Training status - Anna - Min webbplats

Training status - Anna

7/9/2018

Åland - a great place for rollerskiing/rollerblading

An update of my training status – if someone is interested to hear about that anymore;)

Last time I wrote something about my back-/hip problems where in the beginning of March and then the post looked like this:

”Now the focus for me will be to have a lovely month of skiing in Dobbiaco, with a mix of long skiing sessions with shorter high intensity training on the FIS-track Saskia, (longing:)) and lots of strength training. And when we come back to Åland again I am just going to do everything I can to solve the back problem. This winter has been lovely in many ways and I am happy to have been able to go to races. But at the same time, it has been mentally extremely though. Even though I found is so nice to see how well it has been going for the other skiers around me (and of course I wish them all the best all the time), it is also, every time, mentally very though to be so much behind and knowing that my results are so bad.
The problem for me is that I both love to practise and compete, but know I have realized that I have to put all my efforts at getting a great back again, so that I can start practise and competing at the level I want to be.”

So when we came back to Åland in April I took away almost all training except for weight training. To that I added walkings with poles. And noticed that I got worse every day…..

A feeling of both resignation and happiness went through me. Of course resignation because no matter what I did or not did I didn’t get any better, but at the same time I was happy because it showed that still training is good for me.

I decided to go back to the first doctor, to whom I went two years ago and I came there with a strange feeling of both hope and resignation. He is very straightforward, not afraid of asking all the tough questions, like for example what if you are being told that you can never train hard anymore etc. He once more checked my body and realised that my iliopsoas were extremely tight. Since he has been working both in Sweden and Finland with lots of athletes he knows a lot of different doctors, physios etc and he gave me the contact information to a physio in Västerås, that he thought might be able to help me.

Rollerblading with Team Serneke, 75 k this day. Photo: Mia Kemppanen

And to make a long story short, he absolutely could! He examined my body and found out that it was quite imbalanced and that many small muscles in my bottom and hips were very weak. After the examination, which also contained some treatments, he showed me some exercises and did some taping.

He also told me that I could feel worse at first and that I may have to come back several times to him for treatments.

The first thing I realised afterwards was that it was easier for me to sit for longer periods. I also wasn’t in as much pain after a couple of hours after the trainings that I was before. He also told me that it is not bad for me to train and he said that I could start running the next day after the treatment. Or as he pointed it: what’s the idea to wait😊

I wanted to take it a bit careful although he said that I could do whatever I want, since even though I have been training a lot the last 1,5 years, I could count maximum performances on one hand.

The appointment took place May 7th and 6,5 weeks afterwards I reduced my personal best on 10 k with 40 seconds. It feels amazing that I could do this after just 6,5 weeks with harder training and just four running intervals. Probabaly all the other training has built up a good basic fitness, and with all the rollerblades training my legs have had to work a lot.

Having been able to train harder and doing intervals has really been like getting part of my life back. It is hard to describe how much it means to me, but I just read my medical records that my doctor wrote for me and that explains it quite well: ”Anna’s biggest wish is to be able to practice endurance training to be able to go long distance-races”. So a you can see it is quite important for me:)

So is everything just fine now? No, unfortunately not perfect. It was best the first couple of weeks after the treatment, and then it has become worse. Unfortunately, also classical rollerskiing is the form of training that causes the most trouble for me, which is not perfect if you want to become a better long distance cross country skiier. So now it is just to use common sense and not train too hard, and to book a new appointment in Västerås. Västerås also showed its best sides when we were there last time and therefore we gladly visit the city again. (In the next post I will show you some photos from the city.)

Love to be able to run again

Very happy after the 10 k

Här kommer en uppdatering av min träningsstatus - om någon fortfarande är intresserad av att höra om den;)

Senast jag skrev något om mina rygg-/höftproblem var i början av mars och då såg inlägget ut så här:

”Nu kommer jag att fokusera på att ha en härlig månad med skidåkning i Dobbiaco, med en blandning av långa skidpass och kortare intensive pass på FIS-spåret Saskia (längtar:)) och massor av styrketräning. Och när vi kommer tillbaka till Åland igen, kommer jag bara att göra allt jag kan för att lösa mina ryggproblem en gång för alla. Den här vintern har varit underbar på många sätt och jag är glad att jag har kunnat köra två tävlingar. Men samtidigt har det varit extremt tufft mentalt. Det har varit superkul att följa de andra skidåkarna och sett hur bra det har gått för dem (och naturligtvis önskar jag dem alltid det allra bästa:), men varje gång har det också varit mentalt väldigt tungt att vara så mycket bakom och veta att mina resultat är så dåliga”.

Så när vi kom tillbaka till Åland i april tog bort nästan all träning, bortsett från styrketräning. Istället lade jag till promenader med stavar. Och märkte att jag blev värre och värre varje dag som gick

En känsla av såväl uppgivenhet som glädje gick genom mig. Självklart uppgivenhet för att jag inte blev bättre, oavsett vad jag gjorde eller inte, men samtidigt var jag glad eftersom det visade att träning ändå är bra för mig.

Jag bestämde mig för att gå tillbaka till den första läkaren jag gick till för två år sedan och jag kom dit med en konstig känsla av både hopp och uppgivenhet. Han är väldigt rak och har inga problem med att ställa tuffa frågor, till exempel undrade han vad jag skulle säga om jag aldrig kan träna hårt igen etc. Han undersökte mig och insåg att mina höftböjare var extremt tighta. Eftersom han har jobbat både i Sverige och Finland med massor av idrottare, känner han till många olika läkare, fysioterapeuter mm och han gav mig kontaktuppgifterna till en fysioterapeut i Västerås, som han trodde att kanske skulle kunna hjälpa mig.

New favourites - so much fun, even though they are very slow:)

Great with lots of bicycle paths

Och för att göra en lång historia kort, det kunde han absolut! Han undersökte min kropp och upptäckte att den var ganska obalanserad och att många små muskler i min rumpa och mina höfter var väldigt svaga. Efter undersökningen, som också innehöll behandling, visade han mig några övningar och tejpade mig.

Han berättade också för mig att jag kunde känna mig sämre till en början och att jag kanske måste komma tillbaka flera gånger till honom för behandlingar.

Det första jag insåg efteråt var att det var lättare för mig att sitta i längre perioder. Jag hade heller inte lika ont ett par timmar efter träningen som jag hade förut. Han berättade också träningen inte skadar mig och han sa att jag kunde börja springa redan nästa dag efter behandlingen. Eller som han uttryckte det: det är väl ingen idé att vänta😊

Jag ville ta det lite försiktigt även om han sa att jag kunde träna vad jag ville, eftersom även om jag har tränat mycket de senaste 1,5 åren, kan jag räkna maxprestationer på en hand.

Undersökningen ägde rum den 7 maj och 6,5 veckor efteråt sänkte jag mitt personliga rekord på 10 km med 40 sekunder. Det känns fantastiskt att jag kunde göra detta efter bara 6,5 veckor med hårdare träning och efter bara fyra löpintervaller. Antagligen har all den andra träningen byggt upp en bra grundkondition, och mina ben har fått jobba hårt med all rollerbladesträning.

Att ha kunnat träna hårdare och även göra olika intervallpass har verkligen varit som att få en del av livet tillbaka. Det är svårt att beskriva hur mycket det betyder för mig, men jag läste just min patientjournal och utlåtandet förklarar det ganska bra: ”Annas största önskan är att kunna utöva uthållighetsträning för att köra olika långlopp”. Så som ni ser är det ganska viktigt för mig:)

Så är allt bara bra nu? Nej, tyvärr inte riktigt. Det var bäst de första veckorna efter behandlingen, och efter det har det blivit sämre. Tyvärr är också klassisk rullskidåkning det sämsta för mig, vilket ju inte är det bästa om man vill bli en bättre långloppsåkare. Så nu är det bara att använda sunt förnuft och inte träna för hårt, och förstås boka en ny tid i Västerås. En stad som dessutom verkligen visade sina bästa sidor när vi var där förra gången och därför gärna besöker igen. (Tänkte lägga upp lite bilder därifrån i nästa inlägg.)