Glädjen att få träna är större än sorgen över att inte kunna träna (del 2)

över..... En vändpunkt kom dock när jag lyssnade på Johan Olssons (svensk landslagsskidåkare med flera stora mästerskapsguld) sommarprat. Jag tog åt mig av delen att det är okej att vara ledsen och nere ett tag, men att det är viktigt att försöka bestämma sig för att nu måste man gå vidare och fokusera framåt.

Min träning har de senaste veckorna bestått av övningar för de inre core-musklerna, en del skidspecifika styrkeövningar, promenader och lite cykling. Fastän jag såklart tappar en del styrka och kondition under denna tid, hoppas jag att magövningarna jag gör förhoppningsvis kommer att bidra en del till stakningen i vinter. Tanken från början var att fortsätta så här, och framöver sakta börja öka träningen (det har nu gått över 5 veckor sen jag var på röntgen, så läkningen borde förhoppningsvis ha kommit en bra bit på väg). Tycker dock att det går lite upp och ner. Vissa dagar känns det ganska bra, och vissa dagar är det sämre. Muskeln ner från ljumsken när till knäet på vänster sida är ganska stram, mina muskler i höfterna är ömma och jag känner mig ganska ofta ansträngd i ryggen. Hoppas dock att det är diskbråcket som spökar, och inte stressreaktionen! Prövar mig fram lite lätt med cykling, vattenlöpning och promenader med skidstavar. Tycker det känns ungefär på samma sätt nästan vad jag än gör eller inte gör, så hoppas att det är ett gott tecken på att det är ok att träna lite lätt. Känner ju nu att det skulle vara kul att kunna börja köra i alla fall lite mer "på riktigt".
​
Jag ser ändå med tillförsikt fram emot vintern, och är väldigt tacksam över att jag faktiskt tycker att också rehabträning är relativt rolig träning!