Marcialonga 2017

Så var årets första långlopp avklarat!

Upphämtning av nummerlappar

Här finns inga rondellhundar, dock rondellskidåkare:) Olika nationaliteter i olika rondeller

Väldigt vacker omgivning, dock absolut ingen natursnö

En liten del av spåret dagen innan loppet

Vi bodde i byn Vigo di Fassa, cirka 5 km från starten för i år

Vid starten på morgonen

Vi tog egen bil till starten på morgonen för att kunna ha någonstans att vara tills vi skulle iväg. Startfållorna öppnas vid kl. 8 och då kan man gå in med skidorna. Dock är det inte som på Vasaloppet där man sätter dem i spåret, utan här ligger startfållorna på sidan av själva startrakan, och sätter man in skidorna så blir det bara mot "fållans" vägg. När vi kom dit vi lite efter åtta så var det inte många skidor där, så vi bestämde oss för att värma upp lite, vänta lite i bilen och se damernas start innan vi gick in i fållorna vid cirka 9.15. Fem minuter efter att startfållan innan öppnats öppnades så den egna och man kunde springa ut till startrakan, sätta på sig skidorna och sticka iväg. Tidtagningen startar sen när man passerar startlinjen. Tyckte systemet lät mycket konstigt innan, men det fungerade mycket bra! Inte alls samma kaos som i Vasaloppet.

Damernas start. Vi har tyvärr ingen bild på herrarnas för när den gick måste vi själva ta oss till startfållorna

Redo inför loppet, men lite frusna. Det var -10 grader vid starten

Två glada skidåkare i mål

Marcus om loppet:

Inför loppet funderade jag om jag skulle köra med fästvalla eller inte och om jag skulle kunna få starta längre fram än näst sista startled, d.v.s. det 14:e ledet. Jag beslutade mig för att köra utan fästvalla till sista backen, som går 3 km rakt uppför. Där det är 155 höjdmeter man ska ta.
Det visade sig inte gå att komma upp något högre startled när jag inte hade kört något Worldlopp i fjol eller i år. (Det blev inget Vasalopp för mig i fjol p.g.a. ryggproblem.)
Jag skulle starta klockan 10,05, men eftersom allt blev lite uppskjutet kom min startgrupp iväg 10.20. I Marcialonga startar man med 5 minuters intervaller mellan varje startled.
I början av loppet eller stort sett under hela loppet var det ett evigt sicksackande mellan åkarna, eftersom det inte är som i svenska lopp där de långsammare ska hålla till höger. Utan det var ett evigt korsande. Jag vet inte om de är pulsklockorna som gör det eller om mitt sicksackande bidrog till att jag skidade 300 meter mer än Anna. Det fanns också bara 3 spår på de flesta ställena, så det var mycket köande i början och också under nedförslöporna där många plogade.
När man äntligen kunde börja åka lite mera normalt efter kanske 5 km så kom det kanske en uppförsbacke eller en nedförslöpa utan att det alls gick framåt.
Däremot så kände jag mig väldigt stark och kunde hela tiden trycka på. Det enda jag tänkte på var att man skulle få i sig tillräckligt mycket med energi och vätska, och att hitta det bästa spåret förbi de åkare jag åkte förbi. Efter loppet märkte jag att jag inte märkte så mycket av de mysiga byarna vi åkte igenom med många hejande. Efter cirka 51 km kom jag fast Anna som startade 40 minuter före mig och de var en bra peppning att se henne. De första 54 km fram till backen gick riktigt bra och inför de sista 3 km så stannade jag och drog på lite valla. Ändå hade jag svårt att få bra fäste i backen och det var en tung resa upp, men som många sagt tidigare så var det många som hejade. Första vurpan komma också i backen efter att någon svensk ropade ”Heja Åland”, då vart man för ofokuserad:)
Jag kom till slut på plats 2000 (jämt) av 7500 löpare. Av de 500 som startade i mitt startled var jag 14:e snabbast, så på det sättet får jag vara nöjd. Jag tog också rätt beslut att staka hela vägen och en bidragande orsak kan ha varit att jag hade väldigt bra glid (mitt första lopp på pulvervallade skidor). Loppet var ju också relativt lätt under 54 km.
Alla som tycker att Vasaloppet har bra stämning, borde uppleva Marcialonga. Här gick alla man ur huset och hejade även på oss amatörer och det var riktigt god stämning.
 
Nu blir det och ladda om för nästa lopp Dobbiaco-Cortina om 2 veckor och då med bättre startposition.

Anna om loppet:
 
Först av allt, Marcialonga var en fantastisk upplevelse och jag skulle gärna göra om loppet imorgon igen. Stämningen, vädret, banan, atmosfären, spåren, ja allt var super!!
 
Jag hade ju inget annat mål innan loppet annat än att ta mig i mål, och förhoppningsvis inte bli sämre i ryggen. Så på så sätt uppnådde jag mitt mål: jag kom i mål och jag är inte alls sämre i ryggen idag, vilket känns mycket bra! Trots det känns det ju tyvärr inte så kul att inte ha kunnat gå ”all in”, jag skulle ju ha velat kunna staka i princip hela loppet, men det kändes som en omöjlighet pga. bristen på stakträning både under sommaren, hösten och vintern. Nu känner dock lite mer tillförsikt till att jag kanske vågar mig på att staka mer inför de kommande loppen, hoppas på det! Saknar känslan av att verkligen kunna ge allt. Jag ser dock tillbaks på loppet med glädje, det var en så häftig upplevelse att jag stundtals åkte med ett stort leende på läpparna.
Jag är också nöjd med skidorna, hade perfekt fäste på nästan alla partier av banan, och glidet var, om inte på topp, så i alla fall helt okej.
Banan började med cirka 5 km uppför, dock ändå väldigt lättåkt, och sen många partier av lätt nerför och många flacka partier. De sista 6-7 km går också lätt uppför, och hela tävlingen slutar med en riktigt jobbig uppförsbacke. Partierna uppför kändes mycket bra för mig, medan det är partierna nerför och de flacka partierna som jag borde ha kunnat staka mycket mer på, tyvärr. Eftersom jag tyckte att både stakning med frånskjut, diagonalåkning och saxning kändes bra under egentligen hela loppet hade jag trott att jag skulle orka trycka på lite i sista backen, men tyvärr var benen slut. Antagligen tog väl både tiden och bristen på riktigt långa pass ut sin rätt (och såklart även höjdmetrarna:).
 
Som jag skrev i början var det en otrolig upplevelse! Jag har tyckt att det har varit bra stämning i Vasaloppet, men det här var ändå mycket häftigare. Mycket folk längs banan, jättemycket hejarop och väldigt kul att passera genom byar (fastän snön just där var en enda sörja:)! Spåren var annars väldigt bra under hela loppet, och det fanns t.o.m. lite spår kvar i sista backen, trots att många saxat där innan och trots att det var många plusgrader i solen där.

Nu blir det att ladda om inför nästa lopp, som ju går precis här i krokarna. Ska bli spännande!

Upploppsrakan i bakgrunden

Pastaparty efter loppet

Efter loppet blev det ett snabbt ombyte till torra kläder och därefter pastaparty, dvs alla åkare får gå till Cavaleses kongresshus där det bjuds på pasta.

Mycket norskt och svenskt längs med banan och vid målet i Cavalese