We have spent the last couple of days in Orsa Grönklitt, a ski resort appr. 4 hours from Stockholm. Since we're able to work anywhere and really wanted to ski, we decided to book a cottage here for a while. A decision we haven't regret! Here comes some pictures from the last couple of days. Enjoy the lovely winter:) Vi har tillbringat de senaste dagarna i Orsa Grönklitt, ett skidområde cirka 4 timmars bilresa från Stockholm. Eftersom vi kan jobba var som helst och verkligen ville skida, bestämde vi oss för att boka en stuga här för ett tag. Ett beslut vi inte har ångrat! Här kommer några bilder från de senaste dagarna. Njut av den fantastiska vintern:) Fantastic accommodation with a great view Great skiing in a winter wonderland Office with a great view:) Lunch at beautiful Fryksås
0 Comments
Today is the first day with temperatures below zero, and that means the winter is coming even closer:) Here comes some more winter inspiration One of the greatest things about living in Dobbiaco/Toblach if you love cross country-skiing is the proximity to several cross country-skiing centres/biathlon centres. In this post I will write a bit about Obertilliach, which is probably most famous for biathlon and Ole-Einar Björndalen, who lives nearby and very often train there. Obertilliach is in Austria, less than 40 km from Dobbiaco/Toblach. Obertilliach is situated at a quite high altitude which means great snow condition already from beginning/mid November. In the winter, you can choose between 6 different tracks at the stadium and nearby, but you can also, if the snow conditions are good, take the Grenzlandloipe Tiroler Gailtal, a track that goes all the way from Kartitsch via Obertilliach, Untertilliach, Maria Luggau to St. Lorenzen in Lesachtal. Approximately 25 km. The 6 tracks around the stadium have a total climb from 40 meters up to 129 meters. We were only once to Obertilliach last year, in April, when the snow conditions started to get quite bad in many places. We chose to go there because we really wanted to see try the tracks and it was one of not too many places that were still open. During the summer, you can enjoy 4 different rollerski tracks of all together 4,2 km with a width of 3,6 meter. Seems to be really great to go rollerskiing there, even though we didn’t have the time to try it that time. In the summer, the vicinity is also perfect for running and hiking. En av de bästa sakerna med att bo i Dobbiaco/Toblach om du älskar längdskidåkning är närheten till flera längdskid/skidskyttecenter. I det här inlägget tänkte jag lite om Obertilliach, förmodligen mest känt för skidskytte och Ole-Einar Björndalen, som bor i närheten och ofta tränar där. Obertilliach ligger i Österrike, knappt 40 km från Dobbiaco/Toblach.
Obertilliach ligger på ganska hög höjd vilket innebär bra snöförhållanden redan från början/mitten av november. På vintern kan du välja mellan 6 olika spår på stadion och i närheten, men du kan också, om snöförhållandena är bra, skida “Grenzlandloipe Tiroler Gailtal”, ett spår som går hela vägen från Kartitsch via Obertilliach, Untertilliach, Maria Luggau till St. Lorenzen i Lesachtal. En sträcka på cirka 25 km. De 6 banorna runt arenan har en total stigning från 40 upp till 129 meter. Vi skidade bara en gång i Obertilliach förra året, i april, när snöförhållandena började bli ganska dåliga på många ställen runt om Dobbiaco. Vi valde att åka hit eftersom vi verkligen ville pröva banorna, och för att det var en av få platser som fortfarande var öppna. Under sommaren finns 4 olika rullskidbanor på sammanlangt 4,2 km och med en genomsnittlig bredd på 3,6 meter. Det verkar superfint att åka rullskidor där, tyvärr hade vi dock inte tid att prova det i våras. På sommaren erbjuder också omgivningen perfekta förhållanden för löpning och vandring. One of the reasons why we like Valle di Casies/Gsiesertal so much is probably because it is extremely beautiful, it’s the perfect place to train double poling, it is a very long track (not always from the beginning of the season though) and it was the first place to have snow near us. We came to Dobbiaco/Toblach December 1 last year, and on December 3 there was a 3 kilometer long track in Santa Maddalena in the end of Valle di Casies , absolutely perfect for us! The reason why they can have the track ready that soon even though there are still quite warm at daytime in December and no “real snow” is because since it is in the end of a valley, the sun doesn’t have that many hours a day to eat up the snow. En av orsakerna till att vi gillar Valle di Casies/Gsiesertal så mycket är att det är väldigt vacker, det är den perfekta platsen att träna stakning på, det är en väldigt lång bana (dock inte alltid från början av säsongen) och det var den första platsen som hade snö i närheten av där vi bodde. Vi kom till Dobbiaco/Toblach den 1 december i fjol, och den 3 december fanns det 3 km spår i Santa Maddalena i slutet av dalen, helt perfekt för oss! Anledningen till att de kan spåra så tidigt fastän det fortfarande är ganska varmt i december och det inte finns någon "riktig snö" är att eftersom banan ligger i slutet av en dal, har solen inte så många timmar om dagen på sig att “äta upp snön”. As the days went on the track got longer and longer and in the end of January it was possible to go from Santa Maddalena to Dobbiaco, a distance of about 26 kilometers, with just a walk through a small town (Monguelfo/Welsberg). If you didn’t feel for a walk it was just to go from Santa Maddalena to Monguelfo and back, a track of about 34 kilometers. Allt eftersom dagarna gick blev spåret längre och i slutet av januari var det möjligt att skida ända från Santa Maddalena till Dobbiaco, en sträcka på ca 26 kilometer (du måste dock ta en liten promenad genom byn Monguelfo/Welsberg). Om du inte var sugen på att promenera mitt i träningspasset var det bara att köra Santa Maddalena - Monguelfo tur-och-retur, en sträcka på runt 34 kilometer. A short detour up to Tesido/Taisten/ En liten extra slinga upp till Tesido/Taisten: One of the reasons for why it is so important that the track is open is the competition Gran Fondo Val Casies/Gsiesertal Lauf that take place every year in February (this year 17-18 February) with races in the classical technique on Saturday and races in skating style on Sunday. Both days you can choose between 30 km and 42 km. The 30 k is an easy track, but if you choose the 42 k you have to take over 200 altitude meters in just a couple of kilometers on a part where the tracks aren’t the best. En av anledningarna till varför det är så viktigt att spåret är öppet är tävlingen Gran Fondo Val Casies/Gsiesertal Lauf som äger rum varje år i februari (i år går den av stapeln 17-18 februari) med tävlingar i klassisk teknik på lördag och i skate på söndag. Båda dagarna kan du välja mellan 30 km och 42 km. 30 km-banan är lätt, men väljer du 42 km-loppet måste du ta över 200 höjdmätare på bara ett par kilometer, där banan är bade riktigt brant och kurvig på visa ställen, vilket gör att spåren inte alltid är de bästa just där. And of course the “spring skiing” in Valle di Casies is nothing to complain about, just amazing! Och naturligtvis är "vårskidåkningen" i Valle di Casies helt fantastiskt! Förra veckan skidade vi ännu både på längden och utför, men nu är det rullskidor/rollerblades, löpning och vandring som gäller. Sista skidpasset blev i Anterselva lördagen förra veckan. Lite synd att de inte fortsätter att pista och spåra där för ännu förra fredagen var spåren näst in till perfekta tidigt på morgonen. Inför lördagen hade de dock inte fixat till dem alls, och när jag frågade en kille som jobbade i uthyrningsshopen trodde han inte att de skulle göra ngt mer åt dem, så då bestämde vi att lördagens skatepass fick vara det sista. Inget vidare, i synnerhet för mig, att åka banor som går mycket uppför och nerför där man inte får fast skidorna:( Läste att i Orsa skulle de ha spåren öppna ännu i påsk, vilket gjorde en lite avundsjuk:) Vintern har verkligen varit helt fantastisk här, men gillar man vårskidåkning långt in i april/maj ska man satsa på Norden. Nu blir det som sagt rullskidor, rollerblades, löpning och cykling framöver. För mig blir det dock verkligen att känna in kroppen, se vad som passar bäst att träna, och i synnerhet att göra det försiktigt. Känner att nu måste jag verkligen se till att mitt rygg-/höftproblem löser sig!
Här kommer en racerapport från Vasaloppet efter lite mer än en vecka efter målgång. Efter Vasaloppet har vi varit på resande fot relativt mycket med bland annat några dagar på Åland så jag har inte riktigt hunnit skriva något om loppet på bloggen. Jag startade i led 3, vilket var bra mycket längre fram än senast jag åkte, vilket var 2011, och då jag startade i led 10. I första backen gick det relativt smidigt, iof sig behövde man vara lite rädd om stavarna. De mesta av backen gick det ändå att diagonala eller staka uppför med vissa stopp. När jag kom upp på myrarna märkte man tydligt att det var rejält med motvind och att det var bättre desto längre åt höger man åkte för då kunde det vara flera som agerade vindskydd. Ändå håll jag mig ganska mycket i det snabbare, men tyngre vänstra spåret, och jag kom till Smågan på 49 minuter. Sedan fungerade loppet bra tills efter Risberg, som ligger cirka 30 km bort, då började orken eller energin i musklerna att ta slut. Vägen upp till Evertsberg var riktigt tung och vid Evertsberg träffade jag på Anna första gången som var med som langare av vätska. Då var jag riktigt trött, men efter lite choklad blev jag lite piggare igen. Dock kändes dippen ganska rejält ända fram till Eldris vid cirka 80 km då jag fick i mig 2 muggar med buljong, vilket gjorde att jag piggnade till rejält igen. Jag kom i mål på 5,40,27 och plats 1980. Jag får vara relativt nöjd med loppet trots en ganska lång och tung del. Lite bilder från dagen före loppet och från själva loppet: Skidtestning i Hökberg dagen innan. Mycket snö i luften och någon minusgrad: Vasaloppsmässan Vasaloppsdagen Och avslutningsvis några reflektioner från loppet:
Marcus inför loppet:
På söndag är det då äntligen dags för säsongens största mål Vasaloppet, 90 km mellan Sälen och Mora. När jag skriver detta sitter vi på ett flyg mellan München och Arlanda, och är på väg till Sverige. Efter Toblach-Cortina blev jag uppseedad till led 3, bara 36 sekunder från led 2, vilket jag är väldigt nöjd med. Lite synd att jag inte kom till led 2, men det känns ändå okej att vara i led 3 eftersom det blir bara blott mitt andra Vasalopp, och som exempel, så måste man ifjol skida Vasaloppet på lite drygt 5 timmar för att nå led 2, och min nivå känns inte riktigt där (ännu). De senaste veckorna har gått ut på lite samma sak som för Ivo Niskanen sa efter 15 km, d.v.s. att känna efter om man är frisk eller sjuk, eller på väg att bli sjuk.:) Frisk har jag fått vara och träningen har löpt på bra senaste veckorna. Sista dagarna har gått åt att vila och spara sig till på söndag. Vädret ser lovande ut för ögonblicket med minusgrader och halvklart, enda nackdelen är motvind eller sidovind, så det gäller att hitta en bra rygg att ligga efter och att inte dra för mycket själv. När det gäller valla, så kommer jag att köra med fästvalla för att kunna avlasta armarna och bålen lite. Jag har försökt att korta av fästzonen så mycket som möjligt för att försöka ha så bra glid som möjligt under loppet. Min enda oro är egentligen, eftersom det endast är mitt andra Vasalopp, att veta vilket tempo jag ska hålla i början av loppet , så man verkligen orkar hela vägen. Annars är det bara att ladda på nu inför loppet!! Anna inför loppet: Frågetecken om jag ska åka eller inte, men lutar starkt åt att det inte blir något lopp för mig. Hur mycket jag än vill åka, känns det egentligen dumt att göra det eftersom det är svårt för mig att göra mig själva rättvisa och få någon bra tid, då jag fortfarande inte kan staka ordentligt. (Vasaloppet är ju till mångt och mycket ett staklopp.) Skulle heller inte vilja riskera att inte kunna skida (både på längden och utför) när vi kommer tillbaks till Dobbiaco. Viljan finns dock verkligen, och man blev ju inte mindre sugen efter att ha sett Tjejvasan på TV:n, följt med Manselinarnas (åländsk släktuppgörelse) i Öppet spår via datorn och sett upploppsrakan i Mora ikväll. Men blir det inget lopp för mig ska jag göra mitt bästa föra att vara en så bra drickalangare som möjligt till Marcus. Jag har ju fått lite träning nu från Dobbiaco-Cortina-loppet, så nu gäller det att analysera och fundera var förbättringar finns:) I söndags var vi till ett ställe som heter Plätzwiese (på tyska) eller Prato Piazza (på italienska). Det är en bergsplatå som ligger på 2 000 meters höjd och erbjuder längdskidåkning på hög höjd. Vi satsade på att åka dit för att kunna ladda på hög höjd inför Vasaloppet, som många landslag har gjort inför VM. Eller var det kanske bara för ett lite annorlunda skidpass, och för att testa på hur kroppen reagerar på hög höjd:) Svenskarna har ju varit i Seiser Alm, som ligger 1,5 timmes bilresa från Toblach. Plätzwiese ligger cirka 20 km från Toblach västerut mot Brunico. På vintern kan man bara ta sig upp dit med bil innan klockan 10 och efter klockan 16, eftersom det finns begränsat med parkeringsplatser. Övriga tider kan man ta bussen upp dit. På sommaren kostar det om man vill åka bil upp, antagligen för att det är så populärt att vandra här då. Vi hade tänkt ta ett lugnt 2 timmarpass, och trodde att det skulle vara relativt platt uppe på Plätzwiese, men det visade sig vara ganska kuperat och med tanke på den höga höjden, så började pulsen rusa ganska snabbt. Däremot vägdes den tunga banan upp av det fantastiska vädret och utsikten man fick däruppe. Totalt har de 6 km skidspår, varav 4 km var öppna i helgen för klassisk åkning. Efter passet så stannade vi och tog en lunch på en av de 2 restaurangerna, som finns där uppe, och med tanke på att det bara är mitten på februari så var värmen helt otrolig. De var folk som bara satt i T-shirt. Till lunch så delade vi på Wienerschnitzel med stekt potatis till huvudrätt och Kaiserschmarrn till efterrätt, en typisk rätt för Sydtyrolen, som är en blandning mellan plättar, pannkaka och sockerkaka. Mums! Och till Wienerschnitzeln måste man ju bara dricka en Weissbier :).
Plätzwiese passar bra om man vill prova på längdskidåkning på hög höjd, men vill man njuta av riktig bra spår finns det andra ställen som är bättre. Plätzwiese erbjuder också flera vandringsleder och möjligheter till off-pist-åkning. Marcus lopp i bilder Idag var tanken, som vi skrev i ett tidigare inlägg att Anna och jag (Marcus) skulle åka Dobbiaco-Cortina båda två. Tyvärr blev det inget lopp för Anna, efter att hon bestämt sig för att inte starta i fredags efter att hon pratat med en fysioterapeut, som hon varit till tidigare här. Han borde kunna sin sak eftersom han jobbat som fysioterapeut till finska skidskyttelandslaget. Nu kommer hon att göra en ordentlig utredning på ryggen/ljumsken. Anna fick istället vara vätskelangare och påhejare för dagen, inget jobb hon önskade, men hon skötte det med bravur. Inför loppet hade jag förhoppningar om att seeda upp mig till Vasaloppet ytterligare efter att ha kommit upp till 5:e led i förra loppet. Dagens lopp gick över förväntan och jag kom i mål på 2,54,30 som gav plats 144 av cirka 850 herrar, varav 76 stycken av herrarna är proffs som deltar i Ski Classic. Jag var också endast 50 minuter efter herrsegraren Tor Asle Gjerdalen. Jag valde att i detta lopp köra med fästvalla, men försökte korta festzonen så mycket jag vågade för att ha bra glid i dubbelstakningen. Vallan är inget jag kan klaga på för jag hade ok fäste och bra glid, om man jämför med de andra deltagarna. Man fick själv välja startgrupp och jag valde att starta i grupp 1 av 3 (eliten hade ett eget led först), vilket gjorde att starten löpte på smidigt för min del, den smidigaste starten på något lopp jag åkt, bortsett från de lokala tävlingar hemma på Åland jag deltagit i. Min rädsla när jag fick starta så långt fram var att jag skulle gå ut för hårt, men trots att jag tappade några placeringar under vägen, så tror jag att det var relativt bra att jag fick starta relativt tufft. Första 13 km tills vi kom till Toblachs stadion gick bra bortsett från att jag i en kurva (som jag och Anna diskuterade att någon som inte känner till den kan gå omkull), så var jag ut i lössnön utanför spåret, men som tur var kunde jag stå på skidorna och tappade bara lite fart. När vi kom till stadion gick vi ett varv på världscupbanan, vilket var relativt tungt, men inget annat hade man väntat sig. Efter det började 16 km uppför, då man ska ta 320 höjdmeter, utan en enda nedförsbacke att vila i, och då menar jag verkligen ingen backe att vila i. Det går bra när man bara kör den banan, men efter 18 km åkning innan, så kändes det vissa gånger, som en riktig plåga. Efter det var det sedan nedför hela vägen till Cortina, vilket var skönt. De kilometrarna hade jag också ryggen på en ryss, som hjälpte till så att jag kunde hålla farten in till OS-stadion från 1956 i Cortina (Fiames). Nu får man hoppas att detta räcker till att sida upp sig lite till för Vasaloppet och gör det inte det så hade jag inte mer att ge för idag och så får jag vara nöjd med dagens lopp. Lite allmänna bilder från loppet Så är det då strax dags för vinterns andra långlopp: Dobbiaco-Cortina. Loppet går imorgon, och trots namnet går det inte exakt från Dobbiaco till Cortina utan från Schmieden, cirka 12 km från Dobbiaco till Fiames, cirka 5 km från Cortina. De senaste dagarna/veckan har det varit mycket funderingar på hur långt loppet skulle bli. Loppet är egentligen 50 km, men med tanke på att det varit extremt lite natursnö här omkring var det först tal om att det bara skulle bli 27 km. Sen förlängdes det till 40 km med förbehåll om att det kunde bli längre om det skulle komma snö. Vilket det gjorde, så nu blir det full längd och i princip originalsträcka. Och en väldigt vacker sådan också; tidigare skrev vi ju att vi tycker att det är en av de vackraste bansträckningarna! Det lite speciella med det här loppet är att det går tvärs över dalen från där vi bor, vi skulle alltså kunna se en del av loppet från vår balkong:) Det är också en trygghet att veta i princip alla backar och partier innan loppet, och att kunna testa skidor på olika delar av banan. En stor skillnad med detta lopp kontra Marcialonga är att de nu lovar varmare väder och att nu går ju spåret i stor del på natursnö, vilket gör att spåren kanske inte kommer att hålla lika bra som i Marcialonga. Dock är det betydligt färre deltagare med här, de räknar med cirka 1500, vilket ju gör att det inte borde bli lika sönderkört. Trots att deltagarantalet inte är så stort, hörs det ändå mycket svenska och norska på stan. Alla bilder är tagna från olika platser utmed banan. Anna inför loppet: Tyvärr har jag fått ett riktigt bakslag vad gäller ryggen så mitt deltagande i loppet är väldigt osäkert. Allting kändes bra efter Marcialonga, men efter några pass under förra veckan började jag få känningar i ljumsken, som sen egentligen bara eskalerat. Riktigt skit eftersom kroppen annars började svara ganska bra på träningen, och jag märkte att jag i alla fall kommit närmare någon slags form. Smärtan sitter såväl i ljumske, höft som rygg. Känns väldigt svårt att veta varför jag plötsligt blivit mycket sämre, och framför allt är det riktigt jobbigt att inte veta om det spelar någon roll för kroppen om jag går loppet eller inte. Har i alla fall insett att om jag kör det så blir det ett lugnt lördagspass och inget mer, inte riktigt vad jag hade tänkt efter Marcialonga, då jag istället tänkte att jag skulle våga trycka på lite denna gång. Jag vill ju så gärna åka, men är på samma gång lite rädd för att inte kunna träna resten av vintern och våren här nere, för att sitta inne när möjligheterna till skidåkning, naturen och vädret är som det är här, vill jag verkligen inte att ska hända. Efter dagens skidtest och lätt åkning blir det ett beslut. Marcus inför loppet:
Efter Marcialonga vilade jag en dag, sedan satte träningen igång igen och jag körde 5 pass förra veckan med två 2-timmarspass under helgen. Denna vecka har det hittills blivit 2 pass och lite skidtestning. Passen har varit lugna bortsett från 2 intervallpass. Jag har under veckan känt mig lite seg, så man får hoppas på att man är pigg på lördag (iof sig var jag seg inför Marcialonga också och det gick hyfsat). Ett plus från Marcialonga är att man nu har fått vara frisk i 2 veckor plus att jag kommer att få starta längre fram. Det man funderar mycket på nu är vad man ska ha för valla. På lördag lovar de uppehåll och runt 0 grader. Nu är loppet tuffare än i Marcialonga. Banan startar på 1200 meters höjd och högsta punkten ligger på drygt 1500 meters höjd efter man skidat cirka 40 km, sedan går det mycket nedför. Vi kommer också att varva ett varv (5 km) på samma bana som världscupen körde på när de var här (och där stakade ju de första runt hela banan först 2015 via Aleksej Poltoranin (som då vann). Så min tanke är att ha så lite fästvalla som möjligt så att jag ska har bra glid på de öppna ytorna och sedan förhoppningsvis får lite fäste i de branta backarna. Största delen av banan går annars lätt uppför hela tiden, så det gäller att orka staka lätt uppför under en längre period. Idag är det test av skidor igen, så efter det behöver jag ta ett beslut. I övrigt önskar jag att lyckas ta mig upp ytterligare något led inför Vasaloppet. Efter Marcialonga så får jag starta i 5:e led. Nu är det bara att tanka energi och förhoppningsvis få njuta av fint väder och bra ryggar att ligga efter. :) Tänkte att jag skulle ta ett inlägg och berätta lite mer om byn vi bor i: Dobbiaco eller Toblach som byn heter på tyska har cirka 3 000 invånare. Alla byar och städer här omkring har både ett italienskt och ett tyskt namn, och när man till exempel handlar i butiker går det lika bra att göra det på tyska som italienska. Är man lite sportintresserad kanske man känner igen namnet, vilket troligen har att göra med att världscupen i längdåkning ofta har tävlingar här, och att någon sträcka i Tour de Ski alltid går här. Så även i år som jag även skrivit om här på bloggen. Orsaken till varför vi valde denna plats är såklart just för längdskidåkningen. Sommaren 2015 var vi till Italien, till en viss del för att kolla upp olika alporter för en eventuell framtida flytt för att kunna åka mycket längdskidor och då tyckte vi att de flesta plussen hade Dobbiaco. Här finns, när det är natursnö, cirka 200 km spår, och i omgivningen finns 12 olika områden som alla har längdskidspår, totalt 1 300 km spår. Dobbiaco/Toblach är en mysig liten by, och utsikten är fantastisk med Dolomiterna i bakgrunden. I byn finns en del butiker, bank, post, kyrka, apotek, flera fastighetsmäklare, många restauranger och caféer, bagerier och ett par matbutiker. Som i de flesta byar och lite mindre städer i Italien är alla butiker stängda mitt på dagen, mellan ungefär 12 och 15, samt hela söndagen. Här finns också en liten sjö, Lago di Dobbiaco/Toblacher See, som ligger precis bakom skidstadion på väg mot Cortina. Dobbiaco är även centralt beläget bara cirka 10 km från Österrike, cirka 1,45 timmar från Innsbruck, 30 minuter från Cortina, 3 timmar från Gardasjön och 4 timmar från Venedig!
|
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|