 Last Saturday on 1st November Marcus and I participated in Åland Marathon & ½ Marathon 10km and finally, a performance that I can say that I am satisfied with. I had decided that I should take the final decision if I should compete or not after my intervals on the Tuesday before the race. Since my shape and my results have been so bad pretty much the whole year, I felt that I should only participate if I felt that I had something to do on the starting line. Since the feeling (and the speed) was quite okay on Tuesday I decided to race and hope that I would finally be able to perform. On Thursday when we were collecting our bibs, we unexpectedly came home with two pairs of carbon plate running shoes. We always thought it would be interesting to run in those shoes, and now Team Sportia had the Asics Magi Speed 4 on offer for the competition for an extremely good price. Åland Marathon & ½ Marathon 10k takes place only 1,5k from our house, and takes place on the track we train on several times a week, so it is a course we know back to front. The 10k course is two loops on a 5k track, and it is a very flat course, with only two small uphills of around 200 meters. The weather on the race day was perfect, no wind, cloudy and around 7-8 degrees. The warmup felt anything but good, so I was a bit disappointed and felt that: oh, no, not another bad race, but I know that the warmup often can be feeling bad and still the race can be good. The start went well, although I got a bit in traffic, but after around 300-400 meters I was able to run in my own pace. I felt that the pace felt quite good (but a bit slow) in the beginning, and when I checked my watch, I saw that the pace was very slow and got a bit stressed. It turned out that my watch didn’t show the right pace, because when I checked it next time the pace was a lot faster. I felt a bit unsure if I would dare to keep the pace that was a lot faster than I thought I could run. I slowed down a bit, but then I saw that my pace “automatically” was getter faster again, and then it was just to go with the flow and hope it would last for the whole race. After a while I recognized another runner in front of me, who I had also run a race with before, so I thought I would try to keep up with him (I was maybe 5-10 meters behind him for almost the entire race, but it didn't matter since there was basically no wind). When it felt a bit tougher during the race, it was quite nice to just be able to concentrate on trying to follow him. I had a good feeling the whole race and was very consistent in my pace during the whole race and even managed to have a positive split. I had hoped for a faster finish (last kilometre) and that I could have overtaken the other runner, but my legs were unfortunately very tired. I finished second in the competition class and third in ÅM. Of course, it is always fun to be on the podium, but the best part was that finally I had a better feeling during the race, and the time was also much faster than before this year. It is of course impossible to say how much the shoes affected the pace, but at least with some percent. Still, I was 2 min 38 s faster this race than at Tjejmilen, so it could probably not have been just the shoes.😊 I really have a mixed feeling about carbon plate running shoes; in a way I would just like to go out running in my old shoes to see how fast I can be now on 10k compared to before, but at the same time a part of me feel: how many persons in front of me have been running in carbon plate running shoes on competitions before? I don’t know if I think these shoes are a good solution or not, but still, you want to race with the same prerequisites as the competitors around you. Another factor that I am sure affected the time, is that the last three weeks gave been a lot less hectic than the first part of the autumn, and then it is also a lot easier to perform on a higher level. Förra lördagen, den 1 november, deltog Marcus och jag i Åland Marathon & ½ Marathon 10 km, och äntligen en prestation som jag kan säga att jag är nöjd med. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta det slutgiltiga beslutet om jag skulle tävla eller inte efter mina intervaller på tisdagen före loppet. Eftersom min form och mina resultat har varit så dåliga i stort sett hela året, kände jag att jag bara skulle delta om jag kände att jag hade något att göra på startlinjen. Eftersom känslan (och farten) var helt okej på tisdagen bestämde jag mig för att tävla och hoppas att jag äntligen skulle kunna prestera. På torsdagen när vi hämtade våra nummerlappar kom vi oväntat hem med två par kolfierskor. Vi har alltid tänkt att det skulle vara intressant att prova kolfiberskor, och nu hade Team Sportia ett riktigt bra kampanjpris inför tävlingen på Asics Magi Speed 4. Åland Marathon & ½ Marathon går av stapeln bara 1,5 km från vårt hus och på vägen vi tränar på flera gånger i veckan, så det är en bana vi känner till utan och innan. 10 km-banan är två varv på en 5 km-bana, och det är en väldigt platt bana, med bara två små stigningar på runt 200 meter. Vädret på tävlingsdagen var perfekt, ingen vind, molnigt och runt 7-8 grader. Uppvärmningen kändes allt annat än bra, så jag blev lite besviken och kände att: åh nej, inte ännu ett dåligt lopp, men jag vet att uppvärmningen ofta kan kännas dålig och loppet ändå kan gå bra. Starten gick bra, även om jag hamnade lite i "trafik", men efter runt 300-400 meter kunde jag springa i mitt eget tempo. Jag tyckte att tempot kändes rätt bra (om än lite långsamt) i början, och när jag kollade på klockan såg jag att tempot var väldigt långsamt och blev lite stressad. Det visade sig dok att min klocka inte visade rätt tempo, för när jag kollade den nästa gång var tempot mycket snabbare. Jag kände mig lite osäker på om jag skulle våga hålla det tempot som var mycket snabbare än jag trodde att jag skulle kunna springa loppet på, så jag saktade ner lite, men sedan såg jag att min fart "automatiskt" blev snabbare igen, och då var det bara att "go with the flow" och hoppas att det skulle hålla hela loppet. Efter ett litet tag kände jag igen en annan löpare framför mig, som jag även tidigare sprungit ett lopp med, så jag tänkte att jag försöker hålla hans rygg (jag låg dock kanske 5-10 meter efter honom nästan hela loppet, men spelade ingen roll då det vari princip ingen vind). När det kändes lite tuffare under loppet, var det rätt skönt att bara kunna koncentrera sig på att försöka följa honom. Jag hade en bra känsla hela loppet och var väldigt jämn i mitt tempo under hela loppet och lyckades till och med få en positiv split. Jag hade hoppats på en snabbare avslutning (sista kilometern) och att jag skulle ha kunnat spurta om löparen jag följt, men mina ben var tyvärr väldigt trötta. Jag slutade tvåa i tävlingsklassen och trea i ÅM. Det är förstås alltid kul att stå på pallen, men det bästa var att jag äntligen hade en bättre känsla under loppet, och tiden var också mycket snabbare än tidigare i år. Det är förstås omöjligt att säga hur mycket skorna påverkade tempot, men garanterat med någon procent. Ändå var jag 2 minuter och 38 sekunder snabbare i det här loppet än på Tjejmilen, så det kan nog inte bara ha varit skorna.😊 Jag har verkligen blandade känslor om kolfiberskor, på sätt och vis skulle jag bara vilja ge mig ut och springa i mina gamla skor för att se hur snabbt jag springer 10 km nu jämfört med tidigare, men samtidigt känner en del av mig: hur många personer framför mig har sprungit i kolfiberskor på tävlingar tidigare? Jag vet inte om jag tycker att de här skorna är en bra lösning eller inte, men man vill ju ändå tävla med samma förutsättningar som konkurrenterna runt omkring en. En annan faktor som jag är säker på att påverkade tiden är att de senaste tre veckorna har varit mycket mindre hektiska än den första delen av hösten, och då är det också mycket lättare att prestera på en högre nivå.  Foto: Niclas Nordlund Photography     Foto: Niclas Nordlund Photography  Foto: Niclas Nordlund Photography
0 Comments
 Photos from our very nice week in Alanya: a week with lots of sun, swimming, beach life, trainng, and most importantly family time (and unfortunately two bouts of food poisoning:(). Bilder från vår väldigt fina vecka i Alanya: en vecka med massor av sol, bad, strandhäng, träning och framför allt familjetid (och tyvärr två omgångar av matförgiftning:(). Arlanda – and an after run (Kanonloppet) beer on the airport
Met by this view from my parents' balcony the first morning  Our hotel Kleopatra Dreams Beach Hotel 
Beach life on Kleopatra Beach 
 Running with swimming afterwards
  Celebrations: Chiara's and my mum's birthday and Father's Day
Flowers
  Park and playgrounds   
  Dinner at my parents' place   The trip back home
A throwback to some of our training sessions in August and September. Lots of running, but also rollerskiing sessions. And lots of sessions in very nice weather; especially September has been like real late summer with lots of sun and warm temperatures. En tillbakablick på en del av våra träningspass i augusti och september. Mycket löpning, men även rullskidåkning. Och många pass i väldigt fint väder; särskilt september har varit som en sensommar med massor av sol och varma temperaturer.                       Äventyrsloppet arranged by If Åland Skidning and Biathlon took place on 27th September. As last year Chiara chose Monsterrundan (Monster run), a 2k loop in the forest with lots of climbs. (You can also choose Bergsgeten (Mountain goat), 1k and Oh Shit, 4k.) It is a very nice arrangement, and it is fun running in the forest together. Exactly as last year the sun was shining, so that also contributed to a very nice event. Äventyrsloppet arrangerat av If Åland Skidning och Biathlon ägde rum den 27 september och precis som förra året valde Chiara Monsterrundan, en 2 km lång slinga i skogen med en hel del klättringar. (Man kan också välja Bergsgeten, 1 km och Oh Shit, 4 km.) Det är ett väldigt trevligt arrangemang, och det är skoj att springa tillsammans i skogen. Precis som förra året sken solen, vilket också bidrog till ett väldigt trevligt evenemang.         Tjejmilen 2025 On Staurday 6th September I ran Tjejmilen 10k. I had quite high expectations after Paavo Nurmi Marathon 10k in Turku that I could perform better and continue the upward trend, but unfortunately that wasn’t the case. I really feel that I have to re-prioritize if I will be able to come down to times that I have run on before. The last couple of weeks before Tjejmilen were incredibly busy and stressful, and then to be able to perform at your best at a certain date and time is obviously too tough. I still thought it should be fun racing, and I hoped for a body that would feel alert. The warm-up wasn’t promising, but sometimes that could be the fact, and still the body feels good when you speed up. I tried to start with a pace a bit faster than my planned overall time, since the course starts with a longer downhill. Then the course is a bit hilly for appr. 3k and I just tried to keep an okay pace, and not getting too tired. That went okay, but unfortunately, I still wasn’t able to keep the pace for rest of the race. Normally I am quite good at keeping the pace, but still I dropped the pace this time when the course was flat. I had a negative split, with a lot slower pace on the second part, but still I managed to take quite many positions, so probably other runners were tired too. One reason for why many runners had a slower second part, including myself, could also be that it was a very warm day, and I felt that it had an impact on at least me. Looking at the heart rate on the watch after the race, I feel that at least I couldn’t have performed that much better. The pace was 1 sek/k faster than in Turku, so at least it wasn’t slower;) I became 295 (331 after 5k). Now I have to really make a plan for how to continue with the races, because setting up goals and not giving yourself the right prerequisites is tough. Lördagen den 6 september sprang jag Tjejmilen 10 km. Jag hade ganska höga förväntningar efter Paavo Nurmi Marathon 10 km i Åbo att jag skulle kunna prestera bättre och fortsätta den uppåtgående trenden, men tyvärr blev det inte så. Jag känner verkligen att jag måste prioritera om om jag ska kunna komma ner till tider som jag har sprungit på tidigare. Veckorna innan Tjejmilen var otroligt hektiska och stressiga, och att då kunna prestera som bäst vid ett visst datum och tidpunkt är uppenbarligen för tufft. Jag tyckte fortfarande att det kändes att det skulle bli roligt att tävla, och jag hoppades på en kropp som skulle kännas pigg. Uppvärmningen kändes inte lovande, men ibland kan det kännas så, och ändå känns kroppen bra när man ökar farten. Jag försökte starta med ett tempo lite snabbare än min planerade totaltid, eftersom banan börjar med en längre nedförsbacke. Sedan är banan lite kuperad i cirka 3 km och jag försökte bara att hålla ett okej tempo och inte bli för trött. Det gick okej, men tyvärr kunde jag inte hålla tempot resten av loppet. Vanligtvis är jag ganska bra på att hålla tempot, men jag tappade ändå tempot den här gången när banan var platt. Jag hade negativ split, med ett mycket långsammare tempo på andra delen, men jag lyckades ändå ta ganska många placeringar, så förmodligen var andra löpare också trötta. En anledning till varför många löpare hade en långsammare andra del, inklusive jag själv, kan vara att det var en väldigt varm dag, och jag kände att det påverkade åtminstone mig. När jag tittade på pulsen på klockan efter loppet känner jag att jag åtminstone inte kunde ha gjort det mycket bättre. Tempot var 1 sek/k snabbare än i Åbo, så det gick iallafall inte inte långsammare.;) Placeringen blev 295 (331 efter halva). Nu måste jag verkligen göra en plan för hur jag ska fortsätta när det gäller att tävla, för att sätta upp mål och inte ge sig själv rätt förutsättningar är tufft.   As mentioned in the previous post we went to Turku for the Paavo Nurmi Marathon races August 15th and 16th , and I ran the 10k on Friday evening. Here follows a race report: I didn’t really have high expectations for a great race since the whole summer had been a real struggle for me — slow pace on every run and never any fresh legs. Every year (when we are able to run;)) we have a test run on Kumlinge, 8k, and this year we did on 19 July. It was one of the worst time I have ever had, so it really felt quite tough. Still that training session was the first, that I still felt that the first kilometers at least felt okay, but then my legs died. These last coupe of weeks before the race is started to feel a bit better, with legs that had become a bit faster, but still no real good sessions. Because of all this, I had no real expectations for this race, except for performing better than on Kumlinge. But of course I hoped that I would surprise myself and really once perform better than expected. And I did that, I manage to have a 10s faster min/km pace and made to "keep it together". The first 2 kilometers are the toughest with two uphill slopes, but I felt that I had quite a good feeling, and that continued the whole race accept for the last k when I started to be quite tired (you can also see that on the pace on the last kilometer, that wasn't that much faster. A became 17 of 237 participants. Still a bit though to see that if I would have run on the same time as last year, (when I was disappointed with the time), I would have been 9th. Som ni fick en hint om i förra inlägget åkte vi till Åbo för Paavo Nurmi Marathon den 15 och 16 augusti, och jag sprang 10 km på fredag kväll. Här följer en tävlingsrapport: Jag hade väl inte så stora förhoppningar på ett jättelopp då hela sommaren hade varit väldigt kämpig för mig, dålig fart på alla pass och aldrig pigga ben. Varje år (när vi kan springa;)) kör vi ett testelopp på Kumlinge på 8 km, och i år var det den 19 juli. Det var ett av minsta sämsta någonsin, så det kändes verkligen ganska tufft. Ändå var det träningspasset det första, där jag ändå kände att de första kilometrarna åtminstone kändes okej, men sedan dog mina ben. De sista veckorna innan loppet började det ändå kännas lite bättre, med ben som hade blivit lite snabbare, men fortfarande inga riktigt bra pass. På grund av allt detta hade jag inga riktiga förväntningar på det här loppet, förutom att prestera bättre än på Kumlinge. Men jag hoppades förstås att jag skulle överraska mig själv och verkligen prestera bättre än förväntat. Och det gjorde jag ändå, jag lyckades ha en 10 s snabbare minuter/kilometer-tid och lyckades "hålla ihop det". De första 2 kilometrarna är de tuffaste med två uppförsbackar, men jag kände att jag hade en ganska bra känsla, och det fortsatte under hela loppet förutom den sista kilometern då jag började bli ganska trött (det kan man också se på tempot på den sista kilometern, jag orkade inte trycka på så mycket extra). Jag blev 17:e av 237 deltagare. Det är dock lite nedslående att se att om jag hade sprungit på samma tid som förra året (då jag var besviken på tiden) hade jag blivit 9:a.    On August 15 and 16 we all three ran races with different distances at Paavo Nurmi Marathon in Turku. Den 15 och 16 augusti sprang vi alla tre lopp över olika sträckor på Paavo Nurmi Marathon i Åbo. First was Chiara on Friday evening at 5.50 PM. She run 400 meter, i.e. a lap around the square (last year she also run two laps, but this year it was 400 meter that was for her age group). She thought it was very fun, and was happy for her medal. Först ut var Chiara på fredagskvällen kl. 17.50. Hon sprang 400 meter, dvs. ett varv runt torget (förra året sprang hon också två varv, men i år var det 400 meter som gällde för hennes åldersgrupp). Hon tyckte det var väldigt roligt och var glad för sin medalj.      Then at 8 PM on Friday evening it was time for me and the 10k race. See nest post for a race report. Sen vid kl. 20 på fredagskvällen var det dags för mig och 10 km. Se nästa inlägg för tävlingsrapport. And last one out was Marcus who run half marathon. Och sist ut var Marcus som på lördagen sprang halvmaraton.  The training lately has unfortunately been characterised a bit too much of colds. Marcus had some good training sessions in the beginning and middle of May, and at the same time I was sick for 3,5 weeks. Then we had some days where we both were healthy and then Marcus got a cold and was sick for 2 weeks. Now finally we are both healthy and hopefully this continues for a long while. Träningen på sistone har tyvärr präglats lite för mycket av förkylningar. Marcus hade några bra träningspass i början och mitten av maj, och samtidigt var jag sjuk i 3,5 veckor. Sedan hade vi några dagar där vi båda var friska och sedan blev Marcus förkyld och var sjuk i 2 veckor. Nu är vi äntligen båda friska och förhoppningsvis får vi fortsätta vara detta ett bra tag framöver.  A rollerskiing session together           A longer biking session      |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
November 2025
Kategorier
All
|
RSS Feed