 Throwback to a beautiful autumn day when I and Chiara went up to Lago di Landro/Dürrensee for a walk, when Marcus did a longer bike session in the mountains. So nice weather, and we also had a snack by the lake. Tillbakablick till en vacker höstdag när jag och Chiara åkte upp till Lago di Landro/Dürrensee för en promenad, samtidigt som Marcus körde ett längre cykelpass i bergen. Underbart väder, och vi gjorde också ett stopp för mellanmål vid sjön.    Some days after Marcus and I decided to go to Dürrensee again for some running/hiking. Lots of nice trails and lovely environment. Några dagar efter bestämde jag och Marcus att åka till Dürrensee igen för en löptur/promenad. Många fina stigar och en fantastisk miljö.    
0 Comments
Some pictures from some training sessions in Toblach, some biking, some running and a test run. Altogether the training in October was very good for Marcus, but for me the month was unfortunately a lot about coughing and having back/hip pains. But at least the month ended better than it started for me, so that is good. Although very irritating to always have to be so foresight and "smart" when training. Lite bilder från några träningspass i Toblach, lite cykling, lite löpning och ett testlopp. Sammantaget gick träningen i oktober väldigt bra för Marcus, men för mig handlade månaden tyvärr mycket om hosta och problem med ryggen/höften. Men månaden slutade åtminstone bättre än den började för mig, så det är bra. Ändå det väldigt irriterande att alltid behöva vara så förutseende och "smart" när man tränar. Biking up to Passo Falzarego:          Biking crossing the Austrian border:     Test run around Lago di Dobbiaco/Tobacher See.    My last training session before going to Turkey. Pouring rain almost the whole session, except for in the end when it instead started to come sleet. I had to wring my gloves, so that they wouldn't drip in the car.:) Mitt sista träningspass innan vi åkte till Turkiet. Hällregn nästan hela passet, förutom i slutet då det istället började komma snöslask. Jag var tvungen att vrida ur handskarna för att de inte skulle droppa i bilen. :)    Friday 1,5 weeks ago Marcus and I did a mountain run/hike up to the famous landmark Tre Cime/Drei Zinnen, three peaks in the Dolomites (from Drei Zinnen Blick). We chose this run/hike because it is close to us, and we just have the hours that Chiara is at Kindergarten, but also because Marcus had been running the beginning of it, some days earlier, and thought it was very nice. We had decided to a run that Friday but had some concerns with the weather since it was stormy and rainy when we woke up, but the weather forecast had that said after a while it would be better. We still decided that we should start and see how the weather was going to be. Fortunately, we were so lucky. When we started the run at 9 o’clock in the morning, it stopped raining and then the weather just got better and better, and at the peak we were met by snow, an amazing sunshine, and almost no wind. We were out running for three hours and took around 1 100 altitude meters. While I mostly walked on the way down, because of my back/hip problems, Marcus also ran a lot downwards. A big part of the track is runnable, but there are also passages, especially towards the end, that is quite steep, and more suitable for walking. This run/hike was maybe the nicest one we’ve done so far, with amazing views and sceneries.       Fredagen för 1,5 vecka sedan gjorde Marcus och jag en löptur/vandring upp till det berömda landmärket Tre Cime/Drei Zinnen, tre toppar i Dolomiterna (från Drei Zinnen Blick). Vi valde denna löpning/vandring för att den ligger nära oss, och vi har bara de timmar som Chiara är på dagis till förfogande, men också för att Marcus hade sprungit början av den, några dagar tidigare, och tyckte att det var väldigt fint. Vi hade bestämt oss för att springa den på fredagen men var lite oroade över vädret eftersom det var stormigt och regnigt när vi vaknade, men väderprognosen lovade att det efter ett tag att det skulle bli bättre. Vi bestämde oss ändå för att vi skulle börja och se hur vädret skulle bli. Och vi hade verkligen tur. När vi startade löpningen vid 9-tiden på morgonen slutade det regna och sedan blev vädret bara bättre och bättre, och på toppen möttes vi av snö, ett fantastiskt solsken och nästan ingen vind. Vi var ute och sprang i tre timmar och tog runt 1 100 höjdmeter. Medan jag mest gick på vägen ner, på grund av mina rygg-/höftproblem, sprang Marcus också mycket på nedvägen. En stor del av vandringen är löpbar, men det finns också passager, särskilt mot slutet, som är ganska branta och mer lämpade för vandring. Denna löpning/vandring var kanske den finaste vi har gjort hittills, med fantastiska vyer och landskap.              Hello from Alanya!!!  Greeted with homemade levrek at my parents place when we arrived, yummy!  Love the breakfast view  So many nice playgrounds here  Training so far: some hill training intervals, some running and some gym    A couple of weeks ago Marcus and I did one of my favourite hikes in Val di Casies/Gsiesertal. I really like it because it has lots of beautiful views, you cross alpine pastures, it is tough for the physics, but not technical, and you also pass cute mountain huts. We let the pictures speak for themselves. För ett par veckor sedan gjorde jag och Marcus en av mina favoritvandringar i Valle di Casies/Gsiesertal. Jag gillar verkligen den eftersom det har massor av vackra vyer, man korsar alpängar, den är fysiskt rätt tuff, men inte teknisk, och man passerar även mysiga alpstugor. Bilderna får tala för sig själva.           One of the more cooler swings  Love the wooden work everywhere  Cappuccino with a view      Most of our first week of vacation we spent on Marcus parents' cottage with them and Marcus brother with family. Chiara really like to be with her cousin so I think she appreciated the days there a lot. The first day Chiara and her cousin tested to catch some stickleback with nets     On the second day we went to the main island of Kumlinge for some running, and most of the day was otherwise about relaxing. Chiara and I were also out in the forest for picking blueberries.       The third day was also mostly about taking it easy and a visit to the playground and the shop on the main island.   The fourth day consisted of a test run for Marcus (unfortunately not for me, becaus eof back problems), fishing, a trip to some friends with the gig and enyoing our own catch for dinner.           The last day was mostly about packing, but I and Marcus went up early and I did some strength training on the bridge and Marcus went out for a jog in the forest  Some nice days in the Åland archipelago, and I think Chiara really liked spending time with her cousin
 We managed to finish all our work one day earlier than planned, so our first day of vacation Marcus and I ran a part of Lemlandsleden 19k/25k. This training session is one we have talked a lot about that we would like to do, and when my parents were coming to town at a good time, we could run from A to B, instead of having to run the same way back to the car again. The part that we ran turned out be well marked, only at one place one pole was hidden behind a tree, and at one place only we took the wrong way. It was fun to ran at new places, and in another pace than we are used to. The trail consists mostly of different types of forest, but it also of rocks and some easier climbs at some places. Some kilometers were also gravel and asphalt, and I know that a big part of the trail that we didn’t run is also asphalt. To sum it up: it is a nice trail to walk or run, and absolutely worth a training session, but I don’t think that you should have too high expectations. They promote it with great views, but still I think that the places with great views are very few, and mostly you are surrounded by forest.     Vi lyckades bli klara med allt vårt arbete en dag tidigare än planerat, så på vår första semesterdag sprang Marcus och en stor del av Lemlandsleden 19 km/25 km. Detta träningspass är ett som vi har pratat mycket om att vi skulle vilja göra, och när mina föräldrar var på väg till stan en bra tid, kunde vi springa från A till B, istället för att behöva ta samma väg tillbaka till bilen igen. Den del som vi sprang visade sig vara väl markerad, på bara på en plats var en stolpe gömd bakom ett träd, och på bara ett ställe tog vi fel väg. Det var kul att sprida på nya platser och i en annan fart än vi är vana vid. Leden består mestadels av olika typer av skog, men också av berg och några enklare klättringar på vissa ställen. Några kilometer gick också på grus och asfalt, och jag vet att en stor del av den del som vi inte sprang också är asfalt. För att sammanfatta det: Det är en fin led att vandra eller springa, och absolut värt ett träningspass, men jag tycker inte att man ska ha alldeles för höga förväntningar. De marknadsför leden det med fin utsikt, men ändå tycker ändå att platserna med fin utsikt är väldigt få, och mestadels är du omgiven av skog.    Ready for start  Happy and halfways Two weeks ago, I, Chiara and Marcus participated in Semesterloppet in Eckerö on Åland. Marcus and Chiara did the 1k race together (and I was also with the last half as a part of my warmup). For Chiara the race went well, and for me not so good.😉 I ran 12k on a three laps course where the track consists of grass, gravel road, forest paths and maybe 500 meters of ”stocks and logs”. My plan was to not start so fast, but rather get a good feeling and hopefully be able to increase the speed the second and third lap. Unfortunately, the warmup didn’t feel any good, my legs were not very good, but even worse was that I also felt short of breath. I stuck to my plan to start not too fast, but I still think that I had to work hard for every meter. I was also a bit concerned of breath because I still felt short of breath. When the second lap started, I was tired, but then I caught another runner and took his back in the head wind. This lap went slower, but it also felt smart to stay behind him as long as it was head wind since it was way too long to the woman in front of me, and I didn’t have anyone close behind (I also had in mind that I was going to compete the day after too). When we came to the ”rougher” part I passed him and then I think that I ran the last part of the second/beginning of the third lap smarter, and the third lap went a bit faster again. I tried to not go all that I had, to save some energy for the day after, so I was tired when crossing the finish line but not totally exhausted. If I shall come up with something positive, I feel that I have improved running in rougher terrain, and I did better this year than 2021, otherwise I unfortunately don’t have so much positives things to take with me.   Ready for a high five with Chiara on the finish line För två veckor sedan deltog jag, Chiara och Marcus i Semesterloppet i Eckerö på Åland. Marcus och Chiara sprang 1 km-loppet tillsammans (och jag var också med den sista halvan som en del av min uppvärmning). För Chiara gick loppet bra, och för mig inte så bra 😉 Jag sprang 12 km på en varvbana med 4 km-varv där banan består av gräs, grusväg, skogsvägar och cirka 500 meter över ”stockar och sten”. Min plan var att inte börja så snabbt, utan snarare få en bra känsla och förhoppningsvis kunna öka farten andra och tredje varvet. Tyvärr kändes inte uppvärmningen något vidare, mina ben var inte särskilt pigga, men ännu värre var att jag också kände mig andfådd på ett konstigt sätt. Jag höll fast vid min plan att börja inte för snabbt, men jag tyckte ändå att jag var tvungen att jobba hårt för varje meter. Jag var också lite orolig för min andfåddhet och konstiga känsla jag inte var van vid. När det andra varvet började var jag trött, men sedan kom jag ikapp en annan löpare och höll hans rygg i motvinden. Detta varv gick långsammare, men det kändes också smart att hålla sig bakom honom så länge det var motvind eftersom det var alldeles för långt till nästa dam framför mig, och ingen låg nära bakom (jag hade också i åtanke att jag skulle tävla dagen efter). När vi kom till den ”mer obanade delen” passerade jag honom och sedan tycker jag att jag sprang den sista delen av det andra/början av det tredje varvet smartare, och det tredje varvet gick lite snabbare igen. Jag försökte att inte gå allt jag hade, för att spara lite energi för dagen efter, så jag var trött när jag korsade mållinjen men inte helt slut. Om jag ska komma med något positivt, känner jag att jag har blivit bättre på att springa i ”tuffare” terräng, och jag presterade bättre i år än 2021, annars har jag tyvärr inte så mycket positiva saker att ta med mig.  Nice with a swim afterwards in the quite cold water  When we decided to go to Stockholm for the race, we wanted that all of us would get something that we like on the trip. Both Marcus and I love morning runs, and since I had competed the day before, Marcus went out alone for a fantastic morning run in such a lovely part of Stockholm, the area of and around Hammarby Sjöstad. We have been staying here before and we really like this part of Stocholm. Take a look at the photos and you see why :)    När vi bestämde oss för att åka till Stockholm för löploppet ville vi att vi alla skulle få uppleva något som vi gillar på resan. Både Marcus och jag älskar att löpa på morgonen, och eftersom jag hade tävlat dagen innan stack Marcus ut ensam för ett fantastiskt morgonpass i en så fin del av Stockholm, i och runt Hammarby Sjöstad. Vi har bott här tidigare och vi gillar verkligen den här delen del av Stochkolm. Ta en titt på bilderna så förstår ni varför :)     Four weeks ago we made a spontaneous trip to Stockholm for the race Sthlm10k. The same day as the race took place it was ÅM in rollerskis, a race we would have liked to participate in, but since Marcus had been sick the weeks before and couldn’t start, he came up with the idea on Sunday to go to Stockholm so that I could run the race on Tuesday😊 Since I want to have some 10k races, I thought it was a nice idea, (even though I also thought that it would have been nice to ski ÅM). We went to Sweden with the day ferry since the race took place at 19.30 (first time for that I was running an evening race). I was glad that the air conditioning was on both on the ferry and on the bus because it was a very warm day (when we came to Stockholm the temperature was 27 degrees). We went by foot to Rålambshovsparken, the place where I could pay and pick up my bib and where the race started. After that it was time for some time in the playground and snack, until I started the warm up around 30-40 minutes before the start. I think that the warm up felt okay, although it was very hot (and unfortunately I didn’t have any water before the start, don’t forget that next time😊) Since the race had pacers at different pace I had decided to try to stay behind the 45 minutes pacer. Unfortunately, the start went a bit too fast for me in periods and I decided to drop the pacer. The first two kilometers were under 4.30 and felt okay, but then it was unfortunately very tough until the finish line. I had hoped that I could have gone quite easily the first 5k and the hopefully could have increased the pace a bit until Västerbron, that is a quite tough part of the course, who logically would go slower, and hopefully would have had some strength left to push the last two kilometers. Unfortunately, I couldn’t stick to this plan at all since I really had to dig deep from three kilometers to the finish line. I don’t really know why I did such a bad race but probably the warmth was the main factor. It really felt that the heat surrounded you from all sides, and the fact that I forgot my water bottle before the start didn’t make it better. I also think that I was standing still too long before the start. They wanted us to come to the starting line around 10-15 minutes before the start, and I think that I got a bit stiff before the race started. It really feels very disappointing hat I have tough to show my best when it comes to races. Almost always I am better at the training sessions, than at the races. Extremely annoying and disappointing, and very often I don’t know the reason for it. When I am nervous, I understand that I could perform less good, but now I am more often not nervous than nervous. Before I was maybe a bit worried to start to hard to not be able to keep up the speed the whole race, but now I don’t know if it is more the opposite that is the problem. One reason could also be the lack experience of competitions, since I really started competing in 2017, but at the same time, that is now six years ago. I was still very pleased with the fact that I really struggled and gave all I had to the finish line, and I also managed the pass many runners the last hundred meters, after a long sprint (something I have worked on). Although I really struggle with my performance, I still love the whole thing with competitions, the expectations before the race, the struggle or hopefully the good feeling and often great atmosphere during the race, and the, hopefully, joy and exhaustion after the race.  Åländska Johanna Bäcklund vann efter en mycket bra finish    För fyra veckor sedan gjorde vi en spontan resa till Stockholm för loppet Sthlm10. Samma dag som loppet ägde rum var det också ÅM i rullskidor, ett lopp som vi båda skulle ha velat delta i, men eftersom Marcus hade varit sjuk veckorna innan och kunde inte starta, kom han på söndagen innan (loppet gick på en tisdag) på idén åka till Stockholm så att jag kunde springa loppet på tisdagen😊 Eftersom jag gärna vill springa 10 km-lopp, tyckte jag att det var en kul idé (även om jag också tyckte att det hade varit skoj att köra rullskidstävlingen). Vi åkte till Sverige med dagsfärjan eftersom loppet startade först 19.30 (första gången jag sprang ett kvällslopp). Jag var glad att luftkonditioneringen var på både på färjan och på bussen eftersom det var en väldigt varm dag (när vi kom till Stockholm var det 27 grader). Vi promenerade till Rålambshovsparken, platsen där jag kunde betala och hämta min nummerlapp och där starten för loppet var. Tiden fram till start tillbringades på en lekplats och ätandes lite mellanmål tills jag började uppvärmningen cirka 30–40 minuter före start. Jag tyckte att uppvärmningen kändes okej, även om det var väldigt varmt (tyvärr hade jag ingen vattenflaska med till starten, något jag inte får glömma nästa gång). Eftersom loppet hade farthållare för olika farter hade jag bestämt mig för att försöka hålla mig bakom 45 minuters farthållaren. Tyvärr gick starten lite för snabbt för mig i perioder och jag bestämde mig för att släppa farthållaren. De första två kilometerna gick under 4.30 och kändes okej, men sen var det tyvärr väldigt tufft ända fram till mål. Jag hade hoppats att jag kunde ha sprungit ganska lätt de första 5 km och förhoppningsvis kunde ha ökat takten lite fram till Västerbron, en ganska tuff del av banan, som logiskt skulle gå långsammare, och sen förhoppningsvis haft lite kraft kvar för att trycka på de två sista kilometerna. Tyvärr kunde jag inte hålla mig till den här planen alls eftersom jag verkligen var tvungen att kriga från tre kilometer fram till mål. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde ett så dåligt lopp men förmodligen var värmen den största orsaken. Det kändes verkligen som om värmen omgav mig från alla håll (solen kom också lagom fram till start), och det faktum att jag glömde min vattenflaska innan starten gjorde det inte bättre. Jag tror också att jag stod lite för still lite för länge innan starten. De ville att vi skulle komma till startlinjen cirka 10–15 minuter före starten, och jag tror att jag blev lite styv innan loppet började. Det är verkligen en stor besvikelse att jag har svårt att få till mitt bästa på tävlingar. Nästan alltid är jag bättre på träningspassen än på tävlingarna. Extremt irriterande och nedslående, och mycket ofta vet jag inte orsaken till det. Om jag är nervös förstår jag att det kan vara svårare att prestera bra, men nu är jag oftare inte nervös än nervös. Tidigare var jag kanske lite orolig för att börja får tufft för att inte kunna hålla farten uppe hela loppet, men nu vet jag inte om det i stället är mer det motsatta som är problemet. En anledning kan också vara bristen på tävlingsvana, eftersom jag verkligen började tävla först 2017, men samtidigt är det nu sex år sedan. Jag är fortfarande mycket nöjd med det faktum att jag verkligen kämpade och gav allt jag hade ända fram till mål, och jag lyckades också passera många löpare de sista hundra metrarna efter en lång spurt (något jag tränat på). Även om jag verkligen kämpar med att prestera på tävlingar, älskar jag fortfarande allt som har med tävlingar att göra, förväntningarna före loppen, kampen eller förhoppningsvis den goda känslan och ofta härliga atmosfären under loppen, och förhoppningsvis glädjen och tröttheten efter loppet.   |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
November 2023
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde