 A great Saturday at Prato Piazza/Plätzwiese. 1 hours 45 minutes of running/hiking in amazing weather ended with Kaiserschmarrn for lunch! En underbar lördag på Prato Piazza/Plätzwiese. 1 timme och 45 minuter av löpning/vandring i fantastiskt väder som avlutades med Kaiserschmarrn for lunch!       Tre Cime di Lavaredo/Drei Zinnen, the famous Dolomiti mountains, in the background  The top, Monte Specie/Strudelkopf, 2 307 m.a.s.l     Kaiserschmarrn 
0 Kommentarer
 Today we completed the "Toblach/Dobbiaco-Cortiana triple", i.e. the track on skis, bike and by running. Okay, we haven't competed in the three races, only the Visma Ski Classic Race in the winter, but two weekends ago we did the track by bike and today we did it by running. The run today was 29 km and for both of us our longest run ever. The track is 15 km uphill and 15 km downhill, with no real steep parts, but almost no flat parts either. Since none of us has been running this far before, of course our legs and hips were affected by the distance and the time, but still it felt quite good. Our cardiovascular systems were however almost not affected at all, which felt very good. But of course we are both very used to long training sessions, so therefore it is no wonder that it was our muscles/bodies that got tired and not our hearts and lungs. The weather was great for this run, with sunshine and 17 degrees. Since we were running with just liquid belts, we were only able to take one longsleeved jumper with us and as we took the bus back to Toblach/Dobbiaco around 1,5 hours after the run, it was important to get dry clothes on. But since the weather was this great it was no problem to wait for the bus in just shorts and t-shirt. The training ended with some Italian delicacies: torta di ricotta (cheesecake), tiramisu and two coffees. All in all, it was a great afternoon!   At the highest point, Cimabanche/Im Gemärk, 1530 m.a.s.l.  One of the famous tunnels Idag genomförde vi "Toblach/Dobbiaco-Cortiana trippeln", d.v.s. sträckan på skidor, cykel och genom löpning. Okej, vi har inte varit med i tre tävlingarna, utan endast i Visma Ski Classic på vintern, men för två veckor sedan körde vi sträckan på cykel och idag sprang vi den. Sträckan idag blev 29 km och för oss båda var det vår längsta löptur någonsin. De första 15 km går uppför och de resterande 15 km går nerför, utan några riktigt branta delar, men också utan flacka delar. Eftersom ingen av oss har sprungit så långt tidigare, påverkades såklart våra ben och höfter av sträckan och tiden, men det kändes fortfarande rätt bra hela vägen. Hjärta-lungor var dock knappt påverkade alls, vilket kändes väldigt bra. Men vi är såklart båda väldigt vana vid långa träningspass, så därför är det inte konstigt att det var våra muskler/kroppar som blev trötta och inte hjärta/lungor. Vädret var dessutom perfekt för denna löpning, solsken och 17 grader. Eftersom vi sprang med bara vätskebälten kunde vi bara ta ett långärmat underställ med oss och eftersom vi tog bussen tillbaka till Toblach/Dobbiaco cirka 1,5 timmar efter löpturen var det viktigt att snabbt få på torra kläder. Men eftersom vädret var så varmt var det inget problem att vänta på bussen i bara shorts och t-shirt. Träningspasset avslutades med lite italienska delikatesser: torta di ricotta (cheesecake), tiramisu och två kaffe. Summa summarum en riktigt bra eftermiddag!    Perfect with water along the way  Arrived in Cortina   Cool to see the slopes without the snow too We decided to have some vacation the first week in Dobbiaco/Toblach and to fill it with lots of low intense training (at least quite low:) to get used to the height and hopefully not get the cold. We have been very lucky with amazing weather and here is a summary of the last week’s training. (A very thorough summary, in some places maybe just for real training nerds:) Vi bestämde oss för att ha lite semester vår första vecka i Dobbiaco/Toblach och att köra mycket lågintensiv träning (åtminstone ganska låg:) för att vänja oss med höjden och förhoppningsvis inte bli förkylda. Vi har haft fantastisk tur med vädret, och här följer en sammanfattning av den senaste veckans träning. (På sina ställen en kanske lite väl ingående sammanfattning, kanske bara för riktiga träningsnördar:) Monday/Måndag:  Monday: 1.5 hour skating We started the first day with some skating, Marcus on Marwe nr 7 wheels and I on Marwe nr 6 wheels. There is a cycle path with quite good asphalt from Dobbiaco to the neighbouring village of San Candido/Innichen, which we did some rounds on. Sunny, but very windy. Måndag: 1,5 timme skate. Vi började veckan med skate, Marcus på Marwes 7:or och jag på Marwes 6:or. Det finns en cykelväg med ganska bra asfalt från Dobbiaco till den närliggande byn San Candido/Innichen, som vi gjorde ett par rundor på. Härligt soligt, men väldigt blåsigt. Tuesday/Tisdag:   Tuesday: 1 hour morning run and then 1,5/2 hours rollerskiing in the afternoon Tuesday morning started in the best way, with a morning run. We went up to Lago di Dobbiaco/Toblacher See, the lake in Dobbiaco and run for 10-12 km. It is a very nice track, and quite flat for being here. Tisdag: 1 timmes morgonlöpning och 1,5/2 timmars rullskidåkning på eftermiddagen Tisdagmorgonen började på bästa sätt, med en morgonlöprunda. Vi for upp till Lago di Dobbiaco/Toblacher See, sjön i Dobbiaco och sprang 10-12 km. Det är en mycket trevlig runda och ganska platt för att vara här.   In the afternoon we went to near valley of Val di Casies/Gsiesertal for the next training session. The reason for choosing this place was once again the asphalt. Here it is appr. 3,5 km, one way, where there is good asphalt and we did this round for a couple of times. This is also quite flat and we did lots of double poling. Marcus finished the session with a “short Marcialonga finish” up to a village. På eftermiddagen åkte vi till dalen Val di Casies/Gsiesertal för nästa träningspass. Anledningen till denna plats var återigen asfalten. Här finns en cykelväg, ca. 3,5 km enkel väg, där det finns bra asfalt och vi körde ett par rundor här. Här är relativt platt och det blev mycket stakning. Marcus avslutade passet med en "kort Marcialonga-avslutning" upp till en by. Wednesday/Onsdag:        Nice to go down with mountainbike here :O Wednesday: 4 hours and 20 minutes hiking up to 2572 meters (Val Fiscalina/Fischleintal – Tre Cime di Lavaredo/ Drei Zinnen - Val Fiscalina/Fischleintal, path nr. 103, 101 and 102) Wednesday was hiking-day. We started early in the morning from Val Fiscalina/Fischleintal and headed for Tre Cime di Lavaredo/ Drei Zinnen, the three famous mountains here in the near. The hike was quite demanding, not technically, but physically, with 1 205 ascended meters. Normally we use to think that the descend is quite though, but it felt okay this time. The most special thing during the descend was when three bikers passed by, I think they were totally nuts taking this path down (check the photo):o. During this hike we walked past three nice huts (rifugios/hütte), and stopped for lunch on the last one, Drei Zinnen hütte, sadly though the most touristic one, with lots of people. But the view and the food very good! Onsdag: 4 timmar och 20 minuters vandring upp till 2 572 meter (Val Fiscalina/Fischleintal - Tre Cime di Lavaredo/Drei Zinnen - Val Fiscalina/Fischleintal, led nr 103, 101 och 102) På onsdagen var det vandring på programmet. Vi startade tidigt på morgonen från Val Fiscalina/Fischleintal med sikte på Tre Cime di Lavaredo/Drei Zinnen, de tre kända bergen här i närheten. Vandringen var ganska krävande, inte tekniskt, men fysiskt, med 1 205 höjdmeter. Vanligtvis brukar vi tycka att vandringen ner är ganska jobbig, men det kändes helt okej den här gången. Det mest speciella som skedde under vandringen ner tillbaka var när tre cyklister på mountainbikes åkte förbi oss, jag tyckte de var helt galna som tog den här vägen ner (kolla bilden:o). Under vandringen passerade vi tre fina bergshytter (rifugios/hütter) och åt lunch på den sista, Drei Zinnen hütte, målet för vandringen. Tyvärr dock den mest turistiska, med väldigt mycket folk. Men maten och utsikten var riktig bra! Thursday/Torsdag:  The famous long uphill in the World Cup  Thursday: rollerski (classic) on the roller ski track at the Nordic Arena in Dobbiaco in the morning and running in the afternoon We started the morning with rollerskiing on the rollerski track. Marcus for 1,5 hours and I for 1 hour. The rollerski track is very nice here, and Marcus had a good training session. I, who hasn’t been going on the track before on roller skis (endast på rollerblades) had to take it quite slowly, to get used to it and to get used to the skis on it. There are some downhills that ends with curves, and even if they are very well sloped, you still have to be a bit careful in the beginning. Torsdag: Rullskidor (klassiskt) på rullskidbanan på Nordic Arena i Dobbiaco på morgonen och löpning på eftermiddagen Vi började morgonen med rullskidor på rullskidbanan. Marcus i 1,5 timme och jag i 1 timme. Rullskidbanan här är mycket fin, och Marcus gjorde ett bra träningspass. Jag, som inte har åkt banan innan på rullskidor, (endast på rollerblades), behövde ta det ganska lugnt för att vänja sig vid banan och för att vänja sig vid skidorna på just den här banan. Det finns några nedförsbackar som slutar med kurvor, och även om de är mycket väldoserade, behöver man fortfarande vara lite försiktig i början.     Nice to be able to fill the drink belt with water from the mountains In the afternoon we went for a 16 km run from Lago di Dobbiaco/Toblacher See to Lago di Landro/Dürrensee. 8 km of quite gentle uphill running and then 8 km of quite gentle downhill running. A training session in almost summer warmth! På eftermiddagen körde vi 16 km löpning från Lago di Dobbiaco/Toblacher See till Lago di Landro/Dürrensee. 8 km lätt sluttande uppförslöpning och sedan 8 km lätt sluttande nedförslöpning. Ett träningspass nästan i sommarvärme! Friday/Fredag:  Friday: 1 hour skating on the roller ski track for Marcus and 1 hours of weight training for me In the morning Marcus did 4 rounds on the roller ski rack with Marwe nr 6. wheels and I did a weight training session at home, with lots of focus on shoulders/arms and on my problem area, i.e. hips, leg and back. Fredag: 1 timmes skate på rullskidbanan för Marcus och 1 timmes styrketräning för mig På morgonen körde Marcus 4 rundor på rullskidbanan på Marwe 6:or. Jag körde istället styrketräning hemma med mycket fokus på axlar/armar och på mitt problemområde, dvs. höfter, ben och rygg.  Lago di Braies/Pragser Wildsee  Lago di Dobbiaco/Toblacher See The free afternoon where spent in the sun by two lakes, very nice! Den träningsfria eftermiddagen tillbringade vi i solen vid två sjöar, väldigt skönt! Saturday/Lördag:  We brought lunch with us up in the mountains   Saturday: training free day We had planned to do a hike this day, but both of us started to feel like we might get a cold, (had started to feel that on Friday), so we decided to listen to our bodies and relax instead. (That turned out to be a good idea, because on Sunday we both woke up feeling well.) We went up in the mountains with car and then visited the potato-festival in the neighbour village of Villabassa/Niederdorf. Lördag: Träningsfri dag Vi hade planerat att göra en vandring den här dagen, men vi båda började känna oss lite på gränsen till förkylda (hade börjat känna det på fredagen), så vi bestämde oss för att lyssna på våra kroppar och vila istället. (Det visade sig vara en bra idé, för på söndagen när vi vaknade kände vi oss båda friska.) Vi åkte upp i bergen med bil och besökte sedan potatisfestivalen i grannbyn Villabassa/Niederdorf. Sunday/Söndag:  The first pass: Cimabanche/Im Gemärk  The second pass: Passo Falzarego    Apart of the climb from Cortina to Passo Tre Croce  The third pass: Passo Tre Croce  A very welcomed lunch  Lago di Misurina  The last uphill to our home. thougher than it looks  Afterwards, probably the best moment of the day:) Sunday: 110 km, 3 mountain passes and 2 300 ascended meters by bike
Yesterday we did the toughest training session of the week, maybe the toughest training session ever for both of us: 110 km cycling, over three mountain passes and 2 300 ascended meters. We started early in the morning (1 322 m.a.s.l) and first crossed Passo Cimabanche/Im Gemärk, 1529 m.a.s.l. This is also the pass you cross in the Dobbiaco-Cortina ski competition. The we headed down to Cortina at 1 211 m.a.s.l. and from there we went up to Passo Falzarego at 2 105 m.a.s.l. This route Marcus had already taken once in 2017 by bike and I had done the last 10 km by roller ski, also in 2017. Therefore we knew a bit what was to come. Marcus had a good journey up to the pass, which we came to after around 3 hours. It also went quite well for me although I was a lot more affected than Marcus. From the pass we had a long downhill back to Cortina, which was so cold, and from there the real test started. From Cortina we were heading for Passo Tre Croce, a climb of appr. 600 meters and 8 km. This was extremely though, for both of us, but finally we crossed the pass. Here we also took the wrong way once and had to do 1,2 km extra with a climb of 12 %. Not so funny:( From Passo tre Croce we cycled for about 4 km more up to Agriturismo Malga Misurina at Lago di Misurina, for lunch. A very welcomed break, especially when we knew that then there were almost only a long downhill back to Dobbiaco. The last part of the training was 22 km, back to Santa Maria in Dobbiaco. That was a very easy part except for the last 1,5 km, which is uphill to our accommodation, quite heavy after having been out for over 6 hours. In summary this training session was a great experience, but extremely though. Now there will be some resting before focusing more on shorter training sessions and more intervals next week! Söndag: 110 km, 3 bergspass och 2 300 höjdmeter på cykel Igår körde vi veckans tuffaste träningspass, kanske det tuffaste träningspasset någonsin för oss båda: 110 km cykling, över 3 bergspass och 2 300 höjdmeter. Vi startade tidigt på morgonen (på 1 322 höjd) och passerade först bergspasset Passo Cimabanche/Im Gemärk, på 1 529 möh. Detta är också passet du passerar under vintern i skidloppet Dobbiaco-Cortina. Därefter fortsatte vi ner mot Cortina som ligger på 1 211 möh. och därifrån upp till Passo Falzarego på 2 105 möh. Denna sträcka hade Marcus redan gjort på cykel 2017 och jag hade gjort de sista cirka 10 km på rullskidor, också 2017. Därför visste vi lite vad som väntade oss. Marcus hade en bra resa upp till passet, som vi kom fram till efter omkring 3 timmar. Det gick också ganska bra för mig, även om jag var betydligt mer sliten än Marcus. Från passet var det en lång nedförsbacke tillbaka till Cortina, fruktansvärt kallt hade jag i fartvinden, och därefter började det riktiga testet. Från Cortina körde vi upp till Passo Tre Croce, en klättring på cirka 8 km och 600 höjdmeter. Det var väldigt tufft för oss båda, men till sist korsade vi passet. Här tog vi också fel väg och var tvungna att köra en extra sväng på 1,2 km med en stigning på 12 %. Inte så roligt:( Från Passo Tre Croce cyklade vi sedan cirka 4 km upp till Agriturismo Malga Misurina vid Lago di Misurina för lunch. En väldigt välkommen paus, speciellt när vi visste att det därefter är nästan bara en enda lång nedförsbacke tillbaka till Dobbiaco. Den sista delen av passet tillbaka till Santa Maria i Dobbiaco var på 22 km. Det var en mycket lätt del med undantag för de sista 1,5 km, som är en stigning på omkring 100 höjdmeter upp till vår bostad, ganska tungt efter att man ha varit ute i över 6 timmar. Sammanfattningsvis var detta träningspass en fin upplevelse, men extremt tufft. Nu kommer det att bli lite vila innan vi fokuserar mer på lite kortare träningspass och intervaller nästa vecka! The ones who follow us on Instagram have probably noticed that we post quite a lot of "morning-pictures" there. We really like mornings and especially to train in the morning. Those who cannot understand it maybe change their mind after this post:) Here we go! De som följer oss på Instagram har säkert märkt att vi lägger ut ganska mycket "morgon-bilder" där. Vi gillar verkligen morgnarna och i synnerhet att träna då. Dem som inte förstår hur vi kan gilla det kanske ändrar sin uppfattning efter detta inlägg:)                             On Thursday, one and a half week ago, we did our longest training session ever, 104,7 km. The reason to this training was just that I thought it would be fun to do a a training session of 100 km once. We started early in the morning, Marcus on rollerskis (resistance 3) and I on rollerblades. The conditions for rollerskiing is absolutely amazing at Åland, and appr. 98 km of the 104,7 km had great asphalt. Altogether, it was a nice day and none of us had any real dip, but the lunch in Eckerö after 67 km was welcomed:) It also felt quite good to start again after the lunch, and then it was also just to "ski" back home so that was nice mentally. Even though it was a quite windy day, we only had real strong headwind the last eight kilometers. The day after we had planned to have a training-free day, and we followed our plan although our bodies felt good.    Under torsdagen för en och en halv vecka sedan gjorde vi vårt längsta träningspass någonsin, 104,7 km. Anledningen till detta träningspass var egentligen bara att jag tyckte det skulle vara kul att göra ett träningspass på 100 km. Vi började tidigt på morgonen, Marcus på rullskidor (3:or) och jag på rollerblades. Förhållandena för rullskidåkning är helt fantastiska på Åland, och cirka 98 km av 104,7 km var näst intill perfekt asfalt. Det var en riktigt fin dag och ingen av oss hade någon riktig dipp, men lunchen i Eckerö efter 67 km var välkommen:) Det gick också ganska bra att börja igen efter lunchen, och då var det också bara att ta sig tillbaks hem så det var också lättare mentalt. Trots att det var en ganska blåsig dag hade vi bara riktigt stark motvind de sista åtta kilometrarna. Dagen efter hade vi planerat in en träningsfri dag, och vi följde vår plan även om våra kroppar kändes bra.  Lunch at Bodegan in Eckerö       Last uphill after around 98 km  Screenshot from Google Maps  Relaxing days:     Training archipelago style:  Taking the boat to the training...  ...running by the sea...  ...satisfied after the training...  ...and some strength training on the jetty in the afternoon Fishing your own food   Life is great!
 Åland - a great place for rollerskiing/rollerblading An update of my training status – if someone is interested to hear about that anymore;) Last time I wrote something about my back-/hip problems where in the beginning of March and then the post looked like this: ”Now the focus for me will be to have a lovely month of skiing in Dobbiaco, with a mix of long skiing sessions with shorter high intensity training on the FIS-track Saskia, (longing:)) and lots of strength training. And when we come back to Åland again I am just going to do everything I can to solve the back problem. This winter has been lovely in many ways and I am happy to have been able to go to races. But at the same time, it has been mentally extremely though. Even though I found is so nice to see how well it has been going for the other skiers around me (and of course I wish them all the best all the time), it is also, every time, mentally very though to be so much behind and knowing that my results are so bad. The problem for me is that I both love to practise and compete, but know I have realized that I have to put all my efforts at getting a great back again, so that I can start practise and competing at the level I want to be.” So when we came back to Åland in April I took away almost all training except for weight training. To that I added walkings with poles. And noticed that I got worse every day….. A feeling of both resignation and happiness went through me. Of course resignation because no matter what I did or not did I didn’t get any better, but at the same time I was happy because it showed that still training is good for me. I decided to go back to the first doctor, to whom I went two years ago and I came there with a strange feeling of both hope and resignation. He is very straightforward, not afraid of asking all the tough questions, like for example what if you are being told that you can never train hard anymore etc. He once more checked my body and realised that my iliopsoas were extremely tight. Since he has been working both in Sweden and Finland with lots of athletes he knows a lot of different doctors, physios etc and he gave me the contact information to a physio in Västerås, that he thought might be able to help me.  Rollerblading with Team Serneke, 75 k this day. Photo: Mia Kemppanen And to make a long story short, he absolutely could! He examined my body and found out that it was quite imbalanced and that many small muscles in my bottom and hips were very weak. After the examination, which also contained some treatments, he showed me some exercises and did some taping. He also told me that I could feel worse at first and that I may have to come back several times to him for treatments. The first thing I realised afterwards was that it was easier for me to sit for longer periods. I also wasn’t in as much pain after a couple of hours after the trainings that I was before. He also told me that it is not bad for me to train and he said that I could start running the next day after the treatment. Or as he pointed it: what’s the idea to wait😊 I wanted to take it a bit careful although he said that I could do whatever I want, since even though I have been training a lot the last 1,5 years, I could count maximum performances on one hand. The appointment took place May 7th and 6,5 weeks afterwards I reduced my personal best on 10 k with 40 seconds. It feels amazing that I could do this after just 6,5 weeks with harder training and just four running intervals. Probabaly all the other training has built up a good basic fitness, and with all the rollerblades training my legs have had to work a lot. Having been able to train harder and doing intervals has really been like getting part of my life back. It is hard to describe how much it means to me, but I just read my medical records that my doctor wrote for me and that explains it quite well: ”Anna’s biggest wish is to be able to practice endurance training to be able to go long distance-races”. So a you can see it is quite important for me:) So is everything just fine now? No, unfortunately not perfect. It was best the first couple of weeks after the treatment, and then it has become worse. Unfortunately, also classical rollerskiing is the form of training that causes the most trouble for me, which is not perfect if you want to become a better long distance cross country skiier. So now it is just to use common sense and not train too hard, and to book a new appointment in Västerås. Västerås also showed its best sides when we were there last time and therefore we gladly visit the city again. (In the next post I will show you some photos from the city.)  Love to be able to run again  Very happy after the 10 k Här kommer en uppdatering av min träningsstatus - om någon fortfarande är intresserad av att höra om den;) Senast jag skrev något om mina rygg-/höftproblem var i början av mars och då såg inlägget ut så här: ”Nu kommer jag att fokusera på att ha en härlig månad med skidåkning i Dobbiaco, med en blandning av långa skidpass och kortare intensive pass på FIS-spåret Saskia (längtar:)) och massor av styrketräning. Och när vi kommer tillbaka till Åland igen, kommer jag bara att göra allt jag kan för att lösa mina ryggproblem en gång för alla. Den här vintern har varit underbar på många sätt och jag är glad att jag har kunnat köra två tävlingar. Men samtidigt har det varit extremt tufft mentalt. Det har varit superkul att följa de andra skidåkarna och sett hur bra det har gått för dem (och naturligtvis önskar jag dem alltid det allra bästa:), men varje gång har det också varit mentalt väldigt tungt att vara så mycket bakom och veta att mina resultat är så dåliga”. Så när vi kom tillbaka till Åland i april tog bort nästan all träning, bortsett från styrketräning. Istället lade jag till promenader med stavar. Och märkte att jag blev värre och värre varje dag som gick En känsla av såväl uppgivenhet som glädje gick genom mig. Självklart uppgivenhet för att jag inte blev bättre, oavsett vad jag gjorde eller inte, men samtidigt var jag glad eftersom det visade att träning ändå är bra för mig. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till den första läkaren jag gick till för två år sedan och jag kom dit med en konstig känsla av både hopp och uppgivenhet. Han är väldigt rak och har inga problem med att ställa tuffa frågor, till exempel undrade han vad jag skulle säga om jag aldrig kan träna hårt igen etc. Han undersökte mig och insåg att mina höftböjare var extremt tighta. Eftersom han har jobbat både i Sverige och Finland med massor av idrottare, känner han till många olika läkare, fysioterapeuter mm och han gav mig kontaktuppgifterna till en fysioterapeut i Västerås, som han trodde att kanske skulle kunna hjälpa mig.  New favourites - so much fun, even though they are very slow:)  Great with lots of bicycle paths Och för att göra en lång historia kort, det kunde han absolut! Han undersökte min kropp och upptäckte att den var ganska obalanserad och att många små muskler i min rumpa och mina höfter var väldigt svaga. Efter undersökningen, som också innehöll behandling, visade han mig några övningar och tejpade mig. Han berättade också för mig att jag kunde känna mig sämre till en början och att jag kanske måste komma tillbaka flera gånger till honom för behandlingar. Det första jag insåg efteråt var att det var lättare för mig att sitta i längre perioder. Jag hade heller inte lika ont ett par timmar efter träningen som jag hade förut. Han berättade också träningen inte skadar mig och han sa att jag kunde börja springa redan nästa dag efter behandlingen. Eller som han uttryckte det: det är väl ingen idé att vänta😊 Jag ville ta det lite försiktigt även om han sa att jag kunde träna vad jag ville, eftersom även om jag har tränat mycket de senaste 1,5 åren, kan jag räkna maxprestationer på en hand. Undersökningen ägde rum den 7 maj och 6,5 veckor efteråt sänkte jag mitt personliga rekord på 10 km med 40 sekunder. Det känns fantastiskt att jag kunde göra detta efter bara 6,5 veckor med hårdare träning och efter bara fyra löpintervaller. Antagligen har all den andra träningen byggt upp en bra grundkondition, och mina ben har fått jobba hårt med all rollerbladesträning. Att ha kunnat träna hårdare och även göra olika intervallpass har verkligen varit som att få en del av livet tillbaka. Det är svårt att beskriva hur mycket det betyder för mig, men jag läste just min patientjournal och utlåtandet förklarar det ganska bra: ”Annas största önskan är att kunna utöva uthållighetsträning för att köra olika långlopp”. Så som ni ser är det ganska viktigt för mig:) Så är allt bara bra nu? Nej, tyvärr inte riktigt. Det var bäst de första veckorna efter behandlingen, och efter det har det blivit sämre. Tyvärr är också klassisk rullskidåkning det sämsta för mig, vilket ju inte är det bästa om man vill bli en bättre långloppsåkare. Så nu är det bara att använda sunt förnuft och inte träna för hårt, och förstås boka en ny tid i Västerås. En stad som dessutom verkligen visade sina bästa sidor när vi var där förra gången och därför gärna besöker igen. (Tänkte lägga upp lite bilder därifrån i nästa inlägg.)  Nice running by the sea  Walking with poles  All these lovely morning trainings  A thing I have mentioned here on the blog earlier is the difference of the use of helmet by people in Central Europe and people here in the Nordic Countries. If you follow different skiers on instagram you almost never see any skier from the Nordic Countries not using a helmet, but it is very common to see that in Central Europe. If that would have been the fact today, this day could have had a devastating end. As a part of hour long distance A1 training today we did an appr. 1,2 km long up/downhill with a climb of 75 meters, and it was on the last part of that hill the accident happen. At appr. 42 km/h Marcus fell straight forward, when the skis suddenly locked. Consider the fall he was very lucky and just got lots of scratches and wounds, but when we got home he realized that the helmet had a dent and was cracked right trough. Shouldn't he had worn a helmet, he could actually have died. The purpose of this post is absolutely not to scare anyone, but just to remind everyone how important it is to wear a helmet! Except from this we had a nice training together with good friends and with a nice stop for coffee.   En sak som vi har nämnt här på bloggen tidigare är skillnaden i användning av hjälm av rullskidåkare i Centraleuropa och här i Norden. Om du följer olika skidåkare på instagram ser du nästan aldrig någon skidåkare från Norden som inte använder hjälm, men det är mycket vanligt att se det i Centraleuropa. Om det skulle ha varit fallet idag, hade den här dagen kunnat haft ett förödande slut. Som en del av ett A1 pass åkte vi en omkring 1,2 km lång uppförs-/nedförsbacke med en stigning på 75 meter, och det var i slutet av den backen som olyckan inträffade. I cirka 42 km/h föll Marcus rakt fram när hjulen plötsligt låste sig. Med tanke på fallet hade han riktigt tur och fick endast repor och sår, men när vi kom hem såg han att hjälmen hade både en buckla och var sprucken rakt igenom. Skulle han inte ha haft hjälm, kunde han faktiskt ha dött. Syftet med det här inlägget är verkligen inte att skrämma någon, utan bara att påminna om hur viktigt det är att bära hjälm! Bortsett från detta hade vi en fint pass tillsammans med trevliga vänner och en skön fikapaus.     Yesterday I was out just having fun on skis. Last week we got a new pair of skate rollerskis that I had just tested outside the door, but yesterday I had some time and decided to try them a bit more. It is a pair of Marwe skis with resistant 7, which means that they are slow. If you compare them to winter conditions it is like skiing on wet snow or in snowfall. As I have been rollerblading a lot the last month and a half, I am quite used to the technique, but still there are differences between rollerskis and rollerblades. The skis are really great and stable, but still they are not as stable as rollerblades, and you feel that your ankles and hips have to work harder. Instead the skis are not as sensitive to vibrations, which is very nice, and since they are slow the downhills feels great too:) The last 45 minutes of the training I put on my classic rollerskis and practise curve technique and fast stops. We have a paved short rollerski track of just 200-300 meters perfect for practising these things. No people and no cars:) Things like these are great to practise every now and then, but unfortunately, at least I, don’t take the time to do that very often. /Anna   Igår kväll var jag ute och hade lite skoj på rullskidorna. Förra veckan fick vi ett par skate rullskidor på posten som jag endast testat lite kort utanför dörren, men igår hade jag lite tid och bestämde mig för att prova dem lite mer. Det är ett par Marwe med motstånd 7, vilket betyder att de är tröga. Jämför man med vinterförhållanden är det som att åka på våt snö eller i snöfall.
Jag har åkt mycket rollerblades den senaste 1,5 månaden och är därför ganska van vid tekniken, men det är fortfarande skillnader mellan rullskridskor och rollerblades. Skidorna är riktigt bra och stabila, men såklart inte lika stabila som rollerblades så du märker att vrister och höfter får jobba hårt. Istället är de inte lika vibrationskänsliga, vilket är väldigt behagligt, och eftersom de går trögt känns nedförsbackarna också bra:) De sista 45 minuterna av träningen tog jag min klassiska rullskidor och tränade kurvteknik och att stanna snabbt. Vi har en asfalterat rullskidbana på runt 200-300 meter som passar perfekt för träning av detta. Inga människor och inga bilar:) Saker som dessa är väldigt bra att träna då och då, men tyvärr tar, åtminstone inte jag, mig tiden tid att göra det så ofta. /Anna  We were five skiers from Åland who participated in the event Photo: Mia Kemppanen Ål in – with Team Serneke On Wednesday a real fun event was organized at Åland. Team Serneke (a Swedish long distance ski race team) has been having a training camp in Roslagen before the competition Rullskidgalejet (another post about the competition will follow), which took place yesterday, and as a part of their camp they chose to have a part of a long distance training at Åland (40 km from Eckerö to Mariehamn). The training session was open to the public, which meant that it was just to join! In order to get a great training session we were four people, who went from Jomala to Eckerö and then to Mariehamn, 75 km. Marcus with type 2 wheels and I with rollerblades. It was a really fun training which we both think went well and was quite easy. It was a bit extra fun to be skiing with Anders Høst, who has been number 3 at Vasaloppet. It was nice to study the technique and for me who had rollerblades it was nice that their female skier Julia Angelsiöö was skating. A very nice team and it was great that we were two girls and interesting to hear some thoughts from her . The team was very impressed with the asphalt here and the great conditions that we have for roller skating. This is also something that we of course enjoy a lot. Åland has many nice roads and soon there will be pedestrian and cycle paths across Åland, about 65 kilometres! The session ended with a question time and a presentation of the team which for the next season focus on younger skiers. Team Serneke will consist of Bob Impola (second place this year at Vasaloppet), Anders Høst, Ludwig Tärning, Pontus Nordström, Julia Angelsiöö plus another girl. A very interesting end to a very fun day!  Quite a few skiers ready to go! Photo: Mia Kemppanen  Great asphalt at the pedestrian and cycle paths Photo: Mia Kemppanen  Photo: Mia Kemppanen  Photo: Mia Kemppanen  Photo: Mia Kemppanen  Photo: Mia Kemppanen  Photo: Mia Kemppanen Ål in – Åland t/r m. Team Serneke I onsdags anordnades ett riktigt kul arrangemang på Åland. Team Serneke (svenskt långloppsteam) har legat på träningsläger i Roslagen inför tävlingen Rullskidgalejet som gick av stapeln igår (mer om den tävlingen kommer i ett annat inlägg), och som en del av deras läger valde de att genomföra en del av ett långpass på Åland (40 km från Eckerö till Mariehamn). Träningspasset var öppet för allmänheten vilket betydde att det var bara att hänga på. För att vi också skulle få till ett riktigt långpass var vi fyra stycken som åkte från Jomala ut till Eckerö och därefter in till Mariehamn, ett pass på 75 km. Marcus på 2:or och jag på rollerblades. Det var ett riktigt kul pass som vi båda tyckte kändes både lätt och bra, och lite extra kul var det att få åka tillsammans med Vasaloppstrean Anders Høst. Kul att kunna studera lite teknik och för mig som åkte rollerblades var det lite kul att deras kvinnliga åkare Julia Angelsiöö körde skate. Ett väldigt trevligt gäng och lite extra kul att vi var två tjejer och att man hann prata lite med varandra. Teamet var väldigt imponerade av asfalten och möjligheten till rullskidåkning här, och det är verkligen något vi är glada över. Här finns mycket fina vägar och snart kommer det att finnas gång- och cykelväg tvärs över hela Åland, en sträcka på cirka 6,5 mil! Träningspasset avslutades med tillfälle att ställa frågor och en presentation av teamet som satsar långsiktigt och på yngre åkare. Team Serneke kommer inför nästa säsong att bestå av Bob Impola (årets tvåa i Vasaloppet), Anders Høst, Ludwig Tärning, Pontus Nordström, Julia Angelsiöö plus en tjej till. En mycket intressant avslutning på en väldigt skoj dag!  Photo: Mia Kemppanen  Photo: Mia Kemppanen  The finish:) Photo: Mia Kemppanen  Team Serneke |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
Oktober 2018
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde