Race report: Paavo Nurmi Maraton 10 k (Anna)

Two finishers

Last Friday I ran Paavo Nurmi Marathon 10 k for the third year in a row. I feel that my shape has getting better and better during the summer, but unfortunately, I had a real setback 2 weeks before the race. I still managed to keep running although with modified sessions. I tried to keep the faster ones and took away the longer ones, because I felt that these were more important to be able to perform. During the last weeks before the setback, I had been having some longer thresholds, and I have really felt that I have performed better when I haven’t started so fast, so I decided to try to go for a negative split this time. My thought was to start at between 4.40 and 4.45, depending on the feeling.

On the warm-up it felt quite okay, which I not always the case for me, so I went into the race with quite a nice feeling.

It was a bit messy in the start but still everything went well. I looked at my watch after maybe 400 meter and saw that the pace was quite a lot faster than I had planned (4.33), so even though it felt quite good I decided to slow down to not start too tough (hard to say if it was a good or a bad decision, but I stack to my plan). After that I ran quite constantly around 4.40. The race consists of two 5 km loops, and the first 2k is a bit up and down, with gentle uphills, and quite fast downhills, so I decided to not go too fast in the uphills, but still try to not lose too much time, and to go fast, but still with control in the downhills, to not get too much lactic acid. The next two kilometers are flat, so there I just tried to keep a good pace, but to not go over the lactate threshold  (Since on my last interval session, I did one interval a bit too fast, and even though that interval felt good, I suffered from it on the last two). After 3,5 k Marcus and Chiara stood and I got some liquid. The last kilometer is also quite flat, but with some cobble stones and a gentle uphill just before the end of the lap. The first lap went well, and my thought was to continue in the same pace, to see if I was able to speed up a bit the last 3k. The 7th kilometer went around 5s faster, but I felt that the lactic acid was coming, and I didn’t dare to continue in that pace if I would get too stiff.

From the first kilometer I had a woman around maybe 40 meters in front of me, and I saw that on the second lap I was getting closer and closer to her, which was inspiring, and when it was around 1 kilometer left, she was maybe around 15 meter in front of me, and I felt that I had a good chance to take her (she seemed to be quite strong, but I got closer and I was quite sure that she didn’t know that another woman was close behind her). I had the feeling that she would maybe be a better sprinter than me, and since I also think she looked quite strong, I thought that my best chance was to stay not too close behind her and just surprise her when we were very close to the finish line, so she wouldn’t have time to accelerate. The last 400 meters consist of a gentle uphill of 300 meter, a 90-degree corner and a 100-meter flat finish. When I saw that she didn’t take the corner so tight I took the chance to take a shorter way and pass her, and then I managed to keep her behind me.

Altogether I was quite pleased with my race when I saw that the pace was 4.38 on my watch, and not so pleased when the official pace was 4.41. I think I paced my race very well, and I am not sure that I would have managed to keep the pace if I would have gone any faster, since my thighs were quite tired. At the same time, I felt that the race was maybe a bit too comfortable, and my heart rate was just 172/186. I finished 17 of 307 (2025: 17 of 237, och 2024: 17 of 250).

Conditions: appr.19-20 degrees, partly cloudly, a light southerly wind of 3 m/s.

Förra fredagen sprang jag Paavo Nurmi Marathon 10 km för tredje året i rad. Jag känner att formen har blivit bättre och bättre under sommaren, men tyvärr fick jag ett rejält bakslag två veckor före loppet. Jag lyckades ändå fortsätta springa, men med anpassade pass. Jag försökte behålla de snabbare passen och tog bort de längre, eftersom jag kände att de snabbare var viktigare för att kunna prestera på loppet.
Under de sista veckorna före bakslaget hade jag kört några längre tröskelpass, och jag har verkligen känt att jag presterar bättre när jag inte öppnar så snabbt. Därför bestämde jag mig för att försöka springa med negativ split den här gången. Planen var att börja någonstans mellan 4.40 och 4.45 min/km, beroende på känslan.
Under uppvärmningen kändes det ganska bra, vilket inte alltid är fallet för mig, så jag gick in i loppet med en rätt bra känsla.
Det var lite rörigt i starten, men allt gick ändå bra. Efter kanske 400 meter tittade jag på klockan och såg att tempot var betydligt snabbare än jag hade planerat (4.33 min/km). Trots att det kändes ganska bra bestämde jag mig därför för att slå av lite på farten för att inte öppna för hårt. Det är svårt att säga om det var rätt eller fel beslut, men jag höll mig till planen. Efter det sprang jag ganska jämnt kring 4.40-tempo. Loppet består av två varv på 5 km och de första två kilometrarna går lite upp och ner, med svaga uppförsbackar och ganska snabba nedförsbackar. Jag bestämde mig för att inte springa för hårt uppför, men samtidigt försöka att inte tappa för mycket tid. I nedförsbackarna försökte jag springa snabbt men ändå kontrollerat för att inte dra på mig för mycket mjölksyra. De följande två kilometrarna är flacka, så där försökte jag bara hålla ett bra tempo utan att gå över mjölksyratröskeln. På mitt senaste intervallpass sprang jag nämligen en intervall lite för snabbt, och även om just den intervallen kändes bra fick jag betala för det under de två sista. Efter 3,5 km stod Marcus och Chiara längs banan och jag fick lite vätska. Den sista kilometern på varvet är också ganska flack, men innehåller en del kullersten och en svag uppförsbacke precis före varvningen. Det första varvet gick bra och planen var att fortsätta i samma tempo för att sedan se om jag kunde öka lite under de sista tre kilometrarna. Den sjunde kilometern gick ungefär fem sekunder snabbare, men jag började känna att mjölksyran kom och vågade inte fortsätta i samma tempo eftersom jag var rädd för att bli för stum.
Redan från den första kilometern hade jag en kvinna ungefär 40 meter framför mig. Under det andra varvet märkte jag att jag kom närmare och närmare henne, vilket var inspirerande. Med ungefär en kilometer kvar var hon kanske 15 meter framför mig och jag kände att jag hade en bra chans att komma ikapp henne. Hon verkade ganska stark, men jag närmade mig hela tiden och var rätt säker på att hon inte visste att hon hade en annan kvinna tätt bakom sig. Jag hade en känsla av att hon kanske var en bättre spurtare än jag, och eftersom hon dessutom såg stark ut tänkte jag att min bästa chans var att inte lägga mig alltför nära bakom henne. I stället ville jag överraska henne så nära mållinjen som möjligt, så att hon inte skulle hinna svara och öka farten. De sista 400 meterna består av cirka 300 meter svag uppförsbacke, följt av en 90-graderskurva och ett 100 meter långt, flackt upplopp. När jag såg att hon inte tog kurvan särskilt snävt tog jag chansen att välja en kortare linje och passera henne. Sedan lyckades jag hålla henne bakom mig hela vägen in i mål.
Sammanfattningsvis var jag ganska nöjd med loppet när jag såg att min klocka visade ett snittempo på 4.38 min/km – och lite mindre nöjd när det officiella tempot visade sig vara 4.41. Jag tycker att jag disponerade loppet väldigt bra och är inte säker på att jag hade klarat av att hålla tempot hela vägen om jag hade sprungit snabbare, eftersom låren var ganska trötta. Samtidigt kändes loppet kanske lite för bekvämt, och min puls var bara 172/186. Jag slutade på 17:e plats av 307 deltagare (2025: 17 av 237, och 2024: 17 av 250).
Förhållanden: cirka 19–20 grader, halvklart och en lätt sydlig vind på 3 m/s