Marcus lopp i bilder Idag var tanken, som vi skrev i ett tidigare inlägg att Anna och jag (Marcus) skulle åka Dobbiaco-Cortina båda två. Tyvärr blev det inget lopp för Anna, efter att hon bestämt sig för att inte starta i fredags efter att hon pratat med en fysioterapeut, som hon varit till tidigare här. Han borde kunna sin sak eftersom han jobbat som fysioterapeut till finska skidskyttelandslaget. Nu kommer hon att göra en ordentlig utredning på ryggen/ljumsken. Anna fick istället vara vätskelangare och påhejare för dagen, inget jobb hon önskade, men hon skötte det med bravur. Inför loppet hade jag förhoppningar om att seeda upp mig till Vasaloppet ytterligare efter att ha kommit upp till 5:e led i förra loppet. Dagens lopp gick över förväntan och jag kom i mål på 2,54,30 som gav plats 144 av cirka 850 herrar, varav 76 stycken av herrarna är proffs som deltar i Ski Classic. Jag var också endast 50 minuter efter herrsegraren Tor Asle Gjerdalen. Jag valde att i detta lopp köra med fästvalla, men försökte korta festzonen så mycket jag vågade för att ha bra glid i dubbelstakningen. Vallan är inget jag kan klaga på för jag hade ok fäste och bra glid, om man jämför med de andra deltagarna. Man fick själv välja startgrupp och jag valde att starta i grupp 1 av 3 (eliten hade ett eget led först), vilket gjorde att starten löpte på smidigt för min del, den smidigaste starten på något lopp jag åkt, bortsett från de lokala tävlingar hemma på Åland jag deltagit i. Min rädsla när jag fick starta så långt fram var att jag skulle gå ut för hårt, men trots att jag tappade några placeringar under vägen, så tror jag att det var relativt bra att jag fick starta relativt tufft. Första 13 km tills vi kom till Toblachs stadion gick bra bortsett från att jag i en kurva (som jag och Anna diskuterade att någon som inte känner till den kan gå omkull), så var jag ut i lössnön utanför spåret, men som tur var kunde jag stå på skidorna och tappade bara lite fart. När vi kom till stadion gick vi ett varv på världscupbanan, vilket var relativt tungt, men inget annat hade man väntat sig. Efter det började 16 km uppför, då man ska ta 320 höjdmeter, utan en enda nedförsbacke att vila i, och då menar jag verkligen ingen backe att vila i. Det går bra när man bara kör den banan, men efter 18 km åkning innan, så kändes det vissa gånger, som en riktig plåga. Efter det var det sedan nedför hela vägen till Cortina, vilket var skönt. De kilometrarna hade jag också ryggen på en ryss, som hjälpte till så att jag kunde hålla farten in till OS-stadion från 1956 i Cortina (Fiames). Nu får man hoppas att detta räcker till att sida upp sig lite till för Vasaloppet och gör det inte det så hade jag inte mer att ge för idag och så får jag vara nöjd med dagens lopp. Lite allmänna bilder från loppet
0 Comments
Så är det då strax dags för vinterns andra långlopp: Dobbiaco-Cortina. Loppet går imorgon, och trots namnet går det inte exakt från Dobbiaco till Cortina utan från Schmieden, cirka 12 km från Dobbiaco till Fiames, cirka 5 km från Cortina. De senaste dagarna/veckan har det varit mycket funderingar på hur långt loppet skulle bli. Loppet är egentligen 50 km, men med tanke på att det varit extremt lite natursnö här omkring var det först tal om att det bara skulle bli 27 km. Sen förlängdes det till 40 km med förbehåll om att det kunde bli längre om det skulle komma snö. Vilket det gjorde, så nu blir det full längd och i princip originalsträcka. Och en väldigt vacker sådan också; tidigare skrev vi ju att vi tycker att det är en av de vackraste bansträckningarna! Det lite speciella med det här loppet är att det går tvärs över dalen från där vi bor, vi skulle alltså kunna se en del av loppet från vår balkong:) Det är också en trygghet att veta i princip alla backar och partier innan loppet, och att kunna testa skidor på olika delar av banan. En stor skillnad med detta lopp kontra Marcialonga är att de nu lovar varmare väder och att nu går ju spåret i stor del på natursnö, vilket gör att spåren kanske inte kommer att hålla lika bra som i Marcialonga. Dock är det betydligt färre deltagare med här, de räknar med cirka 1500, vilket ju gör att det inte borde bli lika sönderkört. Trots att deltagarantalet inte är så stort, hörs det ändå mycket svenska och norska på stan. Alla bilder är tagna från olika platser utmed banan. Anna inför loppet: Tyvärr har jag fått ett riktigt bakslag vad gäller ryggen så mitt deltagande i loppet är väldigt osäkert. Allting kändes bra efter Marcialonga, men efter några pass under förra veckan började jag få känningar i ljumsken, som sen egentligen bara eskalerat. Riktigt skit eftersom kroppen annars började svara ganska bra på träningen, och jag märkte att jag i alla fall kommit närmare någon slags form. Smärtan sitter såväl i ljumske, höft som rygg. Känns väldigt svårt att veta varför jag plötsligt blivit mycket sämre, och framför allt är det riktigt jobbigt att inte veta om det spelar någon roll för kroppen om jag går loppet eller inte. Har i alla fall insett att om jag kör det så blir det ett lugnt lördagspass och inget mer, inte riktigt vad jag hade tänkt efter Marcialonga, då jag istället tänkte att jag skulle våga trycka på lite denna gång. Jag vill ju så gärna åka, men är på samma gång lite rädd för att inte kunna träna resten av vintern och våren här nere, för att sitta inne när möjligheterna till skidåkning, naturen och vädret är som det är här, vill jag verkligen inte att ska hända. Efter dagens skidtest och lätt åkning blir det ett beslut. Marcus inför loppet:
Efter Marcialonga vilade jag en dag, sedan satte träningen igång igen och jag körde 5 pass förra veckan med två 2-timmarspass under helgen. Denna vecka har det hittills blivit 2 pass och lite skidtestning. Passen har varit lugna bortsett från 2 intervallpass. Jag har under veckan känt mig lite seg, så man får hoppas på att man är pigg på lördag (iof sig var jag seg inför Marcialonga också och det gick hyfsat). Ett plus från Marcialonga är att man nu har fått vara frisk i 2 veckor plus att jag kommer att få starta längre fram. Det man funderar mycket på nu är vad man ska ha för valla. På lördag lovar de uppehåll och runt 0 grader. Nu är loppet tuffare än i Marcialonga. Banan startar på 1200 meters höjd och högsta punkten ligger på drygt 1500 meters höjd efter man skidat cirka 40 km, sedan går det mycket nedför. Vi kommer också att varva ett varv (5 km) på samma bana som världscupen körde på när de var här (och där stakade ju de första runt hela banan först 2015 via Aleksej Poltoranin (som då vann). Så min tanke är att ha så lite fästvalla som möjligt så att jag ska har bra glid på de öppna ytorna och sedan förhoppningsvis får lite fäste i de branta backarna. Största delen av banan går annars lätt uppför hela tiden, så det gäller att orka staka lätt uppför under en längre period. Idag är det test av skidor igen, så efter det behöver jag ta ett beslut. I övrigt önskar jag att lyckas ta mig upp ytterligare något led inför Vasaloppet. Efter Marcialonga så får jag starta i 5:e led. Nu är det bara att tanka energi och förhoppningsvis få njuta av fint väder och bra ryggar att ligga efter. :) Vi tog egen bil till starten på morgonen för att kunna ha någonstans att vara tills vi skulle iväg. Startfållorna öppnas vid kl. 8 och då kan man gå in med skidorna. Dock är det inte som på Vasaloppet där man sätter dem i spåret, utan här ligger startfållorna på sidan av själva startrakan, och sätter man in skidorna så blir det bara mot "fållans" vägg. När vi kom dit vi lite efter åtta så var det inte många skidor där, så vi bestämde oss för att värma upp lite, vänta lite i bilen och se damernas start innan vi gick in i fållorna vid cirka 9.15. Fem minuter efter att startfållan innan öppnats öppnades så den egna och man kunde springa ut till startrakan, sätta på sig skidorna och sticka iväg. Tidtagningen startar sen när man passerar startlinjen. Tyckte systemet lät mycket konstigt innan, men det fungerade mycket bra! Inte alls samma kaos som i Vasaloppet. Marcus om loppet: Inför loppet funderade jag om jag skulle köra med fästvalla eller inte och om jag skulle kunna få starta längre fram än näst sista startled, d.v.s. det 14:e ledet. Jag beslutade mig för att köra utan fästvalla till sista backen, som går 3 km rakt uppför. Där det är 155 höjdmeter man ska ta. Det visade sig inte gå att komma upp något högre startled när jag inte hade kört något Worldlopp i fjol eller i år. (Det blev inget Vasalopp för mig i fjol p.g.a. ryggproblem.) Jag skulle starta klockan 10,05, men eftersom allt blev lite uppskjutet kom min startgrupp iväg 10.20. I Marcialonga startar man med 5 minuters intervaller mellan varje startled. I början av loppet eller stort sett under hela loppet var det ett evigt sicksackande mellan åkarna, eftersom det inte är som i svenska lopp där de långsammare ska hålla till höger. Utan det var ett evigt korsande. Jag vet inte om de är pulsklockorna som gör det eller om mitt sicksackande bidrog till att jag skidade 300 meter mer än Anna. Det fanns också bara 3 spår på de flesta ställena, så det var mycket köande i början och också under nedförslöporna där många plogade. När man äntligen kunde börja åka lite mera normalt efter kanske 5 km så kom det kanske en uppförsbacke eller en nedförslöpa utan att det alls gick framåt. Däremot så kände jag mig väldigt stark och kunde hela tiden trycka på. Det enda jag tänkte på var att man skulle få i sig tillräckligt mycket med energi och vätska, och att hitta det bästa spåret förbi de åkare jag åkte förbi. Efter loppet märkte jag att jag inte märkte så mycket av de mysiga byarna vi åkte igenom med många hejande. Efter cirka 51 km kom jag fast Anna som startade 40 minuter före mig och de var en bra peppning att se henne. De första 54 km fram till backen gick riktigt bra och inför de sista 3 km så stannade jag och drog på lite valla. Ändå hade jag svårt att få bra fäste i backen och det var en tung resa upp, men som många sagt tidigare så var det många som hejade. Första vurpan komma också i backen efter att någon svensk ropade ”Heja Åland”, då vart man för ofokuserad:) Jag kom till slut på plats 2000 (jämt) av 7500 löpare. Av de 500 som startade i mitt startled var jag 14:e snabbast, så på det sättet får jag vara nöjd. Jag tog också rätt beslut att staka hela vägen och en bidragande orsak kan ha varit att jag hade väldigt bra glid (mitt första lopp på pulvervallade skidor). Loppet var ju också relativt lätt under 54 km. Alla som tycker att Vasaloppet har bra stämning, borde uppleva Marcialonga. Här gick alla man ur huset och hejade även på oss amatörer och det var riktigt god stämning. Nu blir det och ladda om för nästa lopp Dobbiaco-Cortina om 2 veckor och då med bättre startposition. Anna om loppet: Först av allt, Marcialonga var en fantastisk upplevelse och jag skulle gärna göra om loppet imorgon igen. Stämningen, vädret, banan, atmosfären, spåren, ja allt var super!! Jag hade ju inget annat mål innan loppet annat än att ta mig i mål, och förhoppningsvis inte bli sämre i ryggen. Så på så sätt uppnådde jag mitt mål: jag kom i mål och jag är inte alls sämre i ryggen idag, vilket känns mycket bra! Trots det känns det ju tyvärr inte så kul att inte ha kunnat gå ”all in”, jag skulle ju ha velat kunna staka i princip hela loppet, men det kändes som en omöjlighet pga. bristen på stakträning både under sommaren, hösten och vintern. Nu känner dock lite mer tillförsikt till att jag kanske vågar mig på att staka mer inför de kommande loppen, hoppas på det! Saknar känslan av att verkligen kunna ge allt. Jag ser dock tillbaks på loppet med glädje, det var en så häftig upplevelse att jag stundtals åkte med ett stort leende på läpparna. Jag är också nöjd med skidorna, hade perfekt fäste på nästan alla partier av banan, och glidet var, om inte på topp, så i alla fall helt okej. Banan började med cirka 5 km uppför, dock ändå väldigt lättåkt, och sen många partier av lätt nerför och många flacka partier. De sista 6-7 km går också lätt uppför, och hela tävlingen slutar med en riktigt jobbig uppförsbacke. Partierna uppför kändes mycket bra för mig, medan det är partierna nerför och de flacka partierna som jag borde ha kunnat staka mycket mer på, tyvärr. Eftersom jag tyckte att både stakning med frånskjut, diagonalåkning och saxning kändes bra under egentligen hela loppet hade jag trott att jag skulle orka trycka på lite i sista backen, men tyvärr var benen slut. Antagligen tog väl både tiden och bristen på riktigt långa pass ut sin rätt (och såklart även höjdmetrarna:). Som jag skrev i början var det en otrolig upplevelse! Jag har tyckt att det har varit bra stämning i Vasaloppet, men det här var ändå mycket häftigare. Mycket folk längs banan, jättemycket hejarop och väldigt kul att passera genom byar (fastän snön just där var en enda sörja:)! Spåren var annars väldigt bra under hela loppet, och det fanns t.o.m. lite spår kvar i sista backen, trots att många saxat där innan och trots att det var många plusgrader i solen där. Nu blir det att ladda om inför nästa lopp, som ju går precis här i krokarna. Ska bli spännande! Efter loppet blev det ett snabbt ombyte till torra kläder och därefter pastaparty, dvs alla åkare får gå till Cavaleses kongresshus där det bjuds på pasta.
I helgen ska vi äntligen få köra vårt första lopp för säsongen. Loppet vi ska köra är Marcialonga, som är Italienarnas motsvarighet till Vasaloppet och grundades 1971 efter inspiration av Vasaloppet. Loppet är normalt 70 km långt, men har i år kortats till 57 km, p.g.a. snöbrist. Marcialonga är speciellt på det sättet att man skidar igenom flera byar och det brukar vara mycket folk ute och heja. Totalt är det cirka 7 000 deltagare i loppet och hälften av deltagarna är från Norden. Över 2 000 deltagare är från Norge, över 1 000 från Sverige och cirka 170 från Finland. Vi hade tänkte köra Kaiser Maximillianlauf, som gick i Seefeld in Tirol den 14 januari, men på grund av att vi båda drabbades av förkylning för cirka 3 veckor sedan så blev det inga lopp då. Marcus hade även tänkt åka Pustertal Skimarathon (60 km), som går i dalen där vi bor veckan innan, men då Marcus redan var förkyld då blev det inget lopp. Vi åkte iväg till platsen för loppet i morse för att hämta ut nummerlappar, kolla in banan och prova skidor. Sen sover vi över på hotell till imorgon, eftersom starten går vid 9.30-10-tiden. Marcus inför loppet: Förkylningsperioden gjorde att jag inte kunde träna på 10 dagar, och det är något som jag känner av ännu. Får därför se hur det går i helgen. I övrigt har träningen löpt på relativt bra och jag har hittills hunnit med 650 km skidor på snö. När det gäller loppet skulle jag önska att jag skulle kunna seeda upp mig lite inför Vasaloppet, men på grund av att jag startar i 14-led av 15 så kan det ta sin lilla tid innan jag får börja skida. Däremot är det inte som i Vasaloppet där alla åkare släpps iväg på en gång utan varje led släpps med 5 minuters mellanrum. Jag ska försöka att med hjälp av mina seedningsresultat från ifjol få starta lite högre upp, men mina förhoppningar att lyckas övertala italienarna att få göra det är liten. Har läst om andra med betydligt bättre meriter, som inte lyckats få starta högre upp. En annan fråga, som man funderar på så här dagen innan är fästvalla eller inte. Det lutar åt att det bara blir att staka. Eftersom loppet anses som relativt lätt till de 3 sista kilometrarna då banan går i princip ”rakt uppåt” till byn Cavalese. De 13 km som plockats bort av banan är den delen av banan, som går mest uppför. Så troligen blir det 54 km utan valla och sedan snabbt smeta på valla innan sista backen. Anna inför loppet: Ja, vad ska jag säga, aldrig har ett lopp känts mer osäkert än den här gången. Min uppladdning har ju inte varit den bästa det här året, med konstaterat diskbråck och stressreaktion i ländryggen i juni. Sen dess har det gått mycket upp och ner, fastän det sen början av december varit mest upp:) Jag började ju som tidigare nämnt köra crosstrainer i slutet på oktober, och så körde jag det tillsammans med magövningar och lite andra styrkeövningar fram tills vi kom hit till Dobbiaco. Sen dess har det blivit runt 370 km på skidor, mest klassisk åkning men också en del skate. Längsta passet har varit på 36 km. Diagonalåkning och stakning med frånskjut fungerar ganska bra, medan däremot stakningen är väldigt problematisk för mig. Det tar tyvärr inte så länge innan jag känner av ryggen. Förut var min styrka stakningen, men det är det alltså inte nu. Däremot är träningen i sig väldigt viktig för mig, då jag tydligt märkte att ryggen blev mycket sämre när jag var sjuk och rörde mig väldigt lite. Så för den här tävlingen har jag tyvärr inget specifikt mål, förutom att komma i mål:), och jag hoppas att jag kan genomföra loppet utan allt för mycket smärta. Kommer det att kännas någorlunda bra efter loppet, hoppas jag på att kunna köra något av loppen senare i år, med mer fokus på mål. Så imorgon kör vi så de ryker (hoppas vi i alla fall:). Håll tummarna, så hörs vi efter loppet!
Ps. Loppet går att se på SVT. |
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
Maj 2024
Kategorier
Alla
|