  Here comes some signs of life:) The blog has been very low prioritized the last couple of weeks, and unfortunately, I think it maybe will continue to be like that for a while. Our last two weeks in Toblach were amazing. After we came back from Engadin it came some snow so we really got a beautiful winter wonderland. Then of course it was so warm in the days that on the south part of the valley it melted quite fast. Still there were lots of tracks open, and it is amazing when you can ski in almost perfect conditions in the mornings and be outside in the sun in bikini in the afternoons. Spring time at its best:) The last weeks also consisted of lots of work and some packing of course, therefore the lack of updates. Now when we're back at Åland we also have a lot to do. Lots of work, fixing with the kitchen that was renovated when we were away, doing all the unpacking, fixing a bit in the garden and so on, and that it was the blog won't be priority number 1 for a while. So when there is a bit more time, hopefully as soon as possible, I will continue posting. So long!  Beautiful morning in winter wonderland   Lago di Dobbiaco/Toblacher See Här kommer några livstecken från oss:) Bloggen har varit mycket lågt prioriterad de senaste veckorna, och tyvärr tror jag att det kanske kommer att fortsätta att vara så ett tag. Våra sista två veckor i Toblach var fantastiska. När vi kom tillbaka från Engadin kom det en del snö så vi fick verkligen ett otroligt vinterlandskap. Det var dock så varmt på dagarna att snön i den södra delen av dalen smälte ganska snabbt. Fortfarande fanns det många spår öppna, och det är fantastiskt när du kan åka skidor i nästan perfekta förhållanden på morgonen och vara ute i solen i bikini på eftermiddagen. Våren när den är som bäst:) De sista veckorna bestod också av mycket arbete och självklart en del packning, därför bristen på uppdateringar. Nu när vi är tillbaka på Åland har vi också mycket att göra. Mycket jobb, fixande med köket som renoverades när vi var borta, allt som ska packas upp, lite fixande i trädgården och så vidare, och därför kommer nog bloggen inte att vara prio 1 ett tag framöver. Så när det finns lite mer tid, förhoppningsvis så snart som möjligt, kommer jag att fortsätta skriva inlägg. Hej så länge!  Towards Cortina  Lago di Anterselva/Antholzer See  Lago di Anterselva/Antholzer See  Not hard to know what part of the valley that is the south and what part that is the north:)  March 23th, in the shadow 
0 Kommentarer
 Engadin Skimarathon: 42 km skate Conditions: partly cloudy to cloudy, around -2 degrees in the start and some plus degrees at the finish Glide wax: HF base wax HWK -10 to +10, Powder HWK -4 to +15 warm Last Sunday we participated in Engadin Skimarathon, a 42 km race in free technique in the Engadin Valley in Switzerland. Anna: I started in Hauptklasse A, after Elite A Women, Elite Men, Elite A Men, Elite B Men, Elite C Men. The start for the participants in Hauptklasse A is like in Marcialonga, you're standing in starting blocks and then run to the start when it's your time (22 minutes after the women Elite). The time starts running when you cross the starting line. I had a position in front of my group and the start went very smooth for me. Before the race I was a bit worried about my legs. They had felt quite heavy the days before and I was afraid that they still would feel tired on race day. Unfortunately my concerns were true. I had trained a bit too hard the week before, felt that on Thursday before, and unfortunately my legs hadn't recovered completely until the race. The first 12 kilometers of the race are flat because they are mostly at two lakes. These kilometers were just to push on V2 Alternate as much as you had, without getting too much lactic acid, since the race takes place at a high altitude and it was just in the beginning. Since these kilometers were flat, it was a great tailwind and the tracks were hard and sometimes icy, they went very fast. From 12 to 15 km the track is still quite flat, but these kilometers end with a steep uphill. Here the first standstill occured. I pushed hard until the standstill because I knew that then I had time to rest. Unfortunately, I had to wait here for six minutes (had to check the clock, because I thought it was interested to see how much time that went to waste), which felt a bit dull. After the uphill a fast downhill to St Moritz waited and then the track gets a lot narrower, a lot more winding and quite hilly until Pontresina (21,5 km). This part should have been a good part for me I think, but since my legs didn't feel that fresh I found this part quite tough. At this part the track also changed character for me, from being hard and almost icy at some places to quite soft and sugary. It didn't affect the glide that much, but made it a bit heavier. From just before Pontresina and to 5 km before the finish the track goes slightly down and it was a lot of pushing on V2 Alternate. The race ends with 5 hilly kilometers. The last 12-15 km went quite well for me and my legs felt better. I felt that I was stronger than many skiers around me and took lots of positions in the last uphills and downhills. I think that the reason for why I very often take positions in the end of the races are that I am quite well trained and used to go long races, but in the start of the races the persons who are better at skis has a huge advantage over me. The last kilometer starts with a sharp curve, and then a downhill before a sharp curve leads to the finish. The finish is not that long, but it was quite heavy since there was a strong headwind. To sum this race up, I am neither satisfied nor completely dissatisfied. I feel that I am too far behind, in terms of both time and positions, but on the other hand I don't feel that I could have it done so much better. Of course there are maybe some parts that I could have pushed harder, but then on the other hand I should maybe have got some much lactic acid that it could have affected me a lot during the rest of the race. Two other things worth mentioning: The service at the service stations were very good, but since there are so many skiers it is still a bit difficult to get liquid without stopping. Still I felt that it went smoother than in Marcialonga as well as in Vasaloppet. I was very satisfied with my skis, which I have been all the skating races. Förra söndagen (10.3) deltog vi i Engadin Skimarathon, ett skatelopp på 42 km i Engadindalen i Schweiz. Anna: Jag startade i Hauptklasse A, efter Elite A Women, Elite Men, Elite A Men, Elite B Men, Elite C Men. Starten för deltagarna i Hauptklasse A är som i Marcialonga, du står i startfållor och springer sedan till startrakan när det är din tur (i det här fallet 22 minuter efter eliten). Tiden börjar när du passerar startlinjen. Jag stod nästan längst fram i min grupp och starten gick väldigt smidigt för mig. Före loppet var jag lite orolig för mina ben. De hade känts ganska tunga dagarna före och jag var rädd att de fortfarande skulle kännas tunga på tävlingen. Tyvärr var mina farhågor sanna. Jag hade tränat lite för hårt veckan innan, kände det på torsdagen innan, och tyvärr hann inte benen piggna till helt till loppet. De första 12 kilometerna av banan är platta eftersom de mestadels går över två sjöar. Under dessa kilometer var det bara att trycka på fyrans växel så mycket man kunde utan att dra på sig för mycket mjölksyra, eftersom tävlingen äger rum på hög höjd och det fortfarande var mycket kvar av loppet. Eftersom dessa kilometrar var väldigt platta, det var hård medvind och spåren var hårda och ibland rätt isiga, gick de väldigt snabbt. Från 12 till 15 km är banan fortfarande ganska platt, men dessa kilometer slutar med en brant uppförsbacke. Här uppstod det första stoppet. Jag tryckte på rätt hårt innan backen eftersom jag visste att där väntade en ofrivillig vila. Tyvärr var jag tvungen att stå här och köa i sex minuter (kollade klockan, för jag tyckte det var intressant att se hur mycket tid jag tappade), vilket kändes lite tråkigt. Efter uppförsbacken väntade en snabb nerförsbacke till St Moritz och sedan blir banan mycket smalare, mycket mer slingrig och ganska kuperad fram till Pontresina (21,5 km). Den här delen borde ha passat mig rätt bra tror jag, men eftersom mina ben inte kändes riktigt pigga uppfattade jag den här delen som ganska jobbig. Här ändrade också föret karaktär, från att vara hård och isig på vissa ställen till att bli ganska mjuk och sockrig. Det påverkade inte glidet så mycket, men gjorde det lite tyngre. Från strax innan Pontresina och till 5 km före mål går banan lätt utför och då handlade det mycket om att trycka på på fyrans växel. Loppet slutar med 5 lite kuperade kilometer. De sista 12-15 km gick ganska bra för mig och mina ben kändes bättre. Jag kände att jag var starkare än många åkare runt mig och tog många platser i de sista upp- och nerförsbackarna. Jag tror att anledningen till varför jag ofta tar platser i slutet av tävlingarna är att jag är ganska vältränad och van att köra långa lopp, men i början av loppen har de personer som är bättre och vanare att stå på skidor en stor fördel över mig. Den sista kilometern börjar med en skarp kurva, därefter väntar en nerförsbacke innan en sista skarp skarp leder till mårakan. Upploppsrakan är inte så lång, men den var rätt tung eftersom det var stark motvind. För att summera detta lopp är jag varken nöjd eller helt missnöjd. Jag känner att ligger för långt bakom, både när det gäller tid och plats, men å andra sidan känner jag inte att jag kunde ha gjort det så mycket bättre den här gången. Självklart finns det kanske några delar som jag kunde ha tryckt på hårdare, men då kanske jag å andra sidan hade dragit på mig för mycket mjölksyra som kunde ha påverkat mig för mycket under resten av loppet. Två andra saker värda att nämna: Vätskelangningen var mycket bra, men eftersom det är så många åkare är det fortfarande lite svårt att lyckas få vätska utan att stanna. Dock gick det ändå smidigare än i både Marcialonga och i Vasaloppet. Jag var väldigt nöjd med mina skidor, som jag har varit under alla årets skatelopp. Pictures from the day before the race:  The starting area in the background  Lots of skiing at lakes  Anna in front of one of the uphills  One of the downhills (and Lukas Bauer testing skis:)   The casino in St Moritz  The track passes by the casino directly by the road  The last downhill  The last downhill, a sharp curve and the finish Marcus: We were at the start in Maloja about 2 hours before after a short train- and bus ride. You have to take the bus to the start if you don’t live in Maloja. I started in Elite A, the third group. The two groups before Elite A was the Visma-skiers and world cup leader and a group with the "real" elite skiers. I put my skis in the 5th row quite far to the right (if I do the race again I will stay on the left, I think it is better). It was very messy at the start because they were no tracks, as it has been in the skating races here in South Tyrol. However, the start still ran smoothly. Throughout the race, the skiers respected each other and there was less stress about positions than in other races. The first 15 kilometers at the lakes and the flat parts went okay, it was relatively icy and difficult to get any grip. Maybe I should have started the race a bit harder, it maybe went a little too controlled. The rest of the race also went fast, very fast. The kilometers just flew by. I felt that everything was going smooth and the last 10 km I pushed a little extra and managed to take about 30 positions. I finished 504 among the men, at 1 hour and 42 minutes, with an average speed of 25 km/h. Looking back at the race I think that I maybe could have started a little bit harder, I felt like I had a little too much power left in the end and I had the power to push in the last uphills. I mostly lost positions in the downhills. I think that I had become a little bit of a chicken after I fell 3 times in the race the week before and at the same time broke the binding. Still, I had an avarage heart rate of 184 beats/min. My maximum heartrate is 197 beats/min. I can be happy with the time, but I feel that I should have started a bit harder and pushed harder for a longer time. I maybe was a bit afraid of the height. Things to have in mind: Practice on downhills Start a bit harder next time Start at the left side Practice V2 Alternate There are both uphills and some downhills (where you can rest) Marcus: Vi var på plats i Maloja cirka 2 timmar innan start efter en kort tågresa och en bussresa. Man måste ta buss till starten om man inte bor i Maloja. Jag startade i Elitled A. Det fanns, kan man säga, två led framför, ett Visma och världscupsled och ett led med de "riktiga" elitåkarna. Jag lade ut skidorna och kom i 5:e raden ganska långt till höger (om jag åker igen ska jag hålla mig till vänster, tror det är bättre). Det var väldigt trångt på startrakan för de var inga uppdragna spår, som i loppen i Sydtyrolen i skate. Däremot var inte startrakan några problem, utan det löpte på smidigt. Under hela loppet kan man säga att alla hade bra respekt för varandra och det var mindre hets om placeringar än i andra lopp. De 15 första kilometrarna på sjöarna och de platta delarna löpte på ok, jag tyckte de var relativt isigt och svårt att få fast skidorna. Jag borde kanske i efterhand öppnat lite hårdare. Blev lite väl kontrollerat. Resten av loppet löpte också på snabbt, mycket snabbt. Kilometrarna bara flög förbi. Jag kände att allt löpte på och de sista 10 km ryckte jag på lite extra och lyckades ta cirka 30 placeringar. Jag kom i mål på 504:e plats bland herrarna och åkte på 1 timme och 42 minuter, med en medelhastighet på 25 km/h. I efterhand tycker jag kanske att jag kunde ha öppnat lite hårde, kändes som jag hade lite för mycket kraft kvar i slutet och jag hade bra tryck i de sista backarna. Jag tappade framförallt placeringar utför. Jag kände själv att jag kanske hade blivit lite feg efter att jag körde omkull 3 ggr i tävlingen veckan innan och samtidigt kört sönder bindningen. Ändå hade jag en medelpuls på 184 lag/min. Min maxpuls är 197 slag/min. Tiden kan jag vara nöjd med, men känner att jag borde kanske ha öppnat lite hårdare och gott hårdare under längre tid. Lite rädd för höjden kanske. Saker att tänka på: Träna på utförsbackar Öppna lite hårdare nästa gång Starta gärna till vänster Träna på fyrans växel Det finns både lite uppförsbackar och en del nedförsbackar (där man kan vila) Picture from race day  The start  Many skiers at the starting area  Anna approaching the finish line  The finish area  Nice medals:)  After our race in Val Ridanna/Ridnauntal two weekends ago, we drove past the cute village of Vipiteno/Sterzing. The village is situated only a couple of kilometers from the Austrian border and has around 8 000 inhabitants. It has a very picturesque old town and is very nice situated just below the mountains. Efter vår tävling i Val Ridanna/Ridnauntal vek vi in in i den söta byn Vipiteno/Sterzing. Byn ligger bara några kilometer från den österrikiska gränsen och har cirka 8 000 invånare. Den har en mycket pittoresk gammal stadsdel och är mycket vackert belägen vid foten av bergen.     A beautiful morning in Val Ridanna/Ridnauntal Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf: 25 km skate Weather conditions: around zero in the start (9.30) and some degrees in the end. Wax: Since the whole track is in the sun and since the days here have been extremely warm, around 10 degrees Celsius, we were a bit worried about how the track would be. A guy in the sport shop here in the village who has helped as a lot during the winter, had done the race before and knew the conditions, and recommended using a riller, X-mas tree over the whole ski and 1 mm linear on the rear part. It turned out to be a good decision since both of us were satisfied with our skies. Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf: 25 km skate Väderförhållanden: Runt noll vid starten (9.30) och några plusgrader mot slutet. Valla: Eftersom hela banan ligger i solen och eftersom dagarna här har varit extremt varma, vi har haft omkring 10 grader, var vi lite oroliga för hur banan skulle se ut. En kille i sportbutiken här nere i byn som har hjälpt oss mycket under vintern hade skidat loppet tidigare och kände till förhållandena bra och rekommenderade att använda rill, julgran över hela och 1 mm rak bak. Det visade sig vara ett bra beslut eftersom vi båda var nöjda med våra skidor.   Two hours before the race, everyone is in a extreme hurry:) Anna: Last Sunday we went to Val Ridanna/Ridnauntal for Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf, a 25 k skate race. Val Ridanna/Ridnauntal is only 1,5 hours from here, so we went early in the morning and came back in the afternoon, very easy to participate in races that are so close. The course is quite hilly, especially in the beginning and from 16 to 23 km, and the last kilometer of the race is a gentle uphill. In the middle there are some longer parts where you use two skate (V2 alternate) and free skate, but also som longer uphills. Since the course is very curvy and quite hilly in the beginning, and the race started very fast for me (I was standing not far behind the elite skiers) my body felt that it was "being on red" for the first, maybe, 7 km. My legs felt like stones, and I my heart rate didn't get any lower in the few short downhills. The first kilometers were mostly about trying to push as hard as I could but without get totally exhausted. It was not before the first longer gentle downhill started after appr. 7-8 km that I started to feel that I was able to push, and from appr. 11 km the race started to feel quite well. I managed to gain positions, felt quite fresh in the uphills, and managed to pass skiers both in the uphills and downhills. Especially fun to catch skiers in the downhills, because that part of races are normally not my best part. From 17 km and to the finish line I tried to go harder and harder, and really tried to push both in the uphills and on the flat parts. Marcus and I had done the first and the last part of the course during the warm-up, so that part we knew, and that helped me a lot during the last kilometer where I passed some skiers. Otherwise it was a bit difficult to know exactly how hard you could go, in for example the uphills, when you didn’t know exactly where the finished. Even though I had a good last kilometer, I unfortunately lost the sprint against one of the guys I had been going with for the last 12 km. I managed to cover the inside of the first of the curves, but unfortunately not the second, and then I hadn’t the speed to take him on the last meters. To sum it up, it was a race that I am satisfied with. I feel that I am getting better and better in skate, and it is so fun to compete now. I think that, if I would have been more used to competing and especially starting so fast at a quite hilly course, the course would have suited me well. Now I unfortunately dropped many positions in the beginning, which wasn’t so good. On the other had I had a great feeling during the rest of the race, and this is also my first race where I really can look back and say that I couldn’t have done it any better that day. I pushed all that I had, had my highest heart rate ever in a race, and I am satisfied with the decisions I took during the race. After the race we enjoyed some food in the amazing weather. They had really made it a great happening with a bar made of snow, lots of dinner tables in the sun and two artist playing music. Now I am looking forward to Engadin Skimarathon, the last race for this season, and a little weekend road trip to Switzerland and another part of Italy. Anna: Förra söndagen var vi i Val Ridanna/Ridnauntal för att köra Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf, ett 25 km skatelopp. Val Ridanna/Ridnauntal ligger bara 1,5 timmar härifrån, så vi åkte iväg tidigt på morgonen och kom tillbaka på eftermiddagen, väldigt enkelt att delta i tävlingar som är så nära. Banan är väldigt kurvig och ganska kuperad, speciellt i början och från 16 till 23 km, och den sista kilometern i tävlingen är en slakmota. I mitten finns det några längre flackare partier där du använder fyrans och femmans växel, men också ett par uppförsbackar. Eftersom banan är ganska kuperad i början och det som alltid gick snabbt i starten (jag stod inte långt från eliten) gick jag nästan på rött de första 7 km. Mina ben kändes som betong, och jag lyckades knappt få ner pulsen något alls i de få korta backarna. De första kilometerna handlade mest om att försöka trycka på så hårt jag kunde men utan "vägga". Det var inte förrän den första längre, svagt sluttande nerförslöpan började efter ca. 7-8 km som jag började känna att jag kunde trycka på ordentligt och kroppen svarade, och från omkring 11 km började det kännas rätt så bra. Jag lyckades plocka placeringar, kände mig ganska fräsch i uppförsbackarna och lyckades passera åkare både i nerför- och uppförsbackarna. Det kändes extra bra att plocka placeringar i utförslöporna eftersom den delen av lopp vanligtvis inte är min styrka. Från 17 km och fram till slutet försökte jag trycka på hårdare och hårdare, både i uppförsbackarna och på de plattare delarna. Marcus och jag hade kört den första och sista delen av banan under uppvärmningen, så den delen hade vi koll på, och det hjälpte mig mycket under den sista kilometern där jag passerade ett par åkare. Annars var det lite svårt att veta exakt hur hårt du kunde gå, särskilt i uppförsbackarna, när du inte visste riktigt när de slutade. Trots att jag hade en bra sista kilometer förlorade jag tyvärr spurten mot en av två killar jag hade åkt tillsammans med de sista 12 km. Jag lyckades stänga insidan av den första kurvan, men tyvärr inte den andra, och då hade jag inte farten att ta honom på de sista metrarna. Sammanfattningsvis är det ett lopp jag är nöjd med. Jag känner att jag blir bättre och bättre i skate, och det är riktigt kul att tävla nu. Hade jag varit mer van vid att tävla och speciellt med farten som är i början av loppen och särskilt när det är en kuperad bana hade nog banan passat mig rätt bra. Nu tappade jag dock alltför mycket i början, vilket inte var så bra. Å andra sidan hade jag en bra känsla under resten av loppet, och det här är också mitt första lopp där jag verkligen kan se tillbaka och säga att jag inte kunde ha gjort något bättre den dagen. Jag tryckte på det jag hade, hade min högsta puls någonsin i en tävling, och jag är nöjd med de beslut jag tog under loppet. Efter loppet serverades mat i det fantastiska vädret. De hade verkligen gjort det till ett fint evenemang med en bar av snö, massor av sittplatser i solen och två som spelade musik. Nu ser jag fram emot Engadin Skimarathon på söndag, sista tävlingen för den här säsongen, och i samband med det en liten weekendresa till Schweiz och en annan del av Italien.  The finish  The last part of the track  Marcus: I had a hard time knowing what to expect before the race because I had understood that the track was quite hilly and with a lot of curves, which I thought I would be good at. :) We were at the start early so I could start directly after the 25 first seeded skiers. But already in the beginning, the problems started for me, and after about 300 meters I managed to put the pole between my legs and fell. There the good starting position was thrown away. However, I still managed to get up quickly and the race continued quite well. But then I managed to fall again in a curve after about 3 km. Then I of course again lost several positions. Now it was just to try to advance, and I caught a group of skiers who I could use the drafting benefits from, and our group began to catch other groups. But after 15 km I was again too eager. My group had just managed to catch a group of 8-10 skiers, who I, with all facts on hand, should have stayed behinf for a while, but I chose to take the outer curve and fell again. This time it went even worse because the binding got broken in the fall, and then it was just to give up. Unfortunately, it was almost as far as possible from the finish, so it was a long way back on only one ski. I cannot blame anyone else, because all the falls were caused by myself. A bit unused to the new skis (I have only used them 4-5 times) and a bit unconcentrated. It felt quite bad, especially since I felt fresh with 10 km left and probably was a little bit further back than I had the capacity to be. The winner of the women’s race was 2 minutes ahead of my group at the finish, and in the skating race in Gsiesertal (last race) I beat her with two minutes. Now I have learned that I cannot be too optimistic in the curves when I am skiing :) And that it may not only be enough to compete on a pair of skis, it could also be a good idea to train on them, especially in skate. Now it is just to look forward to Engadin Skimaraton next weekend, 42 km skate in Europe's most expensive valley. Marcus: Jag hade svårt att veta vad som väntade innan loppet eftersom jag hade förstått att banan var relativt kuperad och hade mycket kurvor, som jag trodde att jag skulle vara bra på. :) Vi var tidigt på plats så jag kunde starta direkt efter de 25 första seedade åkarna. Men redan i starten började problemen för mig efter att jag efter cirka 300 meter slagit ihop stavarna med en annan åkare och fick min stav mellan benen och föll. Där gick den bra positionen åt skogen. Jag kom däremot ändå igång relativt bra efter det, men lyckades falla ytterligare en gång i en kurva efter cirka 3 km. Då tappade jag ytterligare placeringar. Nu var det bara att försöka avancera, och jag hittade en bra rygg att ligga bakom som hjälpte till att dra fram en, och vår grupp började ta ifatt andra grupper. Men efter 15 km var jag återigen för ivrig. Vi hade precis kommit fast en grupp på 8-10 åkare, som jag borde ha lagt mig bakom en stund, men jag valde att gå ut i ytterspår och då kom ytterligare en brant kurva och denna gång gick det ännu sämre när jag föll eftersom bindningen gick sönder. Då var det bara att ge upp. Tyvärr var det nästan längst bort på banan dessutom, så det blev en lång väg tillbaka på en skida. Jag kan inte skylla fallen på någon, utan alla var mitt eget fel. Lite ovan med skidorna (nya skidor, som jag kört på 4-5 gånger) och okoncentration. Det var surt, framförallt eftersom jag kände mig pigg med 10 km kvar och låg nog lite längre bak än jag hade kapacitet till, bland annat var damsegraren 2 minuter framför min grupp i mål, och henne slog jag med 2 minuter i skateloppet i Gsiesertal (mitt senaste lopp). Nu har jag lärt mig att man inte får vara för optimistisk i kurvorna när man kör:) och att det kanske inte bara räcker att tävla på ett par skidor, utan att det också är bra att träna på dem, särskilt i skate. Nu är det bara att se fram emot Engadin Skimaraton nästa helg, 42 km skate i Europas dyraste dal.   Bar made of snow  Lunch served after the race  Many of the races here in the near are characterised by a very nice, familiar and great atmosphere.   Last Saturday (23rd Feb) we went to Seefeld for the men's and women's skiathlon in FIS Nordic World Ski Championships. We decided a long time ago that we wanted to see at least some competitions when it is the World Championsships and when Seefeld is only two hours from here. We chose to see skiathlon for two reasons, it was the only day when both the men and women competed (except for the sprint competitions) and I wanted to see Therese Johaug. I lördags (23 februari) var vi i Seefeld för att se männens och kvinnornas skiathlon i skid-VM. Vi bestämde oss för ganska länge sen att vi ville se åtminstone en tävling eftersom det är VM och eftersom Seefeld ligger bara två timmars bilresa bort. Vi valde skiathlonen av två orsaker, det var den enda dagen då både männen och kvinnorna tävlade (bortsett från sprintrarna) och jag ville se Therese Johaug.  Taking into account the great races, especially the men's competition was very interesting an exciting, and the amazing weather I think we chose a good day. Unfortunately, Finland didn't get any medals, but I really found it nice that Sjur Roethe and Therese Johaug became the winners. For both of them the last couple of years have been really tough. As probably many people knows, Johaug was suspended 18 months for tested positive for the anabolic steroid clostebol, which was one of the substances in the lip balm she used as treatment for her sunburnt lips. Sjur Roethe, on the other hand, has been having lots of problems with his back and in 2017 he found out that he has spondyloartthritis, a rheumatic disease. Med tanke på att tävlingarna var riktigt bra, speciellt männens skiathlon var väldigt intressant och spännande, och det fantastiska vädret jag tycker att vi valde en bra dag. Tyvärr lyckades inte Finland ta några medaljer, men jag tyckte verkligen att det var riktigt roligt att få se Sjur Roethe och Therese Johaug stå överst på prispallen. För båda har de senaste åren varit väldigt tuffa. Som antagligen många vet stängdes ju Johaug av i 18 månader efter att ha testats positivt för den anabola steroiden clostebol, en av substanserna i läppkrämen som hon använde på sin solbrända läpp. Sjur Roethe å andra sidan, har haft mycket problem med sin rygg och 2017 fick han reda på att han har spondylartrit, en reumatisk sjukdom.  The women getting ready for the start  Johaug already in the lead  One of the downhills  The second group trying to catch the skiers in front of them  The medalists. From left to right: Ingvild Flugstad Østberg, Therese Johaug and Natalja Neprjajeva   The men getting ready for the start  The classic part  The last kilometer, Martin Johnsrud Sundby in the lead, followed by Aleksandr Bolsjunov and Sjur Røthe  Approaching the finish line  The three medalists. From left to right: Aleksandr Bolsjunov, Sjur Røthe and Martin Johnsrud Sundby  It was also fun to be back in Seefeld itself, it was our forth time there, and it is really a very beautiful place. Det var också roligt att vara tillbaka i Seefeld. Det var vårt fjärde besök där och det är verkligen en vacker plats.  Lots of fans everywhere   The winner of the 42 k classic race, Oskar Kardin Marcus: 30 k classic technique + 30 k free technique Anna: 30 k free technique Weather conditions: 30 k classic technique: -about -6 degrees at start and clear sky, 30 k free technique: about -8 degrees at start and clear sky Glide wax: HF base wax HWK -10 to +10, Powder HWK -4 to +15 warm Marcus: 30 km klassisk teknik + 30 km fri teknik Anna: 30 km fri teknik Väderförhållanden: 30 km klassisk teknik: cirka -6 grader på start och klart, 30 km fri teknik: cirka -8 grader på start och klart Glidvax: HF base wax HWK -10 till +10, Pulver HWK -4 till +15 varm  Ready to go!      Getting the bronze medal Marcus: Before the weekend I wanted to compete in classic technique at one of the tracks we train a lot in and the 30 km course in classic technique fits me very well. Relatively flat, but still 350 altitude meters in total. Therefore, I chose to start both in the classic race on Saturday and in the race in free technique on Sunday as training for the Engadin Ski Marathon. In both races we came to the start about 1.5 h before the start and I could place my skis in the fifth line on Saturday and in the sixth line on Sunday in my starting group, starting group nr 1. Only the elite group with about 30 skiers on Saturday and 50 skiers on Sunday were before. 30 km classic technique I got off well in my group and double poled hard in the start and got a good start. The race ran smoothly. In the beginning it goes a lot up and down and I was quite a lot in the front in my group. After about 13 km Justyna Kowalczyk joined my group. I managed to hang on to her for about 3 km up to the track's toughest slope. There I had to let go. After that we became a group of 4, where I was a lot in the front in my group for about 10 km (after that I lost a bit, but finished the race on 25th place (of 400 skiers). In my class I became 3rd and even got a medal. My pace was 2.58 min/km and I'm satisfied with the race. 30 km free technique I felt in the morning that I was a little tired from the day before. In the race in free technique I didn't get off as well. This was my first bigger race in free technique and, as I feared, many skiers got very wide at the beginning, so it was difficult to move forward. After maybe 2-3 km the space was good. The race ran smoothly and the same thing also happened in this race, i.e. the three in the women's elite group joined me at about the same place as the day before. I managed to hang on to them to the same climb as the day before. If I hadn't competed the day before, I might have been able to hang on to them. After that we became a group of 7 skiers who stayed together almost all the way to finish line. We took turns in the fronts after one of the skiers clearly stated that we should. But towards the end I was not taking any turns in the front. I finished 38 and 7 in my age class. A result I must be satisfied with, especially considering that I was competing in the other race the day before. I competed in both races on my new Madshus Redline 2.0 skate skis and they went as well as the other skiers’ skis. So, I have to be satisfied also with the material. Overall a really good weekend. Jag ville in för helgen åka klassiskt i en av banorna vi tränar mycket på och 30 km banan passar mig mycket bra just i klassisk stil. Relativt platt, men ändå 350 höjdmeter totalt. Därför valde jag att starta både i det klassiska loppet på lördagen och i söndagens skatelopp som träning inför Engadin Ski Marathon. I båda loppen kom vi till starten cirka 1,5 h innan start och jag kunde lägga ut skidorna i femte led på lördagen och i sjätte led på söndagen i min startgrupp, startgrupp 1. Endast elitgruppen med cirka 30 åkare på lördagen och 50 åkare på söndagen var före. 30 km klassiskt Jag kom bra iväg i min grupp och stakade hårt på från början och fick en bra start. Loppet löpte på bra. I början går det mycket upp och ner och jag låg ganska mycket först i min grupp. Efter cirka 13 km kom Justyna Kowalczyk fast min grupp. Jag hängde med i cirka 3 km till banans tuffaste backe. Där måste jag släppa. Efter det blev vi en grupp på 4 stycken där jag drog mycket på ett platt parti i cirka 10 km. Efter det tappade jag lite, men gick i mål på 25:e plats av 400. I min klass blev jag 3:a och fick till och med en medalj. Hade ett tempo på 2,58 min/km och jag är nöjd med loppet. 30 km fristil Jag kände på morgonen att jag var lite trött från dagen före. I skateloppet kom jag inte lika bra iväg. Detta var mitt första större lopp i skate och som jag befarade blev många väldigt många åkare breda i början, så det var svårt att komma framåt. Efter kanske 2-3 km var det ändå bra med utrymme. Loppet löpte på bra och samma sak hände även i detta lopp, dvs att de tre i dameliten kom fast mig på ungefär samman ställe som dagen före. Där hängde jag igen på lika länge. Jag släppte på toppen på samma backe som dagen före. Skulle jag inte haft loppet från dagen före i kroppen kanske jag skulle ha kunnat hänga med. Efter det så blev vi en grupp på 7 åkare som höll ihop nästan hela vägen till mål. Vi hjälpte till och växeldrog efter att en i gruppen tydligt deklarerat att vi skulle göra det. På slutet var jag dock inte uppe och drog något. Jag kom i mål på 38:e plats och 7:e i min åldersklass. Ett resultat jag får vara nöjd med, framförallt med tanke på att jag körde ett lopp dagen innan också. Jag körde båda loppen på mina nyinköpta Madshus Redline 2.0 skateskidor och de gick lika bra som de andras skidor. Så jag får vara nöjd med materialet. Totalt sätt en riktigt lyckad helg.  Oskar Kardin, winner of the 42 km classic race  Justyna Kowalczyk, winner of the 42 km classic race  The podium of the 42 km classic race  Anna: It feels very nice to be able to write for the first time this year that I'm happy with a race, and actually with most things, such as the time, the feeling and the skis. I had a min/km time that was 7 seconds better than I did on a part of the same course (about half the distance then) in a "test race", so therefore I must be satisfied with the time in the race. It is also fun to feel that I have more to give, although of course I am a little bit disappointed that I did not go a bit faster during the race, but it is nice to take with you for future races. Especially in the uphill slopes I could have been going a bit faster but was a little too worried about getting too much lactic acid in the legs, which would then be difficult to get rid of and therefor affect the V2 alternate gear too much, which is an important gear in this race. To sum it up, I still think that I disposed the race quite okay, used the drafting benefits from other skiers and passed skaters without consuming too much energy. It was also really fun to start with women elite (for example Riitta-Liisa Roponen, Susanna Saapunki and Barbara Jezersek competed) and the other best ladies as well as 2 minutes after the elite men, which meant that you didn’t have to queue and had a chance to use the drafting benefits from other skiers during the whole race. Also nice to have a pair of skis that were gliding like the skis of the skiers around me, it is nice to know that it is not the material that makes the result😊 For me it was really fun, and above all I felt relieved, to finally be able to do a race that I am happy with and actually feel that I had the capacity to be able to push, to use the drafting benefits from other skiers, that I "had something to give" and actually feel that it was really fun to compete. It is also great to see that the summer training on rollerblades and roller skis paid off. Finish the post with some comments about the race itself: Gsiesertal Lauf / GranFondo ValCasies is an incredibly professionally organized race, but at the same time with a really lovely familiar atmosphere. Everyone who we met from the organization was so nice, they served great food, and above all they had done a great job with the course and the persons at the service station were doing a prefect job. I competed for the first time in a race without a fluid belt and when coming to the station it was having you own personal service man, they were directly ready with mugs and you hardly needed to reduce your speed. After Saturday’s classic race I also met the Swedish long distance-skier Oskar Kardin, and I can say, it didn't seem like it was just the amateur skiers who were satisfied with the race😊 Roligt att för första gången i år kunna skriva att jag är nöjd med ett lopp, och dessutom faktiskt med det mesta gällande loppet, såsom tiden, känslan och skidorna. Jag hade en min/km tid som var 7 s bättre än jag presterat på en del av samma bana (ungefär halva sträckan då) i ett ”testlopp”, så därför får jag vara nöjd över tiden i loppet. Roligt också att känna att jag har mer att ge, fastän jag förstås är lite besviken på att jag inte gick lite hårdare under loppet, men det är roligt att ha med sig inför framtida lopp. Särskilt i uppförsbackarna hade jag kunnat tryckt på mer, men var lite för orolig att dra på mig en massa mjölksyra som sen skulle vara svår att bli av med och därigenom påverka fyrans växel för mycket, vilken är en viktig växel just i det här loppet. Summa summarum tycker jag ändå att jag disponerade loppet rätt okej, utnyttjade ryggar och passerade åkare utan att förbruka för mycket energi. Det var också riktigt kul att få gå ut tillsammans med dameliten (bland annat Riitta-Liisa Roponen, Susanna Saapunki och Barbara Jezersek åkte loppet) och de andra bästa damerna samt 2 minuter efter de bästa herrarna, vilket gjorde att man slapp köer och hade chans att få bra ryggar hela loppet. Kul också att ha ett par skidor som gled ungefär som de andras runt omkring mig, roligt att det inte är materialet som ger resultatet😊 För mig var det riktigt kul och framför allt kände jag en otroligt lättnad att äntligen få göra ett lopp jag är nöjd med och faktiskt känna att jag hade kapaciteten att kunna trycka på, åka i klungor, känna att jag ”hade något att ge” och faktiskt tycka att det var riktigt kul att tävla. Roligt också att märka att sommarens träning på rollerblades och skaterullskidor gav utdelning. Tänkte avsluta med några kommentarer om själva loppet: Gsiesertal Lauf/GranFondo ValCasies är ett otroligt professionellt ordnat lopp, men samtidigt med en riktigt härligt familjär stämning. Alla man träffade på i organisationen var supertrevliga, de serverade jättegod mat och framför allt hade de gjort ett jättefint jobb med banan och vätskelangningen var exemplarisk. Jag åkte första gången ett lopp utan vätskebälte och vätskelangningen var som om man skulle haft egen langning, de var direkt redo med muggar och man behövde knappt sakta in. Träffade även på Oskar Kardin efter lördagens klassiska jobb och det verkade inte som att det bara var motionärerna som var nöjda med tävlingen😊  The finish  Cannot complain about the food:) Very often I think about how lucky I am having the job I have today, and how much I really like doing what I'm doing and, above all, how well it suits me. In this post I am going to look back on how it all started and what has happened during the years. I hope someone will found it interesting, and maybe can get some inspiration:) In 2008-2009 the organisation that I was working at started to implement changes that really made it very though for the teachers. I felt that all the time there were coming new things to relate to, that no one really could make a clear point why were better, than the things before. One point I really want to make clear is that this has nothing to do with the leaders/principals at the school I was working at, instead they have been really supporting. Going through this really made me realize that I want something else in my life, something that challenges me in a good way, something that feels meaningful and something that I, myself is in charge of. Having studied English and German when becoming a teacher, I started to check educations that were based on a knowledge of languages and that you were able to do as a distance education. (Many persons say that we were very brave when we both quit our jobs, but as you will see here we are both persons that want to be in control and don’t like making any unconsidered decisions). I found the Non fiction Translation Master Programme between English/Swedish at the Linnaeus university in Växjö. Two years at part-time (50 %) with three meetings in Växjö per year. The academic year 2010-2011 I worked full time, studied at 50 %, practised for and did Vasaloppet, planned our wedding and took a Master's Certificate in Coastal Navigation. A really fun year, but of course also quite tough;) 2011-2012 we were both on leave from October to February when we went on our honeymoon, and during that trip I continued the education and finished it in June 2012. In June 2012 we also got our first job, translating texts for booking.com. This also became one of the main reasons for us to dare to go for just the translation work. Autumn 2012 to spring 2016 were years filled with many nice experiences, but also very tough periods at our jobs and another leave of absence, where I had to change to focus more on the translations. Unfortunately, then it was hard to go all in, since we quite early decided that I should go back to my other work. After going back and forth, not feeling well at work and wanted to something else for the last seven years, at spring 2016 we both decided that it was time to let go, and do something else in our lifes. We wanted to try something new, focus on our business, move abroad and have the opportunity to go cross country-skiing. Marcus quit his work, and I should have done that too, but got the chance to grant unpaid leave once more for a year, and took it. Autumn 2016 we moved to Italy. In the beginning it was a bit tough to find our roles in the company, I struggled through, maybe not the funniest translations, and I had lots of troubles with my back, which unfortunately made it impossible for me to train in the way I wanted. But at the same time we always had jobs, we were free to make up our own days, and from the day we came to Dobbiaco/Toblach in December 2016 the life was smiling:) and we were able to really appreciate all we had. In June 2017 I quit my old job, and since then we have had full focus on our business. Now I really think that I have got my dreamlife. We are able to plan every day and every month almost as we want to have them, train when we want, go wherever we want whenever we want and having vacation when we want. The only bad side is maybe the last point, having vacation when we want. It is somewhat ambiguous though, since it is a bit tough to really have longer vacations without sometimes answering mails and doing some work. It is also often we work evenings and weekends, but it is something that almost never feels as a burden. To sum it up, now I have a job that it really doesn’t matter if it is Monday or Friday, and a job that never make me look forward to vacation. In my opinion that is perfect, because you really spend so many hours at work. /Anna Väldigt ofta tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som har det jobb jag har idag, och hur jag verkligen gillar att göra det jag gör och framför allt hur bra det passar mig. I det här inlägget tänkte jag se tillbaka på hur allt började och vad som har hänt under den senaste tio åren. Förhoppningsvis tycker någon att det är intressant och kanske blir inspirerad. Under 2008-2009 började organisationen som jag arbetade för att genomföra förändringar som verkligen gjorde det tufft för lärarna. Jag kände att det hela kom nya "saker" att anpassa sig till som ingen verkligen kunde peka på varför var bättre än det som var tidigare. En sak jag verkligen dock vill påpeka är att det inte har ngt med ledarna på den skola jag arbetade på att göra, tvärtom har de alltid varit ett stöd. Att gå igenom allt detta fick mig verkligen inse att jag vill ha något annat i mitt liv, något som utmanar mig på ett bra sätt, något som känns meningsfullt och något jag själv ansvarar över. Eftersom jag läst engelska och tyska när jag studerade till lärare började jag kolla utbildningar med språk som bas och som kunde göras på distans. (Många personer tyckte att vi är väldigt modiga när vi båda slutade våra respektive jobb, men som kommer att märkas i det här inlägget är vi båda personer som vill ha kontroll och inte gillar att ta ogenomtänkta beslut). Jag hittade programmet Facköversättning engelska/svenska på Linnéuniversitetet i Växjö. Två års studier på halvfart (50 %) med tre möten i Växjö per år. Läsåret 2010-2011 arbetade jag heltid, studerade på 50 %, tränade inför och skidade Vasaloppet, planerade vårt bröllop och tog examen i kustnavigering. Ett riktigt roligt år, men självklart också ganska tufft;) 2011-2012 var vi båda på tjänstlediga från oktober till februari när vi var på smekmånad, och under denna resa fortsatte jag översättarutbildningen och tog examen i juni 2012. I juni 2012 fick vi också vårt första jobb, översätta texter för booking.com. Detta blev också en av huvudorsakerna till att vi vågade satsa på översättningen. Hösten 2012 till våren 2016 var år fyllda med många fina upplevelser, men också väldigt tuffa perioder på våra jobb, en till period av tjänstledighet, där jag hade chansen att fokusera mer på översättningen. Tyvärr var det lite svårt att gå all in, eftersom vi ganska tidigt bestämde att jag skulle gå tillbaka till mitt andra arbete. Efter att ha gått fram och tillbaka, inte mått så bra på jobbet och velat göra något annat de senaste sju åren, beslutade vi båda på våren 2016 att det var dags att släppa taget och göra något annat i våra liv. Vi ville prova något nytt, fokusera på företaget, flytta utomlands och få möjlighet att "satsa" på längdskidåkningen. Marcus sade upp sig från sitt jobb, och jag hade tänkt att göra detsamma, men fick förfrågan om jag istället ville ta tjänstledigt, och då tog jag den. Hösten 2016 flyttade vi till Italien. I början var det lite svårt att hitta våra roller i företaget, jag kämpade mig igenom de kanske inte roligaste översättningarna;) och jag hade mycket problem med min rygg, vilket tyvärr gjorde det omöjligt för mig att träna på det sätt jag ville. Men samtidigt hade vi alltid jobb, vi var fria att lägga upp dagarna som vi ville, och från och med den dagen vi kom till Dobbiaco/Toblach i december 2016 lekte livet och vi kunde verkligen uppskatta allt vi hade. I juni 2017 sade jag upp mig från mitt gamla jobb, och sen dess har det bara varit företaget som gäller. Nu lever jag verkligen mitt drömliv. Vi kan planera varje dag och varje månad nästan som vi vill, träna när vi vill, åka vart vi vill när vi vill och ha semester när vi vill. Den enda lite sämre sidan är kanske den sista punkten, semester när vi vill. Det stämmer inte riktigt, eftersom det är lite svårt att verkligen ha en längre semester utan att ibland behöva svara på mail och arbeta lite. Det är också ofta vi arbetar på kvällar och helger, men det är något som nästan aldrig känns jobbigt. Nu har jag ett jobb där det verkligen inte spelar någon roll om det är måndag eller fredag och ett jobb som aldrig får mig att längta efter semester. Enligt mig är det perfekt, eftersom du verkligen tillbringar så många timmar av livet på jobbet. /Anna  Started the new work year in January with a lunch outside This post was supposed to be a race report of the Dobbiaco/Toblach-Cortina, but unfortunately instead is just a summary of a very messy weekend with cancelled races and disappointments. Last Saturday (2.2) the Visma Ski Classics classic race over 42 km should have taken place and on Sunday the 30 km skating race. It was a race that I, Anna, really had looking forward to. It is a race that suits me very well, it takes place on my home tracks, I have been unsatisfied with the two races that I have completed this year and this is a year that I have been able to train a lot better than the too last year. This was also the last planned classic race for me this season. The organisation and the skiers were really so unlucky this year with great weather both the week before and now the week after the race, but such a bad weather the two race days. Before the races the snow conditions were quite bad and they didn't take the decision to use the original track until Tuesday. The weather forecast had promised heavy snowfall/rain on the night between Friday and Saturday and then on both Saturday and Sunday. So then they changed the track along the way due to the weather conditions and the risk of avalanches. At Friday evening the track was going to be from Dobbiaco/Toblach back to Dobbiaco/Toblach, with also a change of the starting order. As you can see on the pictures the weather was a mix of snowfall and rain, but still quite okay (though real though grip waxing conditions). At eight o'clock in the evening they cancelled the whole competition, after the authorities had decided to stop the competition and to close the road between Dobbiaco/Toblach and Cortina, due to the danger of avalanches. A huge disappointment! At the same time they informed the skiers that the registration for the classic race would be transferred to the (possible) skating race at Sunday, and that the decision about the skating race would come before 12 o'clock on Saturday. So then it was just to get ready for skating instead of classic, at least it was a possibility for me to go my favourite race:) But on Saturday the decision came that also the skating race was cancelled:( It felt so bad, especially since the weather at Saturday was quite okay, no rain, snow or wind. But still the risk of avalanches was apparently too high. We spoke to the coordinator of the event Stephanie Santer, who also of course was very disappointed and had hoped for that the changed track would have made it possible for them to host the event, but unfortunately they got a no from the authorities. It really felt like an anti-climaxe, having looking forward to the race for so long, working the whole Friday with fixing and testing the skis and then race gets cancelled so close to the race. And then you try to prepare for the skating race instead and then it also gets cancelled. I feel very sorry for the skiers that had come to Dobbiaco/Toblach just for this race, probably paying quite a lot for the starting bib, accommodation, flights etc. But of course it is outdoor sports and then you never know what happens.  Checking the track at Thursday  Nordic Arena on Friday evening  Testing glide at Friday evening Detta inlägg skulle egentligen ha vara en tävlingssummering av loppet Dobbiaco/Toblach-Cortina, men tyvärr är det bara en sammanfattning av en väldigt rörig helg med inställda lopp och besvikelser. Förra lördagen (2.2) skulle det klassiska loppet över 42 km i Visma Ski Classics ha ägt rum och på söndagen 30 km skate, men båda tävlingarna fick ställas in p.g.a. värdet. Det var en tävling som jag, Anna, verkligen såg fram emot. Det är en tävling som passar mig väldigt bra, den är på hemmaplan, jag har varit besviken på resultatet i de två tidigare tävlingarna i år och till det här året har jag kunnat träna på mycket bättre än förra året. Detta var också den sista inplanerade klassiska tävlingen för mig denna säsong. Organisationen och skidåkarna hade verkligen sån otur i år med bra väder både veckan före och nu veckan efter loppet, men dåligt väder de två tävlingsdagarna. Före tävlingarna var snöförhållandena ganska dåliga och de fattade inte beslutet att använda den ursprungliga sträckningen förrän på tisdagen innan loppet. Väderprognosen hade lovat kraftigt snöfall/regn på natten mellan fredagen och lördagen och sedan under både lördagen och söndagen. Så därefter ändrade de banan längs med vägen på grund av väderförhållandena och risken för laviner. På fredagen kom de med information om att sträckningen skulle bli Dobbiaco/Toblach tillbaka till Dobbiaco/Toblach, med en förändring av startordningen. Som du kan se på bilderna var vädret en blandning av snöfall och regn, men ändå ganska okej (dock riktigt vallaföre!). Klockan åtta på kvällen kom beskedet att lördagens lopp var inställt, efter att myndigheterna hade bestämt sig för att stoppa tävlingen och stänga vägen mellan Dobbiaco/Toblach och Cortina på grund av lavinrisken. En riktigt stor besvikelse! Samtidigt informerade de skidåkarna om att registreringen för den klassiska tävlingen skulle överföras till skateloppet på söndag (ifall det skulle gå av stapeln), och att beslutet om skateloppet skulle komma före klockan 12 på lördagen. Så då var det bara att göra sig redo för skate istället för klassikt, då skulle jag åtminstone få köra mitt favoritlopp :) Men på lördagen kom beslutet att även skateloppet var inställt :( Det kändes riktigt jobbigt, särskilt eftersom vädret på lördagen var helt okej, inget regn, ingen snö och ingen vind. Men risken för laviner var tydligen för hög. Vi talade med eventkoordinatorn Stephanie Santer, som självklart också var mycket besviken och hade hoppats att den ändrade bansträckningen skulle ha gjort det möjligt för dem att ordna tävlingen, men tyvärr fick de ett nej från myndigheterna. Det kändes verkligen som ett antiklimax; jag hade sett fram emot loppet så länge, tillbringat hela fredagen med att fixa och testa skidorna och sedan blir loppet inställt så nära inpå. Och sen försöker du istället förbereda dig för skateloppet i stället och så ställs också det in. Jag tycker verkligen synd om de som hade kommit till Dobbiaco/Toblach enbart för den här tävlingen, förmodligen hade de betalat ganska mycket för startplats, boende, flyg etc. Men det är ju utomhussport det handlar om och då vet du aldrig vad som kan hända.  The track last Monday  An amazing day in the tracks two days ago  Ski testing at Canazei Weather conditions: articial snow, appr. -4 degrees at the start, a couple of plus degrees along the way, mostly cloudy, some sunshine along the way Glide: Base wax: HWK LF Silver -4 to -20, HWK Base HF, Powder Swix FCX 7, Roller straight 2 mm Grip wax (Anna): Klisterspray, Blue Vauhti klister ironed, 3 layers VR45 SWIX, 2 layers with v40, V45 3 layers corked, v30 corked Förhållanden: konstsnö (i princip bara), -4 grader vid start, ett par plus längs vägen, mulet, solen sprack igenom någon gång Glid: Bas: HKW LF silver -4 till -20, HKW Base HF, Pulver Swix FCX 7, Rak rill 2 mm Fäste (Anna): Klisterspray, Blå Vauhti klister invärmt, 3 lager VR45 SWIX, 2 lager v40, 3 lager VR45 korkade, V30 korkat  Ski testing Anna's race: The first 18 km uphill felt good. It felt comfortable to push quite tough because you know that there will unfortunately be quite a lot of stops in the steeper uphills where you get some rest. (Unfortunately, this happen when you start in the grid that I start). I tried not to get stressed even though the time passed when standing still, and instead think that I get some rest. Sometimes that was easier, and sometimes not😉 In Canazei, the track turns and get slightly downhill for about 45 km, unfortunately, then my tough period began, and it pretty much stopped in Molina when the track turn again and starts to go uphill (about 6 km from the finish). The gliding was unfortunately terrible, and when you’re not so good at double-poling at the moment, it was very though. The worst part was from about 25 km to about 40 km, then people just swooshed past me. I tried everything, tried to be just behind other skiers, changed tracks, tested to go between the tracks (here the glide was at least better) and double-poled everything I could, even though the speed was far too low. If the track had been in the other direction, I think I would have done a pretty good race😉, but now I can only be satisfied with the uphills. I was 129 in Canazei and 164 when the casacata (last uphill) began, and I finished 159. I was 40 positions better than last year, but I had really hoped for a much better result. Unfortunately, it was not either a really fun race this year, I struggled too much in downhills, realized early that the result would not be good, and it is not so fun to see people swooshing past you all the time. It was a bit tough to motivate yourself, when I realized early that I couldn’t for example manage the medal time (1,5 times the winning time) and that I had no idea what position I had. It wasn’t either that fun knowing that the result would still not be good even though I tried my best and also knowing that the next race (Dobbiaco-Cortina) is only 6 days away. However, I tried to be positive and tried to pass as many women as possible when I had the opportunity. Some things to take with me from the race: • I'm pretty good uphill • The “cascata” becomes shorter each year😊 • Gel works well as energy intake • I have to have better glide in my races • I have to become better at double-poling • I should try to find shorter races with smaller participants to get a better starting position in order to avoid a lot of queues along the way Anna: De första 18 km uppför kändes bra. Går bra att trycka på ganska tufft eftersom man vet att det tyvärr blir rätt många stopp i de lite brantare uppförsbackarna där man får vila. (Blir så i det startled jag startade). Jag försökte att inte stressa fastän klockan tickade iväg när man står still, utan försökte istället tänka att det blir lite gratis vila. Det tankesättet gick bättre ibland, och sämre ibland😉 I Canazei vänder banan och lätt åkning väntar i cirka 45 km, tyvärr började då min jobbiga period som höll i sig i princip till Molina och vändningen tillbaka då det igen börjar gå lätt uppför (ungefär 6 km från mål). Jag hade helt enkelt fruktansvärt dåligt glid, och när du inte är så stark i stakåkningen för tillfället så blir det riktigt tungt. Värst var det från omkring 25 km till omkring 40 km då folk bara svischade förbi mig. Jag försökte allt, lägga mig i rygg, byta spår, testa mellan spåren (gled i alla fall bättre där) och staka allt jag orkade, trots detta blev farten alldeles, alldeles för låg. Skulle banan ha varit lagd åt andra hållet tror jag att jag skulle ha gjort ett rätt bra lopp😉, men nu kan jag endast vara nöjd med allt som gick uppför. Var 129 i vändningen i Canazei och 164 när cascatan (sista backen) började. I mål var jag 159. Jag förbättrade mig 40 platser från ifjol, men hade verkligen hoppats på ett mycket bättre resultat. Tyvärr var det inget riktigt roligt lopp i år, jag slet alldeles för mycket i stakåkningen, förstod tidigt att resultatet inte skulle bli bra, och det är ju inte så kul att se folk svischa förbi dig hela tiden. Lite svårt att motivera sig också när man vet att det i princip blir omöjligt att t.ex. klara medaljtid, och man inte har någon aning om vad för placering man har. Kändes inte heller riktigt kul att slita som tusan, veta att resultatet ändå inte skulle bli bra och dessutom veta att nästa långlopp (Dobbiaco-Cortina) är bara 6 dagar bort. Försökte dock tänka positivt och satsade på att försöka ta så många damer som möjligt när jag hade möjligheten. Några sammanfattande punkter från loppet:
Marcus's race: Last weekend we did Marcialonga. This was one of my biggest goals for the season and I had trained well before the race. I started in grid 1 after those who started first. In Marcialonga you let skiers go step by step and not as in Vasaloppet where everyone starts at the same time. Two years ago, I started in grid 14 of 15. I got quite far behind in the grid and there were some queues the first 18 km that goes uphill. At this part I found some good skiers to use the drafting benefits from. After the turning when the track starts to go downhill, I noticed that my glide was not optimal, and many skiers passed me. Otherwise, double poling slightly downhill should be best for me. After about 40 km the skis began to glide a bit better when the snow was warmer, and it was a bit more ice in the track. I also found some skiers to stick close to. I also tried to find fastest track, and usually it was best for me to double pole beside the track. Before the last uphill, the “cascata”, I was unsure if I would put on grip wax or not. Toko has 2 “klistermachines”, where people help you to out on klister. But since there was such a long queue, I didn’t choose to put on any klister, and instead double poled the uphill. It was heavy and I lost some positions on the way. However, I don’t think I I would have become better overall if I had waited for klister. My position among the men was 492, 225 positions better than last year, so I have to be satisfied with that, even though I might have hoped for a little better feeling along the way. • Important with the right structure • Energy intake worked well (Enervit) • I have to drink more from the fluid belt or blow into it, preventing it from freezing. Marcus lopp: I helgen som var körde vi Marcialonga. Detta var ett av mina stora mål för säsongen och jag har tränat bra inför loppet. Jag startade i folla 1 efter de som fick starta först. I Marcialonga släpper man iväg åkare efter hand och inte som i Vasaloppet där alla startar samtidigt. För 2 år sedan startade jag i folla 14 av 15. Jag kom ganska långt bak i follan och hade en del köer de första 18 km som går uppför. Jag hittade på denna väg en del bra ryggar. Efter vändning där nedförsbackarna började så märkte jag att mitt glid inte var optimalt. Jag blev omåkt av ett flertal. Annars borde stakning i lätt terräng vara det bästa för mig. Efter cirka 40 km så började skidorna glida lite bättre när snön var varmare och det var lite mera is i spåret. Jag hittade en del ryggar också. Jag försökte också att hitta det spår som gick snabbast, och oftast var det bäst för mig att staka utanför spår. Inför sista backen var jag osäker på om jag skulle sätta på valla eller inte. Toco har 2 klistermaskiner där det står folk för att hjälpa en att få på klister. Men eftersom det var så lång kö så jag valde att inte sätta på klister, så de blev att staka uppför sista backen. De var tungt och jag tappade en del placeringar i backen. Däremot tror jag att jag inte skulle blivit bättre totalt om jag väntat vid klistermaskinen. Min placering bland herrarna blev 492. 225 placeringar bättre än ifjol, så det får ändå vara godkänt, fast jag kanske hade hoppats på lite bättre känsla under vägen.
 Preparing the track in Predazzo  Predazzo  Pasta party afterwards  The view from our hotel in Predazzo |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
April 2019
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde