|
Tänkte bjuda på ett recept på en typisk Österrikisk rätt, perfekt om ni är sugna på en blandning mellan plättar, pannkaka och sockerkaka. Vi åt den för första gången efter ett skidpass uppe på Plätzwiese/Prato Piazza, och riktigt gott var det!  Ingredienser:
Gör så här: 1. Vispa ut äggen med mjölet till en slät smet. Tillsätt mjölk, bakpulver och salt. Vispa slätt. Smält smör i en varm stekpanna och häll ner i smeten. 2. Häll ner all smet i en stekpanna och stek pannkakan på låg värme tills den har stelnat. Vänd på pannkakan och riv den i småbitar med en stekspade. Stek och vänd de trasiga bitarna så att så mycket som möjligt av pannkaksbitarna får stekyta, ytan ska gärna vara lite frasig. 3. Pudra florsocker över pannkakan och servera. Som tillbehör passar t.ex. lingonsylt, plommonkompott eller bärkompott. Receptet är Ernst Kirchsteigers (passar bra eftersom han är Österrikare), och lånat från http://www.koket.se/kaiserschmarren-med-jordgubb-och-apelsinkompott. Vissa ändringar har dock gjorts.
0 Kommentarer
 I söndags var vi till ett ställe som heter Plätzwiese (på tyska) eller Prato Piazza (på italienska). Det är en bergsplatå som ligger på 2 000 meters höjd och erbjuder längdskidåkning på hög höjd. Vi satsade på att åka dit för att kunna ladda på hög höjd inför Vasaloppet, som många landslag har gjort inför VM. Eller var det kanske bara för ett lite annorlunda skidpass, och för att testa på hur kroppen reagerar på hög höjd:) Svenskarna har ju varit i Seiser Alm, som ligger 1,5 timmes bilresa från Toblach.  Många vandringsleder finns här också   Plätzwiese ligger cirka 20 km från Toblach västerut mot Brunico. På vintern kan man bara ta sig upp dit med bil innan klockan 10 och efter klockan 16, eftersom det finns begränsat med parkeringsplatser. Övriga tider kan man ta bussen upp dit. På sommaren kostar det om man vill åka bil upp, antagligen för att det är så populärt att vandra här då. Vi hade tänkt ta ett lugnt 2 timmarpass, och trodde att det skulle vara relativt platt uppe på Plätzwiese, men det visade sig vara ganska kuperat och med tanke på den höga höjden, så började pulsen rusa ganska snabbt. Däremot vägdes den tunga banan upp av det fantastiska vädret och utsikten man fick däruppe. Totalt har de 6 km skidspår, varav 4 km var öppna i helgen för klassisk åkning.  Efter passet så stannade vi och tog en lunch på en av de 2 restaurangerna, som finns där uppe, och med tanke på att det bara är mitten på februari så var värmen helt otrolig. De var folk som bara satt i T-shirt. Till lunch så delade vi på Wienerschnitzel med stekt potatis till huvudrätt och Kaiserschmarrn till efterrätt, en typisk rätt för Sydtyrolen, som är en blandning mellan plättar, pannkaka och sockerkaka. Mums! Och till Wienerschnitzeln måste man ju bara dricka en Weissbier :). Plätzwiese passar bra om man vill prova på längdskidåkning på hög höjd, men vill man njuta av riktig bra spår finns det andra ställen som är bättre. Plätzwiese erbjuder också flera vandringsleder och möjligheter till off-pist-åkning.  Marcus på G.  Anna njuter i solskenet   Vägen upp till Plätzwiese Alla hjärtans dag firades med en utflykt till Österrike och Cortina  På väg mot Obertilliach i Österrike, Ole Einar Björndalens hemort  En dal i Österrike  Lunch på Agriturismo Malga Misurina vid Lago di Misurina  A lunch with a view!  Antipasto-tallrik  Blandad kompott: Kött, korv, polenta, knödel, grillad ost, champinjoner och ricotta    Cortina i ett nötskal: otroligt vackert, damer i päls på uteservering och Maseratin parkerad utanför hotellet:)  Marcus lopp i bilder   Startområdet  Precis i början av loppet  Plats för vätskelangning   På väg in i stadion  Vätskelangning på gång  Bra med parkeringsplats precis bredvid spåret på vissa platser  Inget fel på kulissen  Vätskelangning vid Dürrensee  Sista vätskelangningen, härifrån går den utför ner till mål  Marcus passerar mållinjen  Nöjd med både lopp och skidor! Idag var tanken, som vi skrev i ett tidigare inlägg att Anna och jag (Marcus) skulle åka Dobbiaco-Cortina båda två. Tyvärr blev det inget lopp för Anna, efter att hon bestämt sig för att inte starta i fredags efter att hon pratat med en fysioterapeut, som hon varit till tidigare här. Han borde kunna sin sak eftersom han jobbat som fysioterapeut till finska skidskyttelandslaget. Nu kommer hon att göra en ordentlig utredning på ryggen/ljumsken. Anna fick istället vara vätskelangare och påhejare för dagen, inget jobb hon önskade, men hon skötte det med bravur. Inför loppet hade jag förhoppningar om att seeda upp mig till Vasaloppet ytterligare efter att ha kommit upp till 5:e led i förra loppet. Dagens lopp gick över förväntan och jag kom i mål på 2,54,30 som gav plats 144 av cirka 850 herrar, varav 76 stycken av herrarna är proffs som deltar i Ski Classic. Jag var också endast 50 minuter efter herrsegraren Tor Asle Gjerdalen. Jag valde att i detta lopp köra med fästvalla, men försökte korta festzonen så mycket jag vågade för att ha bra glid i dubbelstakningen. Vallan är inget jag kan klaga på för jag hade ok fäste och bra glid, om man jämför med de andra deltagarna. Man fick själv välja startgrupp och jag valde att starta i grupp 1 av 3 (eliten hade ett eget led först), vilket gjorde att starten löpte på smidigt för min del, den smidigaste starten på något lopp jag åkt, bortsett från de lokala tävlingar hemma på Åland jag deltagit i. Min rädsla när jag fick starta så långt fram var att jag skulle gå ut för hårt, men trots att jag tappade några placeringar under vägen, så tror jag att det var relativt bra att jag fick starta relativt tufft. Första 13 km tills vi kom till Toblachs stadion gick bra bortsett från att jag i en kurva (som jag och Anna diskuterade att någon som inte känner till den kan gå omkull), så var jag ut i lössnön utanför spåret, men som tur var kunde jag stå på skidorna och tappade bara lite fart. När vi kom till stadion gick vi ett varv på världscupbanan, vilket var relativt tungt, men inget annat hade man väntat sig. Efter det började 16 km uppför, då man ska ta 320 höjdmeter, utan en enda nedförsbacke att vila i, och då menar jag verkligen ingen backe att vila i. Det går bra när man bara kör den banan, men efter 18 km åkning innan, så kändes det vissa gånger, som en riktig plåga. Efter det var det sedan nedför hela vägen till Cortina, vilket var skönt. De kilometrarna hade jag också ryggen på en ryss, som hjälpte till så att jag kunde hålla farten in till OS-stadion från 1956 i Cortina (Fiames). Nu får man hoppas att detta räcker till att sida upp sig lite till för Vasaloppet och gör det inte det så hade jag inte mer att ge för idag och så får jag vara nöjd med dagens lopp. Lite allmänna bilder från loppet  Damtäten precis i början  Herrtäten precis i början   Pastaparty efter målgång med loppet på TV i bakgrunden  Det är viktigt med ordentligt med mat och dryck efter lopp, och det finns något för alla:) Både öl, vatten och vin bjöds det på!  Topp 6 bland damerna: Vinnare Kateřina Smutná  Topp 6 bland herrarna: Men ettan, tvåan och fyran fattas, lite märkligt såg det ut. Vinnare Tor Asle Gjerdalen  Så är det då strax dags för vinterns andra långlopp: Dobbiaco-Cortina. Loppet går imorgon, och trots namnet går det inte exakt från Dobbiaco till Cortina utan från Schmieden, cirka 12 km från Dobbiaco till Fiames, cirka 5 km från Cortina. De senaste dagarna/veckan har det varit mycket funderingar på hur långt loppet skulle bli. Loppet är egentligen 50 km, men med tanke på att det varit extremt lite natursnö här omkring var det först tal om att det bara skulle bli 27 km. Sen förlängdes det till 40 km med förbehåll om att det kunde bli längre om det skulle komma snö. Vilket det gjorde, så nu blir det full längd och i princip originalsträcka. Och en väldigt vacker sådan också; tidigare skrev vi ju att vi tycker att det är en av de vackraste bansträckningarna! Det lite speciella med det här loppet är att det går tvärs över dalen från där vi bor, vi skulle alltså kunna se en del av loppet från vår balkong:) Det är också en trygghet att veta i princip alla backar och partier innan loppet, och att kunna testa skidor på olika delar av banan. En stor skillnad med detta lopp kontra Marcialonga är att de nu lovar varmare väder och att nu går ju spåret i stor del på natursnö, vilket gör att spåren kanske inte kommer att hålla lika bra som i Marcialonga. Dock är det betydligt färre deltagare med här, de räknar med cirka 1500, vilket ju gör att det inte borde bli lika sönderkört. Trots att deltagarantalet inte är så stort, hörs det ändå mycket svenska och norska på stan. Alla bilder är tagna från olika platser utmed banan.  Drei Zinnen/Tre Cime di Lavaredo - dolomiternas kända bergstoppar  Anna inför loppet: Tyvärr har jag fått ett riktigt bakslag vad gäller ryggen så mitt deltagande i loppet är väldigt osäkert. Allting kändes bra efter Marcialonga, men efter några pass under förra veckan började jag få känningar i ljumsken, som sen egentligen bara eskalerat. Riktigt skit eftersom kroppen annars började svara ganska bra på träningen, och jag märkte att jag i alla fall kommit närmare någon slags form. Smärtan sitter såväl i ljumske, höft som rygg. Känns väldigt svårt att veta varför jag plötsligt blivit mycket sämre, och framför allt är det riktigt jobbigt att inte veta om det spelar någon roll för kroppen om jag går loppet eller inte. Har i alla fall insett att om jag kör det så blir det ett lugnt lördagspass och inget mer, inte riktigt vad jag hade tänkt efter Marcialonga, då jag istället tänkte att jag skulle våga trycka på lite denna gång. Jag vill ju så gärna åka, men är på samma gång lite rädd för att inte kunna träna resten av vintern och våren här nere, för att sitta inne när möjligheterna till skidåkning, naturen och vädret är som det är här, vill jag verkligen inte att ska hända. Efter dagens skidtest och lätt åkning blir det ett beslut.  Marcus inför loppet: Efter Marcialonga vilade jag en dag, sedan satte träningen igång igen och jag körde 5 pass förra veckan med två 2-timmarspass under helgen. Denna vecka har det hittills blivit 2 pass och lite skidtestning. Passen har varit lugna bortsett från 2 intervallpass. Jag har under veckan känt mig lite seg, så man får hoppas på att man är pigg på lördag (iof sig var jag seg inför Marcialonga också och det gick hyfsat). Ett plus från Marcialonga är att man nu har fått vara frisk i 2 veckor plus att jag kommer att få starta längre fram. Det man funderar mycket på nu är vad man ska ha för valla. På lördag lovar de uppehåll och runt 0 grader. Nu är loppet tuffare än i Marcialonga. Banan startar på 1200 meters höjd och högsta punkten ligger på drygt 1500 meters höjd efter man skidat cirka 40 km, sedan går det mycket nedför. Vi kommer också att varva ett varv (5 km) på samma bana som världscupen körde på när de var här (och där stakade ju de första runt hela banan först 2015 via Aleksej Poltoranin (som då vann). Så min tanke är att ha så lite fästvalla som möjligt så att jag ska har bra glid på de öppna ytorna och sedan förhoppningsvis får lite fäste i de branta backarna. Största delen av banan går annars lätt uppför hela tiden, så det gäller att orka staka lätt uppför under en längre period. Idag är det test av skidor igen, så efter det behöver jag ta ett beslut. I övrigt önskar jag att lyckas ta mig upp ytterligare något led inför Vasaloppet. Efter Marcialonga så får jag starta i 5:e led. Nu är det bara att tanka energi och förhoppningsvis få njuta av fint väder och bra ryggar att ligga efter. :)   Där uppe till vänster i bild bor vi Nu har vintern kommit på riktigt!   Alla är lyckliga över snön, både hundar och barn:)       Tänkte att jag skulle ta ett inlägg och berätta lite mer om byn vi bor i: Dobbiaco eller Toblach som byn heter på tyska har cirka 3 000 invånare. Alla byar och städer här omkring har både ett italienskt och ett tyskt namn, och när man till exempel handlar i butiker går det lika bra att göra det på tyska som italienska. Är man lite sportintresserad kanske man känner igen namnet, vilket troligen har att göra med att världscupen i längdåkning ofta har tävlingar här, och att någon sträcka i Tour de Ski alltid går här. Så även i år som jag även skrivit om här på bloggen.  Orsaken till varför vi valde denna plats är såklart just för längdskidåkningen. Sommaren 2015 var vi till Italien, till en viss del för att kolla upp olika alporter för en eventuell framtida flytt för att kunna åka mycket längdskidor och då tyckte vi att de flesta plussen hade Dobbiaco. Här finns, när det är natursnö, cirka 200 km spår, och i omgivningen finns 12 olika områden som alla har längdskidspår, totalt 1 300 km spår.  Dobbiaco/Toblach är en mysig liten by, och utsikten är fantastisk med Dolomiterna i bakgrunden. I byn finns en del butiker, bank, post, kyrka, apotek, flera fastighetsmäklare, många restauranger och caféer, bagerier och ett par matbutiker. Som i de flesta byar och lite mindre städer i Italien är alla butiker stängda mitt på dagen, mellan ungefär 12 och 15, samt hela söndagen.     Här finns också en liten sjö, Lago di Dobbiaco/Toblacher See, som ligger precis bakom skidstadion på väg mot Cortina. Dobbiaco är även centralt beläget bara cirka 10 km från Österrike, cirka 1,45 timmar från Innsbruck, 30 minuter från Cortina, 3 timmar från Gardasjön och 4 timmar från Venedig!  |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
December 2018
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde