 Monday morning Today is Monday morning and for most people a new working week has just started. I think you really have achieved something cool and very important i life, when you really like Monday mornings and Sunday evening as much as Friday mornings and Friday afternoons. (But isn't that really how it should be) We both really looking forward to the weekends, but every weekend we really looking forward to the new upcoming week too. Isn't that really perfect when you realize that both part of your life, the private and the working part, really are so nice. I have always dreamt of a life like this, but to have this enormous freedom that we have now, I didn't really that was possible. A couple of weeks ago, when we were planning a gathering, my godfather said something like: "but it really doesn't matter for you either when we take it, since your retired too". The meaning with this statement is of course that as long as we know something beforehand we can almost do anything at any given time. I have really thought a lot about that, because sometimes it really feels that we have the freedom of being retired, but the joy of having a job that we really like and the possibility to earn the money that we want. Isn't that the perfect mix! /Anna  Training on a Thursday morning Idag är det måndag morgon och för de flesta har en ny arbetsvecka precis börjat. Jag tycker att vi verkligen har uppnått något häftigt och väldigt viktigt i livet, när vi verkligen ser framemot måndag morgon och söndag kväll lika mycket som fredagsmorgonen och fredagseftermiddagen. (Men det är väl egentligen självklart att det borde vara så) Vi ser verkligen båda fram emot helgerna, men varje helg ser vi verkligen fram emot den nya veckan också. Är det inte ganska så perfekt när du inser att båda delar av ditt liv, den privata såväl som den professionella, verkligen båda är riktigt bra.
Jag har alltid drömt om att ha det liv jag har nu, men att ha den här enorma friheten som vi har nu trodde jag nog inte riktigt att var möjlig. För några veckor sedan, när vi planerade en träff, sa min gudfar något i stil med: "men det spelar ju ingen roll för er heller när vi tar det, eftersom ni ju är pensionärer". Meningen med påståendet var ju givetvis att så länge vi vet om någonting lite på förhand kan vi nästan göra vad som helst vid vilken tidpunkt sm helst. Jag har verkligen tänkt mycket på det han sa, för ibland känns det verkligen som att vi har friheten som en pensionär, men glädjen att ha ett jobb vi gillar och möjligheten att tjäna de pengar vi vill. Är inte det den perfekta blandningen! /Anna
0 Kommentarer
 A bit different to take the ferry to the race  Ready for the start Saturday, two weeks ago, I ran BrändöÖluffen in the Åland archipelago. As an adult you can choose between 10 km and half marathon. I chose to run the half marathon, which at the same time was the Åland championship. I started training for the race after we got home from Italy. So I have had about 60-70 km of running per week, mixed with some roller skiing, so that I wouldn't get hurt. My goal was 1.30, i.e. a pace of 4.15 min/km. I didn't know so much more about the track, than it is relatively hilly and beautiful. I had planned to start at a pace of 4.15 min/km and not harder than 4.10. But the race started a bit fast because I was hanging on to the winner Jerry Danielsson at the start who also had the goal of running at 1.30. But at the first two kilometers the pace was 4 min/km. Then I ran alone for about 8 km before the track turned towards a place called Åva. There I ran behind the person who was number two in the race. He ran at an extremely uneven pace, which certainly was not an advantage for me, but I got to rest a bit behind him in the wind. When the track turned in the village of Åva I felt that the pace was a bit too slow so I passed him and increased the speed. Here I had the best feeling in the race, from about 13,5 km to 16 km. I also caught up on the leader Jerry, but then after 16-17 km the legs started to get tired, while the person who had been number four in the race was getting closer. He passed me with 1 km left and I crossed the finish line at 1.31.28 after the last part had been really though. Still an ÅM bronze and third place in the race, which I am satisfied with considering that it was my half marathon debut. The track Beautiful track, but more hilly than you think. At the website it was written that it is a track for personal records, but it might be a bit two tough for team for that. The track is really nice with its location in the Åland archipelago, and passing embankments and bridges. However, it is a pity that they do not promote the race better on Åland, because then it would certainly attract more runners. According to the GPS, the race was 21350 meters long, which is longer than a half marathon. The race was nice and really worth running.     Förra lördagen löpte jag BrändÖluffen ute i den åländska skärgården. Som vuxen kan man välja mellan 10 km och halvmaraton. Jag valde att springa halvmaraton, som samtidigt var åländska mästerskapen. Jag började träna inför loppet efter att vi kom hem från Italien. Så det blev cirka 60-70 km löpning per vecka, blandat med lite rullskidor, så man inte skulle få någon överbelastningsskada. Målet var att försöka springa under 1,30 h, d.v.s. i 4,15 min/km tempo. Jag visste inte så mycket om banan, mer än den är relativt kuperad och att den skulle vara vacker. Jag hade planerat att öppna loppet i 4,15 min/km tempo och som hårdast 4,10. Men loppet startade lite fort eftersom jag hängde på vinnaren Jerry Danielsson i starten som också hade som mål att springa på 1,30. Men de två första kilometrarna gick i 4 min/km tempo. Sedan sprang jag ensam i cirka 8 km innan man vänder mot ett ställe som heter Åva. Där låg jag i motvinden i rygg på han som låg tvåa i loppet. Han sprang mycket ryckigt, vilket säkert var till nackdel för mig, samtidigt som jag fick vila lite i ryggen på honom. När vi kom till vändningen i Åva by så märkte jag att det gick lite för långsamt så jag sprang om honom och ökade faren. Här hade jag min bästa känsla i loppet, från cirka 13,5 km till 16 km. Jag tog också in på ledaren Jerry, men sedan efter 16-17 km började benen ta slut, samtidigt som han som legat fyra i loppet hade börjat få upp farten. Han passerade mig med 1 km kvar och jag tog mig i mål på 1,31,28 efter att sista delen varit riktigt tung. Blev ändå ett ÅM-brons och tredje plats i loppet, vilket får vara godkänt med tanke på att det var min halvmaraton debut. Banan Vacker bana, men mer kuperad än man tror. Det stod på hemsidan att det var en bana för personliga rekord, men den kanske var i tuffaste laget för det. Banan är riktigt fin med sitt läge i den åländska skärgården, och går t.ex. över vägbankar och broar. Det är dock synd att de inte marknadsför loppet mer på fasta Åland, för då skulle det säkert kunna locka fler löpare. Enligt GPS:en var loppet 21350 meter långt, vilket är längre än ett halvmaraton. Loppet var fint och är verkligen värt att löpa.  Very nice prizes  Taking the ferry back home  Early morning Last weekend we were at Kumlinge in the Aland Island's archipelago at Marcus's parents' cottage. The reason for our trip was that Marcus competed in BrändÖluffen, ÅM halfmarathon at the neighbouring island of Brändö on Saturday. (More about that in another post). Like the headline states, the weather was really nice and we had 3,5 really nice days. Some resting in the sun, some fishing (54 perch altogether), some training, some sauna and the race and the visit to Brändö. Once again I feel so thankful for this job that allows us to spend some days at another place, without it affecting our job. Förra helgen var vi på Kumlinge i Ålands skärgård hos Marcus föräldrar i deras stuga. Anledningen till vår lilla tripp var att Marcus var med i BrändÖluffen, ÅM halvmaraton på Brändö på lördagen. (Mer om det i ett annat inlägg). Som rubriken antyder var vädret fantastiskt och vi hade 3,5 riktigt fina dagar. Lite avkoppling i solen, lite fiske (54 abborrar drog vi upp), lite träning, lite bastubad samt tävlingen och resan till Brändö. Återigen känner jag mig så tacksam för att vi har det jobb vi har som gör att vi kan spendera några dagar på ett annat ställe, utan att det påverkar vårt jobb.       I (Anna) was running some intervals before the race at Brändö. Very nice setting:)  Third place in ÅM Halfmarathon   The days are passing by quite fast and are filled with the normal things, training, work and seeing some friends and family in between. Since it hasn't happened so much since last time, I just post some pictures from the views from some of our training. Dagarna springer iväg rätt fort och är fyllda med det som är normalt för oss, träning, arbete och däremellan träffa lite vänner och familj. Eftersom det inte har hänt så mycket sedan förra gången jag skrev lägger jag bara upp ett par bilder från några av våra träningspass. These are some of the reasons why we love training outdoors           Västerås May 2018 This day, one year ago, I experienced a day that really became to mean so much for me. Last year May 7th we were in Västerås, meeting a physioterapist and finally got help with my back/hip problems. Hadn't been able to train normally for two years, and having much trouble sitting long periods, it was such a blessing to realize that after this meeting suddenly everything started to feel a lot better. This year has been so much better than the previous two years. Probably I will never get totally rid of my problems, but finally being able to do one of the things that means the most to me, to train, is absolutely enough. /Anna  A happy Anna up in the mountains Exakt den här dagen för ett år sedan upplevde jag en dag som verkligen kom att betyda så mycket för mig. Det var den sjunde i maj i fjol som vi var Västerås för att träffa en fysioterapeut och jag äntligen fick hjälp med mina rygg-/höftproblem. Efter att inte ha kunnat träna normalt på två år och haft mycket problem med att sitta längre perioder, var det verkligen helt otroligt att märka att jag efter detta möte började känna mig mycket bättre. Detta år har jag mått så mycket bättre än de två senaste åren. Förmodligen kommer jag aldrig att bli helt bra, men att äntligen kunna göra en av de saker som betyder mest för mig, att träna, är absolut tillräckligt. /Anna
 The last couple of weeks have been quite full with lots of things to do, but now I hope that I will have some time again to be a bit more active with the blog. We have had such an amazing weather from the middle of April until now, so almost all our spare time has been spent outside. Except from lots of work, we have fixed stuff that has to been fixed when you have been away for quite some time, enjoying the weather and done lots of running and some rollerskiing. Marcus is training for ÅM in half marathon in the middle of May so he has been focusing a lot on the running following a program, whereas I have also run a lot but not with the same strict focus. To not get hurt, we have also done some rollerskiing and strength training. De senaste veckorna har vi haft ganska fullt upp, men nu hoppas jag att jag kommer att ha lite mer tid att vara lite mer aktiv på bloggen. Vi har haft ett helt fantastiskt väder från mitten av april fram till nu, så nästan hela vår lediga tid har vi tillbringat ute. Bortsett från mycket arbete, har vi fixat en del saker som måste fixas när man varit borta ett tag, njutit av vädret samt kört mycket löpning och lite rullskidor. Marcus tränar för ÅM i halvmaraton som går i mitten av maj, så han har fokuserat mycket på löpningen och föjljer ett program, medan jag också har sprungit mycket men inte med samma strikta fokus. För att inte bli skadade har vi också kört lite rullskidor och styrketräning.  Dinners outside on the terrace almost everyday from middle of April until now  Lots of beautiful running    Rollerskiing in sometimes almost summer temperatures       Here comes some signs of life:) The blog has been very low prioritized the last couple of weeks, and unfortunately, I think it maybe will continue to be like that for a while. Our last two weeks in Toblach were amazing. After we came back from Engadin it came some snow so we really got a beautiful winter wonderland. Then of course it was so warm in the days that on the south part of the valley it melted quite fast. Still there were lots of tracks open, and it is amazing when you can ski in almost perfect conditions in the mornings and be outside in the sun in bikini in the afternoons. Spring time at its best:) The last weeks also consisted of lots of work and some packing of course, therefore the lack of updates. Now when we're back at Åland we also have a lot to do. Lots of work, fixing with the kitchen that was renovated when we were away, doing all the unpacking, fixing a bit in the garden and so on, and that it was the blog won't be priority number 1 for a while. So when there is a bit more time, hopefully as soon as possible, I will continue posting. So long!  Beautiful morning in winter wonderland   Lago di Dobbiaco/Toblacher See Här kommer några livstecken från oss:) Bloggen har varit mycket lågt prioriterad de senaste veckorna, och tyvärr tror jag att det kanske kommer att fortsätta att vara så ett tag. Våra sista två veckor i Toblach var fantastiska. När vi kom tillbaka från Engadin kom det en del snö så vi fick verkligen ett otroligt vinterlandskap. Det var dock så varmt på dagarna att snön i den södra delen av dalen smälte ganska snabbt. Fortfarande fanns det många spår öppna, och det är fantastiskt när du kan åka skidor i nästan perfekta förhållanden på morgonen och vara ute i solen i bikini på eftermiddagen. Våren när den är som bäst:) De sista veckorna bestod också av mycket arbete och självklart en del packning, därför bristen på uppdateringar. Nu när vi är tillbaka på Åland har vi också mycket att göra. Mycket jobb, fixande med köket som renoverades när vi var borta, allt som ska packas upp, lite fixande i trädgården och så vidare, och därför kommer nog bloggen inte att vara prio 1 ett tag framöver. Så när det finns lite mer tid, förhoppningsvis så snart som möjligt, kommer jag att fortsätta skriva inlägg. Hej så länge!  Towards Cortina  Lago di Anterselva/Antholzer See  Lago di Anterselva/Antholzer See  Not hard to know what part of the valley that is the south and what part that is the north:)  March 23th, in the shadow   Engadin Skimarathon: 42 km skate Conditions: partly cloudy to cloudy, around -2 degrees in the start and some plus degrees at the finish Glide wax: HF base wax HWK -10 to +10, Powder HWK -4 to +15 warm Last Sunday we participated in Engadin Skimarathon, a 42 km race in free technique in the Engadin Valley in Switzerland. Anna: I started in Hauptklasse A, after Elite A Women, Elite Men, Elite A Men, Elite B Men, Elite C Men. The start for the participants in Hauptklasse A is like in Marcialonga, you're standing in starting blocks and then run to the start when it's your time (22 minutes after the women Elite). The time starts running when you cross the starting line. I had a position in front of my group and the start went very smooth for me. Before the race I was a bit worried about my legs. They had felt quite heavy the days before and I was afraid that they still would feel tired on race day. Unfortunately my concerns were true. I had trained a bit too hard the week before, felt that on Thursday before, and unfortunately my legs hadn't recovered completely until the race. The first 12 kilometers of the race are flat because they are mostly at two lakes. These kilometers were just to push on V2 Alternate as much as you had, without getting too much lactic acid, since the race takes place at a high altitude and it was just in the beginning. Since these kilometers were flat, it was a great tailwind and the tracks were hard and sometimes icy, they went very fast. From 12 to 15 km the track is still quite flat, but these kilometers end with a steep uphill. Here the first standstill occured. I pushed hard until the standstill because I knew that then I had time to rest. Unfortunately, I had to wait here for six minutes (had to check the clock, because I thought it was interested to see how much time that went to waste), which felt a bit dull. After the uphill a fast downhill to St Moritz waited and then the track gets a lot narrower, a lot more winding and quite hilly until Pontresina (21,5 km). This part should have been a good part for me I think, but since my legs didn't feel that fresh I found this part quite tough. At this part the track also changed character for me, from being hard and almost icy at some places to quite soft and sugary. It didn't affect the glide that much, but made it a bit heavier. From just before Pontresina and to 5 km before the finish the track goes slightly down and it was a lot of pushing on V2 Alternate. The race ends with 5 hilly kilometers. The last 12-15 km went quite well for me and my legs felt better. I felt that I was stronger than many skiers around me and took lots of positions in the last uphills and downhills. I think that the reason for why I very often take positions in the end of the races are that I am quite well trained and used to go long races, but in the start of the races the persons who are better at skis has a huge advantage over me. The last kilometer starts with a sharp curve, and then a downhill before a sharp curve leads to the finish. The finish is not that long, but it was quite heavy since there was a strong headwind. To sum this race up, I am neither satisfied nor completely dissatisfied. I feel that I am too far behind, in terms of both time and positions, but on the other hand I don't feel that I could have it done so much better. Of course there are maybe some parts that I could have pushed harder, but then on the other hand I should maybe have got some much lactic acid that it could have affected me a lot during the rest of the race. Two other things worth mentioning: The service at the service stations were very good, but since there are so many skiers it is still a bit difficult to get liquid without stopping. Still I felt that it went smoother than in Marcialonga as well as in Vasaloppet. I was very satisfied with my skis, which I have been all the skating races. Förra söndagen (10.3) deltog vi i Engadin Skimarathon, ett skatelopp på 42 km i Engadindalen i Schweiz. Anna: Jag startade i Hauptklasse A, efter Elite A Women, Elite Men, Elite A Men, Elite B Men, Elite C Men. Starten för deltagarna i Hauptklasse A är som i Marcialonga, du står i startfållor och springer sedan till startrakan när det är din tur (i det här fallet 22 minuter efter eliten). Tiden börjar när du passerar startlinjen. Jag stod nästan längst fram i min grupp och starten gick väldigt smidigt för mig. Före loppet var jag lite orolig för mina ben. De hade känts ganska tunga dagarna före och jag var rädd att de fortfarande skulle kännas tunga på tävlingen. Tyvärr var mina farhågor sanna. Jag hade tränat lite för hårt veckan innan, kände det på torsdagen innan, och tyvärr hann inte benen piggna till helt till loppet. De första 12 kilometerna av banan är platta eftersom de mestadels går över två sjöar. Under dessa kilometer var det bara att trycka på fyrans växel så mycket man kunde utan att dra på sig för mycket mjölksyra, eftersom tävlingen äger rum på hög höjd och det fortfarande var mycket kvar av loppet. Eftersom dessa kilometrar var väldigt platta, det var hård medvind och spåren var hårda och ibland rätt isiga, gick de väldigt snabbt. Från 12 till 15 km är banan fortfarande ganska platt, men dessa kilometer slutar med en brant uppförsbacke. Här uppstod det första stoppet. Jag tryckte på rätt hårt innan backen eftersom jag visste att där väntade en ofrivillig vila. Tyvärr var jag tvungen att stå här och köa i sex minuter (kollade klockan, för jag tyckte det var intressant att se hur mycket tid jag tappade), vilket kändes lite tråkigt. Efter uppförsbacken väntade en snabb nerförsbacke till St Moritz och sedan blir banan mycket smalare, mycket mer slingrig och ganska kuperad fram till Pontresina (21,5 km). Den här delen borde ha passat mig rätt bra tror jag, men eftersom mina ben inte kändes riktigt pigga uppfattade jag den här delen som ganska jobbig. Här ändrade också föret karaktär, från att vara hård och isig på vissa ställen till att bli ganska mjuk och sockrig. Det påverkade inte glidet så mycket, men gjorde det lite tyngre. Från strax innan Pontresina och till 5 km före mål går banan lätt utför och då handlade det mycket om att trycka på på fyrans växel. Loppet slutar med 5 lite kuperade kilometer. De sista 12-15 km gick ganska bra för mig och mina ben kändes bättre. Jag kände att jag var starkare än många åkare runt mig och tog många platser i de sista upp- och nerförsbackarna. Jag tror att anledningen till varför jag ofta tar platser i slutet av tävlingarna är att jag är ganska vältränad och van att köra långa lopp, men i början av loppen har de personer som är bättre och vanare att stå på skidor en stor fördel över mig. Den sista kilometern börjar med en skarp kurva, därefter väntar en nerförsbacke innan en sista skarp skarp leder till mårakan. Upploppsrakan är inte så lång, men den var rätt tung eftersom det var stark motvind. För att summera detta lopp är jag varken nöjd eller helt missnöjd. Jag känner att ligger för långt bakom, både när det gäller tid och plats, men å andra sidan känner jag inte att jag kunde ha gjort det så mycket bättre den här gången. Självklart finns det kanske några delar som jag kunde ha tryckt på hårdare, men då kanske jag å andra sidan hade dragit på mig för mycket mjölksyra som kunde ha påverkat mig för mycket under resten av loppet. Två andra saker värda att nämna: Vätskelangningen var mycket bra, men eftersom det är så många åkare är det fortfarande lite svårt att lyckas få vätska utan att stanna. Dock gick det ändå smidigare än i både Marcialonga och i Vasaloppet. Jag var väldigt nöjd med mina skidor, som jag har varit under alla årets skatelopp. Pictures from the day before the race:  The starting area in the background  Lots of skiing at lakes  Anna in front of one of the uphills  One of the downhills (and Lukas Bauer testing skis:)   The casino in St Moritz  The track passes by the casino directly by the road  The last downhill  The last downhill, a sharp curve and the finish Marcus: We were at the start in Maloja about 2 hours before after a short train- and bus ride. You have to take the bus to the start if you don’t live in Maloja. I started in Elite A, the third group. The two groups before Elite A was the Visma-skiers and world cup leader and a group with the "real" elite skiers. I put my skis in the 5th row quite far to the right (if I do the race again I will stay on the left, I think it is better). It was very messy at the start because they were no tracks, as it has been in the skating races here in South Tyrol. However, the start still ran smoothly. Throughout the race, the skiers respected each other and there was less stress about positions than in other races. The first 15 kilometers at the lakes and the flat parts went okay, it was relatively icy and difficult to get any grip. Maybe I should have started the race a bit harder, it maybe went a little too controlled. The rest of the race also went fast, very fast. The kilometers just flew by. I felt that everything was going smooth and the last 10 km I pushed a little extra and managed to take about 30 positions. I finished 504 among the men, at 1 hour and 42 minutes, with an average speed of 25 km/h. Looking back at the race I think that I maybe could have started a little bit harder, I felt like I had a little too much power left in the end and I had the power to push in the last uphills. I mostly lost positions in the downhills. I think that I had become a little bit of a chicken after I fell 3 times in the race the week before and at the same time broke the binding. Still, I had an avarage heart rate of 184 beats/min. My maximum heartrate is 197 beats/min. I can be happy with the time, but I feel that I should have started a bit harder and pushed harder for a longer time. I maybe was a bit afraid of the height. Things to have in mind: Practice on downhills Start a bit harder next time Start at the left side Practice V2 Alternate There are both uphills and some downhills (where you can rest) Marcus: Vi var på plats i Maloja cirka 2 timmar innan start efter en kort tågresa och en bussresa. Man måste ta buss till starten om man inte bor i Maloja. Jag startade i Elitled A. Det fanns, kan man säga, två led framför, ett Visma och världscupsled och ett led med de "riktiga" elitåkarna. Jag lade ut skidorna och kom i 5:e raden ganska långt till höger (om jag åker igen ska jag hålla mig till vänster, tror det är bättre). Det var väldigt trångt på startrakan för de var inga uppdragna spår, som i loppen i Sydtyrolen i skate. Däremot var inte startrakan några problem, utan det löpte på smidigt. Under hela loppet kan man säga att alla hade bra respekt för varandra och det var mindre hets om placeringar än i andra lopp. De 15 första kilometrarna på sjöarna och de platta delarna löpte på ok, jag tyckte de var relativt isigt och svårt att få fast skidorna. Jag borde kanske i efterhand öppnat lite hårdare. Blev lite väl kontrollerat. Resten av loppet löpte också på snabbt, mycket snabbt. Kilometrarna bara flög förbi. Jag kände att allt löpte på och de sista 10 km ryckte jag på lite extra och lyckades ta cirka 30 placeringar. Jag kom i mål på 504:e plats bland herrarna och åkte på 1 timme och 42 minuter, med en medelhastighet på 25 km/h. I efterhand tycker jag kanske att jag kunde ha öppnat lite hårde, kändes som jag hade lite för mycket kraft kvar i slutet och jag hade bra tryck i de sista backarna. Jag tappade framförallt placeringar utför. Jag kände själv att jag kanske hade blivit lite feg efter att jag körde omkull 3 ggr i tävlingen veckan innan och samtidigt kört sönder bindningen. Ändå hade jag en medelpuls på 184 lag/min. Min maxpuls är 197 slag/min. Tiden kan jag vara nöjd med, men känner att jag borde kanske ha öppnat lite hårdare och gott hårdare under längre tid. Lite rädd för höjden kanske. Saker att tänka på: Träna på utförsbackar Öppna lite hårdare nästa gång Starta gärna till vänster Träna på fyrans växel Det finns både lite uppförsbackar och en del nedförsbackar (där man kan vila) Picture from race day  The start  Many skiers at the starting area  Anna approaching the finish line  The finish area  Nice medals:)  After our race in Val Ridanna/Ridnauntal two weekends ago, we drove past the cute village of Vipiteno/Sterzing. The village is situated only a couple of kilometers from the Austrian border and has around 8 000 inhabitants. It has a very picturesque old town and is very nice situated just below the mountains. Efter vår tävling i Val Ridanna/Ridnauntal vek vi in in i den söta byn Vipiteno/Sterzing. Byn ligger bara några kilometer från den österrikiska gränsen och har cirka 8 000 invånare. Den har en mycket pittoresk gammal stadsdel och är mycket vackert belägen vid foten av bergen.     A beautiful morning in Val Ridanna/Ridnauntal Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf: 25 km skate Weather conditions: around zero in the start (9.30) and some degrees in the end. Wax: Since the whole track is in the sun and since the days here have been extremely warm, around 10 degrees Celsius, we were a bit worried about how the track would be. A guy in the sport shop here in the village who has helped as a lot during the winter, had done the race before and knew the conditions, and recommended using a riller, X-mas tree over the whole ski and 1 mm linear on the rear part. It turned out to be a good decision since both of us were satisfied with our skies. Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf: 25 km skate Väderförhållanden: Runt noll vid starten (9.30) och några plusgrader mot slutet. Valla: Eftersom hela banan ligger i solen och eftersom dagarna här har varit extremt varma, vi har haft omkring 10 grader, var vi lite oroliga för hur banan skulle se ut. En kille i sportbutiken här nere i byn som har hjälpt oss mycket under vintern hade skidat loppet tidigare och kände till förhållandena bra och rekommenderade att använda rill, julgran över hela och 1 mm rak bak. Det visade sig vara ett bra beslut eftersom vi båda var nöjda med våra skidor.   Two hours before the race, everyone is in a extreme hurry:) Anna: Last Sunday we went to Val Ridanna/Ridnauntal for Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf, a 25 k skate race. Val Ridanna/Ridnauntal is only 1,5 hours from here, so we went early in the morning and came back in the afternoon, very easy to participate in races that are so close. The course is quite hilly, especially in the beginning and from 16 to 23 km, and the last kilometer of the race is a gentle uphill. In the middle there are some longer parts where you use two skate (V2 alternate) and free skate, but also som longer uphills. Since the course is very curvy and quite hilly in the beginning, and the race started very fast for me (I was standing not far behind the elite skiers) my body felt that it was "being on red" for the first, maybe, 7 km. My legs felt like stones, and I my heart rate didn't get any lower in the few short downhills. The first kilometers were mostly about trying to push as hard as I could but without get totally exhausted. It was not before the first longer gentle downhill started after appr. 7-8 km that I started to feel that I was able to push, and from appr. 11 km the race started to feel quite well. I managed to gain positions, felt quite fresh in the uphills, and managed to pass skiers both in the uphills and downhills. Especially fun to catch skiers in the downhills, because that part of races are normally not my best part. From 17 km and to the finish line I tried to go harder and harder, and really tried to push both in the uphills and on the flat parts. Marcus and I had done the first and the last part of the course during the warm-up, so that part we knew, and that helped me a lot during the last kilometer where I passed some skiers. Otherwise it was a bit difficult to know exactly how hard you could go, in for example the uphills, when you didn’t know exactly where the finished. Even though I had a good last kilometer, I unfortunately lost the sprint against one of the guys I had been going with for the last 12 km. I managed to cover the inside of the first of the curves, but unfortunately not the second, and then I hadn’t the speed to take him on the last meters. To sum it up, it was a race that I am satisfied with. I feel that I am getting better and better in skate, and it is so fun to compete now. I think that, if I would have been more used to competing and especially starting so fast at a quite hilly course, the course would have suited me well. Now I unfortunately dropped many positions in the beginning, which wasn’t so good. On the other had I had a great feeling during the rest of the race, and this is also my first race where I really can look back and say that I couldn’t have done it any better that day. I pushed all that I had, had my highest heart rate ever in a race, and I am satisfied with the decisions I took during the race. After the race we enjoyed some food in the amazing weather. They had really made it a great happening with a bar made of snow, lots of dinner tables in the sun and two artist playing music. Now I am looking forward to Engadin Skimarathon, the last race for this season, and a little weekend road trip to Switzerland and another part of Italy. Anna: Förra söndagen var vi i Val Ridanna/Ridnauntal för att köra Gran Fondo di Ridanna/Ridnauner Volkslauf, ett 25 km skatelopp. Val Ridanna/Ridnauntal ligger bara 1,5 timmar härifrån, så vi åkte iväg tidigt på morgonen och kom tillbaka på eftermiddagen, väldigt enkelt att delta i tävlingar som är så nära. Banan är väldigt kurvig och ganska kuperad, speciellt i början och från 16 till 23 km, och den sista kilometern i tävlingen är en slakmota. I mitten finns det några längre flackare partier där du använder fyrans och femmans växel, men också ett par uppförsbackar. Eftersom banan är ganska kuperad i början och det som alltid gick snabbt i starten (jag stod inte långt från eliten) gick jag nästan på rött de första 7 km. Mina ben kändes som betong, och jag lyckades knappt få ner pulsen något alls i de få korta backarna. De första kilometerna handlade mest om att försöka trycka på så hårt jag kunde men utan "vägga". Det var inte förrän den första längre, svagt sluttande nerförslöpan började efter ca. 7-8 km som jag började känna att jag kunde trycka på ordentligt och kroppen svarade, och från omkring 11 km började det kännas rätt så bra. Jag lyckades plocka placeringar, kände mig ganska fräsch i uppförsbackarna och lyckades passera åkare både i nerför- och uppförsbackarna. Det kändes extra bra att plocka placeringar i utförslöporna eftersom den delen av lopp vanligtvis inte är min styrka. Från 17 km och fram till slutet försökte jag trycka på hårdare och hårdare, både i uppförsbackarna och på de plattare delarna. Marcus och jag hade kört den första och sista delen av banan under uppvärmningen, så den delen hade vi koll på, och det hjälpte mig mycket under den sista kilometern där jag passerade ett par åkare. Annars var det lite svårt att veta exakt hur hårt du kunde gå, särskilt i uppförsbackarna, när du inte visste riktigt när de slutade. Trots att jag hade en bra sista kilometer förlorade jag tyvärr spurten mot en av två killar jag hade åkt tillsammans med de sista 12 km. Jag lyckades stänga insidan av den första kurvan, men tyvärr inte den andra, och då hade jag inte farten att ta honom på de sista metrarna. Sammanfattningsvis är det ett lopp jag är nöjd med. Jag känner att jag blir bättre och bättre i skate, och det är riktigt kul att tävla nu. Hade jag varit mer van vid att tävla och speciellt med farten som är i början av loppen och särskilt när det är en kuperad bana hade nog banan passat mig rätt bra. Nu tappade jag dock alltför mycket i början, vilket inte var så bra. Å andra sidan hade jag en bra känsla under resten av loppet, och det här är också mitt första lopp där jag verkligen kan se tillbaka och säga att jag inte kunde ha gjort något bättre den dagen. Jag tryckte på det jag hade, hade min högsta puls någonsin i en tävling, och jag är nöjd med de beslut jag tog under loppet. Efter loppet serverades mat i det fantastiska vädret. De hade verkligen gjort det till ett fint evenemang med en bar av snö, massor av sittplatser i solen och två som spelade musik. Nu ser jag fram emot Engadin Skimarathon på söndag, sista tävlingen för den här säsongen, och i samband med det en liten weekendresa till Schweiz och en annan del av Italien.  The finish  The last part of the track  Marcus: I had a hard time knowing what to expect before the race because I had understood that the track was quite hilly and with a lot of curves, which I thought I would be good at. :) We were at the start early so I could start directly after the 25 first seeded skiers. But already in the beginning, the problems started for me, and after about 300 meters I managed to put the pole between my legs and fell. There the good starting position was thrown away. However, I still managed to get up quickly and the race continued quite well. But then I managed to fall again in a curve after about 3 km. Then I of course again lost several positions. Now it was just to try to advance, and I caught a group of skiers who I could use the drafting benefits from, and our group began to catch other groups. But after 15 km I was again too eager. My group had just managed to catch a group of 8-10 skiers, who I, with all facts on hand, should have stayed behinf for a while, but I chose to take the outer curve and fell again. This time it went even worse because the binding got broken in the fall, and then it was just to give up. Unfortunately, it was almost as far as possible from the finish, so it was a long way back on only one ski. I cannot blame anyone else, because all the falls were caused by myself. A bit unused to the new skis (I have only used them 4-5 times) and a bit unconcentrated. It felt quite bad, especially since I felt fresh with 10 km left and probably was a little bit further back than I had the capacity to be. The winner of the women’s race was 2 minutes ahead of my group at the finish, and in the skating race in Gsiesertal (last race) I beat her with two minutes. Now I have learned that I cannot be too optimistic in the curves when I am skiing :) And that it may not only be enough to compete on a pair of skis, it could also be a good idea to train on them, especially in skate. Now it is just to look forward to Engadin Skimaraton next weekend, 42 km skate in Europe's most expensive valley. Marcus: Jag hade svårt att veta vad som väntade innan loppet eftersom jag hade förstått att banan var relativt kuperad och hade mycket kurvor, som jag trodde att jag skulle vara bra på. :) Vi var tidigt på plats så jag kunde starta direkt efter de 25 första seedade åkarna. Men redan i starten började problemen för mig efter att jag efter cirka 300 meter slagit ihop stavarna med en annan åkare och fick min stav mellan benen och föll. Där gick den bra positionen åt skogen. Jag kom däremot ändå igång relativt bra efter det, men lyckades falla ytterligare en gång i en kurva efter cirka 3 km. Då tappade jag ytterligare placeringar. Nu var det bara att försöka avancera, och jag hittade en bra rygg att ligga bakom som hjälpte till att dra fram en, och vår grupp började ta ifatt andra grupper. Men efter 15 km var jag återigen för ivrig. Vi hade precis kommit fast en grupp på 8-10 åkare, som jag borde ha lagt mig bakom en stund, men jag valde att gå ut i ytterspår och då kom ytterligare en brant kurva och denna gång gick det ännu sämre när jag föll eftersom bindningen gick sönder. Då var det bara att ge upp. Tyvärr var det nästan längst bort på banan dessutom, så det blev en lång väg tillbaka på en skida. Jag kan inte skylla fallen på någon, utan alla var mitt eget fel. Lite ovan med skidorna (nya skidor, som jag kört på 4-5 gånger) och okoncentration. Det var surt, framförallt eftersom jag kände mig pigg med 10 km kvar och låg nog lite längre bak än jag hade kapacitet till, bland annat var damsegraren 2 minuter framför min grupp i mål, och henne slog jag med 2 minuter i skateloppet i Gsiesertal (mitt senaste lopp). Nu har jag lärt mig att man inte får vara för optimistisk i kurvorna när man kör:) och att det kanske inte bara räcker att tävla på ett par skidor, utan att det också är bra att träna på dem, särskilt i skate. Nu är det bara att se fram emot Engadin Skimaraton nästa helg, 42 km skate i Europas dyraste dal.   Bar made of snow  Lunch served after the race  Many of the races here in the near are characterised by a very nice, familiar and great atmosphere. |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
September 2019
Kategorier
Alla
|
RSS-flöde