Glädjen att få träna är större än sorgen över att inte kunna träna

Märkte när jag skrivit klart detta inlägg att det blev en halv uppsats, så väljer därför att publicera det i 2 delar. När det kommer till träning kan jag prata på nästan hur mycket som helst:)

Under de senaste åren har träning, och i synnerhet skidåkning blivit en mycket viktig del av mitt liv. Jag tycker egentligen om allt som har med träning att göra; själva träningen, förväntningarna på träningspassen och känslan efteråt. Jag tycker också att det är extremt intressant att fundera på träningsupplägg, göra upp träningsprogram, läsa om andra idrottare och se på idrott på TV. Mitt och Marcus idrottsintresse gjorde att vi tyckte det skulle vara kul att fokusera mer på skidåkningen i år, träna på bra i sommar och köra flera lopp i vinter, bland annat Kaiser Maximilian Lauf, Marcialonga, Cortina-Toblach och Vasaloppet. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Som tidigare nämnts är jag just nu skadad, och ägnar för mig tillfället åt rehabträning. Alla vår planer kvarstår dock, men mitt upplägg har ändrats lite.

Skadehistorien började med lite lätt känning i ljumsken, som kändes lite nu och då under vissa träningspass. Efter att ha påpekat det lite nu och då tyckte Marcus att jag kanske borde gå och kolla upp det. Fick läkartid en måndag, och blev då skickad på magnetröntgen pga misstänkt stressfraktur till Pulssi i Åbo, fick röntgentid på fredagen samma vecka, och fick komma tillbaks till läkare onsdagen efteråt med beskedet: diskbråck (L5) och början till stressfraktur i ländryggen. Ordinerad fysioterapi, och upplysning om en läkningstid på 4-6 veckor. Så från att ha känt mig i ganska bra form, och relativt oskadad trodde jag, blev jag på väldigt kort tid plötsligt ganska ordentligt skadad. Kändes riktigt mentalt tungt i början, då jag verkligen hade sett fram emot många fina träningspass för att lägga en bra grund till vintern. Jag hade några dagar/veckor då jag var ganska grinig, och inte pratade om mycket annat än min missade träning. Fortsättning följer imorgon.....

Man får vara glad över att man i alla fall kan få vackra rehab-miljöer denna årstid:)