamma som nu så kommer jag att njuta av den.
Dock vet jag att arbetet som frilansare kan vara tufft och att det kan komma tider när det går sämre. Men jag är också redo att göra andra saker om framtiden kräver det, och att ha två utbildningar i ”bakfickan” känns tryggt. Men att få ha denna känsla nu och alla möjligheter som står för dörren gör att allt hårt arbete under åren har varit värt det. Kom bara ihåg detta: Om du vill ha något som du aldrig haft, måste du göra något som du aldrig gjort! /Anna Lyssnade för ett tag sedan på Maratonpodden med Petra Månström då hon intervjuade Miranda Kvist, grundaren till Team Nordic Trail. Gillar att höra på poddar där inspirerande personer intervjuas. Det är intressant och givande att lyssna på personer som verkligen brinner för något och som inte är rädda för att testa sina vingar och vågar ta steget ut ur sin ”comfort zone”. Miranda sade upp sig från ett välbetalt jobb och började istället med ett företag som satsade på att inspirera människor till trail running. Det intressanta var att hon själv tyckte att det var just förutsättningarna som gjorde att hon tyckte att hon kunde säga upp sig; går det åt skogen så hamnar jag ju ändå inte på gatan var hennes kommentar. Tycker att man hört alldeles för många som tydligt berättat att de skulle vilja göra en förändring i sitt liv, men sen fortsätter med ”men tyvärr finns inte möjligheten”. Kanske det är dags att ställa sig frågan igen, är det verkligen så att möjligheten inte finns eller är det du själv som gör att möjligheten inte finns? Det är alltid bekvämt att göra som man alltid gjort, och att leva som man alltid levt. Men är man inte nöjd så kanske man ska tänka om. Möjligheten finns nästan alltid, men det är ingen som säger att det kommer att vara lätt, eller kommer att gå på en gång, men börjar du idag, når du ditt mål snabbare. Och skulle det förmodan inte gå, vad spelar det egentligen för roll om du ändå inte trivs som det är nu! Anna  |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
Maj 2018
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde
